Under Gustav Vasas tid, samtidigt med reformationen på 1500-talet, lämnade Sverige katolicismen och blev ett lutherskt land. Kyrkan blev en nationell evangelisk-luthersk kyrka: Svenska kyrkan.
Vid reformationens inledning, under 1520-talet, fanns en stor mängd rikt inredda kyrkor i Sverige. Med undantag för kloster och andra kyrkliga inrättningar bevarades de flesta församlingskyrkorna och deras inredningar.
Men förändringen påverkade kyrkorummet och gudstjänsten. De mest påtagliga nya inslagen var predikstolen och bänkinredningen.
Texten på sidan är en sammanfattning av skriften Reformationens kyrkorum (pdf).
Med reformationen försvann klosterväsendet. Det fanns inte bara religiösa skäl till att klostren och klosterordnarna upplöstes under reformationen, utan också politiska.
Vid riksmötet i Västerås 1527 fick Gustav Vasa rätt att förfoga över all kyrklig egendom. Klostren fick världsliga förvaltare, som drog in klostrens avkastning och egendomar till kronan – staten. Processen var dock inte omedelbar, utan drog ut i åtskilliga decennier, troligen för att klostren hade ett visst stöd hos både aristokrati och allmoge.
Flertalet av de medeltida klosterkyrkorna övergavs eller revs, men några kom att leva vidare som församlingskyrkor: Askeby, Bosjökloster, Nydala, Vadstena, Varnhem, Vreta, S:t Peter i Lund, S:t Petri i Ystad, Mariakyrkan i Sigtuna och Riddarholmskyrkan i Stockholm.
Under århundraden var klosterliv förbjudet i Sverige, men 1990 gav Svenska kyrkans biskopar sitt stöd och sin välsignelse till klosterliv inom den evangelisk-lutherska kyrkan.
I kyrkorna från den katolska tiden fanns altarskåp vid högaltaret och vid sidoaltaren. Altarskåpen var ofta utförda som triptyker – tredelade skåp med mittstycke, och sidoflyglar som kunde öppnas och stängas beroende på vilka bilder som skulle visas under kyrkoåret. De var guldglänsande och många pryddes med bilder av Madonnan eller helgonen.
Altarskåpen vid högaltaret behölls ofta efter reformationen. Sidoaltare som var invigda till Jungfru Maria eller olika helgon togs däremot bort och förvarades i undanskymda utrymmen.
De altarskåp som nytillverkades under 1500-talet och fram till 1600-talets början liknade de äldre skåpen, men på 1600-talet började nya altarskåp tillverkas i evangelisk-luthersk stil, med Kristus och uppståndelsen som huvudmotiv. Dessa byggdes utan rörliga flygeldörrar och hade klassiska arkitekturformer, hämtade från den italienska renässansen.
Till en början beställde ett antal resursstarka stadsförsamlingar verken av skickliga invandrade tyska konstnärer och hantverkare från nordtyska städer, men efter mitten av 1600-talet kom en lokal produktion igång. Medan de katolska altaruppsatserna hade präglats av handling och berättande, visade de nya svenska motiven Kristus mer som symbol.
Under den senare delen av 1600-talet och långt in på 1700-talet påverkade den italienska barocken konsten i kyrkorna. Altaruppsatserna fick då klassiska kolonnställningar, med målningar eller reliefer emellan, som föreställde Jesus dop eller Jesus i Getsemane.
Kristusbilden skulle åskådliggöra kärnan i den lutherska tron – den enskildes rättfärdiggörelse genom Kristi död och uppståndelse – för en publik som till större delen var analfabeter.
I de flesta altaruppsatser fanns en nattvardsscen där Jesus och lärjungarna sitter vid bordets bortre sida och inbjuder de nattvardsfirande sockenborna att förena sig med dem.
Nattvardens ställning var stark i Svenska kyrkan, och den traditionella placeringen av altare och altaruppsats i korets östra del behölls under reformationen.
Helgonskulpturer och krucifix avlägsnades ofta, men de förstördes sällan. I vissa fall kunde de till och med behållas i kyrkorummet, men de skulle då förstås på ett nytt sätt. De förmedlade berättelser från Bibeln, men skulle inte tillbedjas, eller offras till. Till skillnad från många andra länder i Nordeuropa finns därför en stor del av den medeltida bildskatten bevarad i Sverige.
På senare tid har medeltida träskulpturer tagits fram igen, restaurerats och konserverats. De minner om heliga gestalter och berättelser från Bibeln och de markerar samhörighet med en äldre kristen bildtradition.
I det medeltida kyrkorummet fanns, förutom högaltaret i öster, ofta ett eller flera altaren i långhuset. Antalet altare berodde på hur stort prästerskapet var som var knutet till kyrkan. Vid Lunds domkyrka fanns vid medeltidens utgång ett sjuttiotal altaren. I en ordinär sockenkyrka fanns ett eller två sidoaltaren. Det ena var ofta helgat till Maria och det andra till ett annat helgon.
Trots den officiella synen på helgonen fanns ändå i folklig religiositet spår av en äldre syn på altarnas och bildernas betydelse. Ett exempel är de så kallade kakaltarna, som fanns kvar långt efter reformationen, där barnaföderskor i samband med kyrktagningen kunde lägga en gåva i form av bröd eller ost.
Kyrktagning var en rit då man tackade Gud för en nybliven moders återhämtade krafter och välkomnade henne tillbaka till församlingens gudstjänstgemenskap.
