Ett stort krucifix hänger på väggen i en kyrka.
Foto: Gustaf Hellsing /Ikon

Gudsbilder

Kristen tro utgår från att Gud finns och möter människan på olika sätt. Men frågan om gudsbilder är inte självklar. Kan man överhuvudtaget beskriva Gud? Och hur förhåller vi oss till gudsbilder som använts för att underordna och förtrycka?

Längre ned på sidan kan du läsa en fördjupande text om Gudsbilder.

I alla tider har människor försökt beskriva Gud. Men hur talar vi om den som ytterst sett är obeskrivlig? Hur beskriver vi den som vi inte kan se med våra ögon? Det finns olika sätt att tala om Gud, att beskriva Gud, att tänka om Gud. I texten nedan beskrivs fyra olika sätt:

  • Inga gudsbilder är möjliga.
  • Många gudsbilder är nödvändiga.
  • Människan är skapad till Guds avbild.
  • Kristus visar vem Gud är.

Det första förhållningssättet menar att Gud alltid kommer att vara större än alla ord som vi försöker beskriva Gud med. Därför behöver vi många ord och bilder för Gud.

Det andra förhållningssättet handlar därför om att utöver bilder av Gud kan vi försöka säga något om vad Gud inte är.

Det tredje förhållningssättet handlar om människan som Guds avbild, det som beskrivs i Första Mosebok. Det kan innebära att vi ser människan som en religiös varelse som söker en gudomlig verklighet. Men det kan också innebära att det är en kallelse, det vill säga att människan kallas till att i ord och handling bli Guds avbild än mer. Att den Gud som inte helt kan beskrivas i ord ändå avspeglas i varje medmänniska är ett perspektiv som understryker varje människas värde och värdighet.

Det fjärde förhållningssättet – att Kristus är Guds bild – poängterar att Jesus återspeglar den gudomliga verkligheten. ”Ordet blev människa” står det i Johannesevangeliets inledning och där finns nyckeln, att Guds tilltal möter oss i människogestalt.

Gudsbilder – att beskriva det obeskrivliga

En teologisk fördjupning

Hur beskriver vi den som ytterst sett är obeskrivlig? Hur skildrar vi den som inte kan ses med våra ögon? Hur talar vi om den som är större än alla våra ord? Det här är frågor som återkommer i den kristna teologin. 

Fyra sätt att tänka kring Gud och gudsbilder

I Bibeln finns olika gudsbilder. Här lyfter vi fram fyra sätt att tänka och tala om Gud: inga gudsbilder är möjliga, många gudsbilder är nödvändiga, människan är skapad till Guds avbild och Gud visar sig i Jesus Kristus. Dessa fyra förhållningssätt återkommer ofta när kristna talar om Gud och gudsbilder och de utesluter inte varandra. 

Inga gudsbilder är möjliga

Det grekiska ordet ”teologi” betyder ”ord om Gud” (Theos, ”Gud”; logos, ”ord”). Samtidigt menar många kristna att teologin måste vara apofatisk. Det betyder att allt som sägs om Gud nödvändigtvis är otillräckligt. Tidigare ärkebiskopen KG Hammar skriver i boken Släpp fången loss att orden om Gud är provisoriska: 

”Att vårt tal om Gud är ett provisorium betyder att det är tillfälligt och liksom på prov. Att det dessutom är apofatiskt betyder att vi insett att inga ord kan ge en rimlig eller rättvisande bild av Gud. Därför bär allt språk på en stor fara, nämligen den att vi börjar tro på det vi säger och inte på den Gud som är bortom våra ord.” 

Det första förhållningssättet innebär alltså att Gud inte kan fångas med mänskliga tankar, texter, bilder och musikstycken. Det är ett perspektiv som vilar på tanken att språk är makt. Det vi kan benämna kan vi också i viss mån behärska – vi säger ju att vi behärskar ett språk om vi talar det flytande. Och människan kan aldrig behärska Gud. Alltså kan vi inte heller beskriva Gud fullt ut.  

