Två personer samtalar. En av de håller en porslin-kopp i händerna.
Foto: Magnus Aronson /Ikon

Psykosocialt stöd

Att få komma till säkerheten i Sverige är ofta förknippat med en stor lättnad och glädje. Men många bär också på erfarenheter av våld, förlust och osäkerhet. Läs om hur Svenska kyrkan arbetar med ett psykosocialt förhållningssätt.

Styrka att gå vidare

Psykosocialt stöd handlar i grunden om att skapa förutsättningar och stärka människors egen förmåga att återhämta sig. Med rätt stöd klarar de allra flesta av att bearbeta svåra erfarenheter. Gemenskap med andra är en viktig del i att känna sig trygg. Därför arbetar vi med att skapa miljöer där människor kan vara del av ett sammanhang och ta hjälp av varandra.  

Det kan handla om att organisera olika aktiviteter som bidrar till en känsla av normalitet, struktur och mening i tillvaron. Våra präster och diakoner erbjuder samtalsstöd och vid behov kan vi hjälpa till med kontakter inom vård eller psykiatri.

 

I Skellefteå träffas föräldrar och samtalar om hur de bäst kan stödja sina barn som lever under stark press och ovisshet om framtiden. Ibland bränner det till, för i en trygg grupp vågar fler öppna sig. 

Asylprocessen är en påfrestande tid för föräldrar och barn. Oron och ovissheten kan sätta djupa spår. Även tiden efter ett positivt besked är skakig.
Andra utmaningar tar vid:
 

Nu ska barnet komma in i det nya landet och samtidigt klara av att bearbeta allt som varit. Då kan en föräldragrupp hjälpa till att reda ut vad det är som händer och hitta sätt att förstå både sig själv och barnet. 

– Innan jag började här, kände jag mig så ensam. Nu vet jag att jag inte är ensam om att känna vissa känslor. Att det inte är konstigt, berättar en av deltagarna. 

Från flykten till framtidsvisioner 

Föräldraparen är indelade i en mammagrupp och en pappagrupp och träffas två gånger i veckan. 

I fokus står föräldrarnas berättelse och livsresa. 

– Vi har valt att ha föräldragrupperna under dagtid då barnen är i skolan, säger Brita Melin, diakoniassistent i Kågedalens församling som leder grupperna tillsammans med diakon Maria Lundgren. 

Under tio träffar går gruppen igenom olika teman: Från tiden före flykten till framtidsvisioner. De pratar om känslor, risker och val. 

De bekräftar sitt eget värde, bearbetar asylprocessen och minnen från hemlandet. De berättar i ord, bilder och genom dramatisering. 

Stötta föräldrarollen 

– Vid varje träff belyser vi dagens ämne utifrån deltagarna som individer men också utifrån föräldraskapet. Vi vill uppmuntra dem och stötta dem i deras viktiga roll som föräldrar, förklarar Brita. Ibland bränner det till, för i en trygg grupp vågar fler öppna sig. De har kommit överens om att det de pratar om i gruppen också stannar där. 

– Varje vecka har vi temat ”Backspegeln”. Jag uppskattar den metoden! Vi får nämna något som har varit mindre bra och något som varit bra under den senaste veckan. Det har fått mig att börja stanna upp mer och uppskatta det jag har, istället för att sakna det jag inte har. Att sitta på morgonen och dricka en kopp nybryggt te eller kaffe och njuta av det, det räcker! säger en mamma. 

Att det snabbt uppstår tillit, tror Brita delvis kan förklaras med att de valt att mammorna och papporna träffas var för sig. De märker att samtalet flyter på ett annat sätt och utvärderingen från tidigare grupper talar också sitt tydliga språk. 

Påverkar hur vi är mot varandra  

Föräldrarna uttrycker att de haft lättare att tala öppet, att de kunnat ventilera frågor, bearbeta känslor, fått nya perspektiv på händelser, omgivning och sig själva. De beskriver också att de fått nya verktyg för att hantera sin vardag – inte minst i relationen med barnen, och barnens uppväxt och känsloliv. 

– Du måste börja med dig själv för att kunna prata på ett annat sätt med barnen och familjen. Jag förstår varför jag tappar humöret när det blir kaos hemma. Och då är det inte konstigt att samma sak händer för mina barn. Jag kan möta dem bättre nu, säger en av mammorna och en annan fyller i: 

– Gruppen betyder mycket för mig. Att få komma hit och prata och dela liv med andra kvinnor, lära mig mer om kvinnohistoria och kvinnokamp, se på olika sätt på familjestrukturer och få samtala om dem gör mig klok. Det tar jag med mig till min familj och vi pratar om det och det påverkar hur vi är mot varandra i vår familj. 