Sambandet mellan att benämna och behärska har gjort att judar undviker att uttala gudsnamnet på hebreiska. Det skrivs med de fyra konsonanterna J, H, V och H och kallas ofta tetragrammet eftersom det består av fyra bokstäver, från grekiskans tetra grammata. I stället används olika omskrivningar, som ”Herren”, ”Namnet”, ”Platsen” eller ”Den helige”. 

Allt tyder på att Jesus följde traditionen att göra omskrivningar. Det finns faktiskt inte ett enda exempel på att han skulle ha använt tetragrammet. För kristna kan den judiska omskrivningstraditionen tjäna som en nyttig påminnelse om att Gud är ett mysterium. 

Många gudsbilder är nödvändiga

Många bilder av Gud är nödvändiga och samtidigt räcker de inte till för att beskriva Gud. Därför är ett annat sätt att tänka kring Gud och gudsbilder att vi bara kan säga vad Gud inte är. Eftersom ingen kan greppa eller begripa Gud kan vi bara närma oss det gudomliga – oåtkomligt, outsägligt, oöverskådligt – med otillräckliga ord och bilder. 

En väg som många teologer därför har valt kallas på latin via negativa. Det innebär att vi bara kan säga vad Gud inte är – eftersom orden inte räcker till för att beskriva Gud. Kyrkofäderna skiljde mellan Guds ”väsen” (grekiska ousia) som ingen kan förstå eller förklara och Guds ”krafter” (grekiska dynameis eller energeia) som vi människor faktiskt kan uppleva och beskriva. 

Ju mer abstrakta frågor vi diskuterar – till exempel om hur Gud är – desto svårare är det att finna heltäckande ord. Ändå måste vi försöka uttrycka våra tankar om Gud. Ändå måste vi försöka formulera vår teologi. Enda möjligheten blir därför att använda olika bilder och begrepp för att försöka uttrycka det vi vill beskriva. Samtidigt måste vi vara medvetna om bildernas begränsningar. Därför finns det flera gudsnamn, många gudsbilder och många sätt att tala om Gud. Olika bilder talar till olika personer på olika ställen och i olika tider. 

Människan är skapad till Guds avbild

Ett tredje förhållningssätt handlar om människan som Guds avbild. Tanken att en människa kunde vara Guds avbild var inte unik för de hebreiska texterna. Regenter och religiösa ledare ansågs ofta vara sådana avbilder också i andra dåtida kulturer. Det anmärkningsvärda med Israels folks tolkning var att alla människor ansågs vara skapade ”till Guds bild”, Första Moseboken 1:26–27. Detta synsätt innebär en påfallande jämlikhet: alla människor, både män och kvinnor, gamla och unga, fattiga och rika, sjukare och friskare, är skapade till Guds avbild. 

Men vad menar de som hävdar att varje människa är skapad till Guds avbild? Det finns flera tolkningar: 

  • En tolkning pekar på att människan är en religiös varelse. Såvitt vi kan förstå har människan ett annat behov än djuren av att söka en gudomlig verklighet.
  • En annan tolkning betonar att människan inte bara är Guds avbild. Hon uppmanas också att i ord och handling bli det än mer. Tanken om människan som Guds avbild är i så fall mer en kallelse än enbart ett konstaterande. De två hebreiska orden för avbild (tselem) och skugga (tsel) liknar varandra. Den som är skapad till Guds avbild uppmanas att följa Gud på samma sätt som skuggan troget följer den som följs. Vi skulle kunna säga att det finns ett oupplösligt samband mellan att vara Guds avbild (imago Dei) och kallelsen till gudslikhet (imitatio Dei).
  • En tredje tolkning av människan som Guds avbild är att den Gud som inte kan beskrivas, ändå avspeglas i medmänniskan. Denna tolkning understryker varje människas värde och värdighet, givet med hennes existens. Det är ingenting vi kan förvärva eller fördärva – människovärdet kan vi bara ärva. 

Kristus är Gud

Ett fjärde sätt att tala om Gud utgår från övertygelsen att Jesus från Nasaret på ett särskilt sätt uppenbarar vem Gud är. Evangelisten Johannes skriver ”Ordet blev människa”, Johannesevangeliet 1:14. Citatet uttrycker tanken att Gud möter oss i en människas gestalt. Gud väljer att födas som ett människobarn – det som kristen teologi kallar inkarnationen.

Med detta förhållningssätt betonas inte enbart Jesus undervisning, underverk eller död. I stället poängteras att Jesus i sin helhet gestaltar den gudomliga verkligheten. Det blir särskilt tydligt i två andra nytestamentliga texter. Jesus är ”den osynlige Gudens avbild”, Kolosserbrevet 1:15 och ”utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen”, Hebreerbrevet 1:3.

Bibelns manscentrerade språk 

Att förhålla sig till Bibelns gudsbilder är inte alltid lätt. Bibelns texter är skrivna för länge sedan. De behöver förstås och tolkas för att kunna användas idag. När vi läser Bibeln hamnar vi alltså direkt i frågor om hur det religiösa språket, till exempel symboler, ska tolkas. Två gudsbilder som ofta diskuteras är bilden av Gud som man och bilden av Gud som far. 

Många ställer frågor om det manscentrerade språkbruket i kyrkan.Det brukar kallas androcentriskt från grekiskans anêr, andros som betyder man. Bibelns androcentriska språk ses som ett uttryck för ett patriarkalt system, där kvinnor osynliggörs och underordnas. Och det är tydligt att Bibeln och den kristna traditionen domineras av manliga gudsbilder. Herre är en återkommande beskrivning av Gud, genom hela Bibeln. Gud liknas vid en kung, Psaltaren 97:1 och en far, Malaki 1:6, Matteusevangeliet 6:9, Lukasevangeliet 11:2, Romarbrevet 8:15 och Galaterbrevet 4:6

Men det finns också texter där gudsbilden på olika sätt får kvinnliga förtecken. Gud liknas vid en kvinna, Psaltaren 123:2–3 eller en mor, Psaltaren 27:10, 131:2, Jesaja 42:14, Jesaja 45:10, Jesaja 49:15, Jesaja 66:13 och Hosea 11:3–4. Gud kan också beskrivas som en fågelhona Femte Moseboken 32:11 eller som en björnhona Hosea 13:8.

Nya testamentets liknelse om kvinnan som letar efter sitt förlorade mynt är en bild för Gud som aldrig ger upp sitt sökande efter människan, Lukasevangeliet 15:8-10. Samma textställe liknar också Gud vid en herde som söker det förlorade fåret,  Lukasevangeliet 15:4-7.  

Att använda bilder med kvinnliga förtecken är ett sätt att balansera och berika Bibelns gudsbilder. Samtidigt kan ett sådant förhållningssätt förstärka ensidigt stereotypa uppfattningar om vad kvinnlighet är, nämligen moderskap och omvårdnad. Det behövs alltså fler sätt att beskriva Gud. Därför lyfter feministiska forskare ofta fram könsneutrala bilder, till exempel Gud som klippa.  Ett annat sätt att tala om Gud som ett skeende eller som ett verb. Hur man än väljer att tala om Gud aktualiseras frågan om symboler och om hur det religiösa språket fungerar.

Feministisk teologi diskuterar också Bibelns och kristen teologis förståelse av Jesus Kristus. Att Jesus från Nasaret var man är knappast omstritt. Men vad betyder det för vår förståelse av Gud att frälsningen sker genom en person med manligt kön? Vad betyder det för kvinnor? Vilken roll spelar kön i kristen tro och teologi?  

Här kan den språkliga och rent grammatiska diskussionen om helig Ande vara belysande. Helig Ande har olika grammatiskt genus i olika språk. Det hebreiska ordet i Gamla testamentet för ande är femininum (ruach), det grekiska ordet i Nya testamentet är neutrum (pneuma), och det latinska ordet är maskulinum (spiritus). Det svenska ordet ande räknas till det grammatiska genus reale. På så vis ser vi att Anden befinner sig bortom våra grammatiska och teologiska klassificeringar. Det är också ett sätt att gestalta en gudsbild.  