Det här är BIV/BIS 

Barn i väntan/Barn i start (BIV/BIS) är en metod för psykosocialt stöd till asylsökande eller nyanlända barn, unga och föräldrar. Syftet är att stärka barnets identitet och självkänsla. Barnen ges möjlighet att lära sig mer om sig själva och få redskap att uttrycka sina 

känslor. Genom att inkludera även föräldrar och syskon utvecklas hela familjen och banden dem emellan stärks. 

– Det går att använda konceptet Barn i väntan även i mindre format. Se över och forma de grupper som är möjliga utifrån lokala förutsättningar, använd samtalskonceptet och engagera en tolk så att alla fritt kan uttrycka sina tankar. Det är så vi har arbetat och vill fortsätta arbeta, då vi ser att det ger goda resultat, säger Brita Melin. 

Text: Linda Randgard 

Ett avslag på en asylansökan kan vara svårt att ta in. Det är några rader på ett papper som förändrar livet för all framtid för människor på flykt. Diakonen Maria Harrysson Kurkiala finns där för dem, så länge det behövs.

I ett litet rum med många smålampor har Maria Harrysson Kurkiala sin mottagning. Hit kommer i genomsnitt tre till fem personer i veckan för att få råd. Men ingen vecka är egentligen den andra lik. Ibland är det intensivt, människor kommer på besök, ringer och mejlar. Andra veckor är lugnare.

Rita kartan efter terrängen

Arbetets karaktär förändras över tid. Det verkar över huvud taget vara svårt att arbeta efter en uppgjord plan. De som kommer har alla sin egen historia och sina egna behov.

– Nej, en mall som passar alla finns inte. Man måste rita kartan efter terrängen och inte tvärtom. Men de som söker sig till oss har oftast fått avslag i alla processer och de har ofta omfattande behov, säger Maria.

Därför betonar Maria hur viktigt samarbetet är.

– En stor del av mitt arbete går ut på att hänvisa vidare till rätt person beroende på behovet, till kollegor som arbetar med språkcaféer, vänskapsförmedling eller barnverksamhet, till Röda korset som delar ut kläder eller till de jurister som stiftet har avtal med.

När Diakonicentrum i Uppsala 2016 anställde Maria för den nyinrättade tjänsten med särskilt fokus på asylfrågor gick hon alla kurser som Asylrättscentrum i Stockholm erbjuder.

– Jag agerar aldrig juridiskt ombud och det är en viktig gränsdragning, men med de kunskaper och den erfarenhet jag har kan jag göra en bedömning om var ärendet ligger juridiskt och om det är aktuellt att kontakta en jurist.

Maria beskriver att hon gör en kartläggning. Tillsammans går de igenom alla handlingar. Hon förklarar regelsystemet i Sverige, beskriver asylprocessen och hjälper till att tolka och förstå de beslut som fattats och vilka behov personen har.

– Jag är tydlig med att vi inte kan påverka eller ändra på Migrationsverkets beslut och att vi inte kan ordna bostad eller arbete.

Vet ibland på förhand

Tidigt i kontakten beskriver hon olika framtidsscenarier. De hon möter griper efter halmstrån och det är viktigt att inte inge falska förhoppningar.

– När man jobbat länge med de här frågorna vet man ibland på förhand att det här kommer inte att gå, det går inte att få uppehållstillstånd på de här premisserna. Då måste jag informera om det och se till att vi ger så mycket stöd på andra sätt som vi bara kan.

Hon hjälper personen att benämna det som är svårt och ställer frågor för att utröna vad det finns för alternativ

– Varje människa måste själv få processa ett beslut. Det är ju så vi fungerar. Jag kan berätta hur det förhåller sig och ge råd och stöd, men jag kan aldrig säga ”tänk så här”. Man kan inte ta ett beslut för en annan människa och det måste jag alltid hålla i minnet – att varje människa måste själv få göra sitt vägval.

En hel del oro för dem hon möter snurrar i tankarna.

– Jag får överlåta dem i Guds hand. Jag kan be för dem och finnas där med dem. Men jag kan inte ordna livet för dem. Uppdraget är ju att finnas där.