Gud som en himmelsk förälder  

Det är uppenbart att Bibeln beskriver Gud med en mängd olika bilder. Några liknar Gud vid en man, men inte alla. En anledning till att många kristna ändå talar om Gud med ett androcentriskt språk, är att detta är vanligt i bibeltexterna och i texter från de första århundradena efter Kristus. Jesus talar om Gud som sin himmelske fader, på ett påfallande nära och intimt sätt, Matteusevangeliet 6:6. Lukasevangeliet berättar att Jesu lärjungar bad honom lära dem en bön. Då gav han dem den bön som inleds med ordet ”Vår fader, du som är i himlen”.

Att tala om Gud som en himmelsk far hade blivit allt vanligare inom judendomen under århundradet före Jesu födelse. Bilden är alltså central för kristna, men den är inte unikt kristen. Krister Stendahl som var biskop och bibelforskare på 1980-talet, var tidig med att lyfta fram hur gudsbilderna inom judendomen före Kristi födelse innehöll bilder som den av föräldern. I en radioandakt redan 1985 talade han om Jesus bild av Gud som far – och en mor:   

”Jesus hade lärt sig det i synagogan. För det var under århundradet före hans födelse som fromma fariséer och visa lärare bland judarna kom att våga sig på det, kom att erfara Gud som en förälder. Man kan undra varför och hur det kom sig. Vi vet aldrig säkert hur sådant händer i religionshistoriens innersta, i människors böneliv och tankevärld. Men kanske var det när man levde under trycket och godtycket från de politiska makterna, under främmande makters Herrar och kungar och polisstyrkor, när man hotades bli bara en bricka i stormakternas spel, en buffert i Romarrikets säkerhetspolitik – så som de var årtionden innan Jesus föddes. När Quirinus var ståthållare i Syrien och Augustus pressade ut skatterna och Herodes var kung i Judéen … Då skorrade orden Herre och Konung i öronen och det kändes inte som sådana ord fångade tonen från himlen helt rätt. Då började man bedja till Gud som sin Fader … Omvårdnaden och närheten, ja släktskapet och gåvan att livet måste få ett nytt uttryck. Och det blev böneropet i Fader vår. Jesus tog fasta på det och gjorde det till sitt på ett särskilt sätt. Och han var angelägen att vi skulle lära oss. För Gud är inte som en potentat utan som en förälder, som en mor och en far. När vi ber Fader vår som är i himlen fylls vi av omtanken, omvårdnaden, förtroendet, släktskapet, ja livet självt. O Du, som är för oss som en mor och en far och ett oändligt hem.”

Att tala om Gud som far – eller som förälder överhuvudtaget – kan vara förenat med svårigheter. Föräldrabilden är inte nödvändigtvis positiv. Den kan också vara hierarkisk och förtryckande. Många har erfarenhet av gränsöverskridande och våldsamma föräldrar. Men syftet med Bibelns bilder av Gud som far är något annat. När Gud beskrivs som en himmelsk förälder är det för att ge uttryck åt den närhet som kan finnas mellan barn och förälder. Poängen är att vi ska förstå Guds kärlek utifrån erfarenheten av att vara barn, men också av att vara förälder, både mor och far. 

Litteraturförslag

  • Tikva Frymer-Kensky,”Image of God”, Christianity in Jewish Terms (red. Tikva Frymer-Kensky et alii; Boulder: Westview, 2000), 321–356.
  • Vladimir Lossky, In the Image and Likeness of God … (New York: St. Vladimir’s Seminary Press, 1974).
  • KG Hammar, Släpp fången loss! ”Gud” bland metaforer och apofatiska provisorier (Stockholm: Verbum, 2015).
  • Susan Frank Parsons (red.), The Cambridge Companion to Feminist Theology (Cambridge: Cambridge University press, 2002).
  • Jesper Svartvik, De sju haven i Bibelns värld (Karlstad: Votum förlag, 2021).
  • Johanna van Wijk-Bos,”Writing on the Water: The Ineffable Name of God” Alice Oden Bellis & Joel S. Kaminsky (red.), Jews, Christians, and the Theology of the Hebrew Scriptures (Atlanta: Society of Biblical Literature, 2000), 47–59.