Det medeltida kyrkorummet hade en tydlig markering, ett skrank, mellan långhus och kor. Långhuset var församlingens utrymme, medan endast munkar och präster hade tillträde till koret, med altarrummet. Avgränsningen kallas för korskrank.
Efter reformationen fick korskranken en ny betydelse. De, liksom predikstolarna, signalerade att det nu var predikan, bön och sång som präglade det vardagliga gudstjänstlivet.
Även efter reformationen byggdes nya korskrank, och gamla kunde byggas om. Omkring år 1800 förlorade korskranken sin betydelse. I de nya kyrkor som då uppfördes stod altarrummet öppet, helt utan avgränsning inför gudstjänstbesökaren.
Predikan fick en ny och större betydelse i gudstjänsten. Dess syfte blev att både förkunna och undervisa i trons grundsatser och den framfördes på det egna språket, som var och en kunde förstå.
Även i den medeltida mässan kunde läsning ske från en talarstol, men efter reformationen utvecklades den till en praktpjäs. Predikstolen fick en upphöjd placering, ofta i övergången mellan koret, det vill säga platsen för altaret, och långhuset, där församlingen hade sin plats.
Många kyrkor fick sin första predikstol under 1500-talet, men redan under 1600-talet börjar man ersätta dessa.
Då utvecklas den typ av predikstolar som har den karaktäristiska formen av en korg, där prästen står med ett ljudtak eller baldakin ovanför, som både visuellt och akustiskt förstärker uttrycket. En trappa kompletterar arrangemanget så att prästen kan nå sin upphöjda plats ovanför menigheten.
Till predikstolen hör ett bokstöd och ett eller flera timglas som gjorde det möjligt att sätta ett mått på den tid som borde tas i anspråk.
Före reformationen måste barn kristnas genom dopet innan de fick vistas i kyrkorummet. Därför var de gamla dopfuntarna placerade vid kyrkans ingång i väster. Under reformationen flyttades de till en mer central placering i koret.
De långa predikningarna medförde ett behov av bänkar med plats för hela församlingen. Dessa kom att fylla större delen av kyrkorummet.
Bänkraderna, som stängdes med dörrar, hade bestämda sittplatser, strikt uppdelade efter kön och klass. Kvinnorna hade sina platser på norra sidan av mittgången och männen på den södra. De förnämare platserna var närmast koret och de sämre längst ned i kyrkorummet.
När församlingar växte och det behövdes fler sittplatser, kunde nya läktare uppföras längs långhusets sidor, i vissa fall i flera våningar.
Medeltidens katolska kyrkorum var oftast rikt försedda med målningar på väggar och i valv. I början av reformationen fick många av dem vara kvar, men i början av 1600-talet började de kalkas över, både av teologiska och estetiska orsaker.
Kyrkomålningar användes som pedagogiska hjälpmedel för prästernas fostran av församlingen, och tjänade som andaktsbilder för den enskilda människan.
Gustav Vasas söner, särskilt Johan III, var intresserade av såväl trosfrågor som konst och arkitektur. Därmed inleddes en kulturell expansion i Sverige och i kyrkorna under 1500-talets sista årtionden. I samband med 1571 års kyrkoordning formulerade ärkebiskop Laurentius Petri både den evangelisk-lutherska kyrkans syn på de kyrkliga traditionerna och på användningen av kyrkorum, liturgiska föremål och utsmyckningar.
Därmed började nya målningar tillkomma. En del av dem ersatte medeltida målningar, som började bli medfarna, eller i vissa fall hade ett teologiskt olämpligt innehåll.
Från 1580-talet fram till omkring 1630 utfördes en mängd målningar i kyrkor, särskilt i Södermanland, Uppland och Östergötland. I dessa målningar är helgonlegender och utombibliska Maria-motiv utrensade till förmån för direkta avbildningar av scenerna i Gamla och Nya testamentet.
De medeltida målningarna kunde vara präglade av de förfinade riddarideal som under stor del av medeltiden var på modet. De nya målningarna utfördes av lokala hantverksmästare utan vidare konstnärlig skolning. Stilen är rustik, om än festlig och färgstark, med figurscener inramade av rik blomsterornamentik.
Den andra högkonjunkturen för efterreformatoriska kyrkomålningar varade från ungefär 1680 ända fram till 1700-talets slut. Då dekorerades kyrkorna framförallt i Västergötland, Bohuslän, Halland, Dalsland och Värmland. Men det uppfördes också många nya träkyrkor som ofta blev rikt dekorerade med målningar.
Takmotiven utgjordes framför allt av den kristna trons huvudtankar med treenigheten, Kristi förklaring, yttersta domen och de dödas uppståndelse.
Skildringarna av himmelen och helvetet var i allmänhet mycket drastiska. Helvetet, med sina skrämmande och burleska scener av djävlar och plågade själar, var placerade så långt bort från koret som möjligt, rakt över allmogens huvuden. Det var en konkret skildring av belöningarna som väntade de fromma och straffen som tilldelades dem som inte var lika gudfruktiga.
Under 1600-talet började äldre målningar kalkas över, vilket både hade teologiska och estetiska orsaker.
För att gynna en alltmer läskunnig församlings bibelstudier togs större fönster upp i väggarna. Ibland skadades då väggmålningarna och de målades därför över. Välvmålningarna kunde däremot behållas.
Under den tongivande biskopen Esaias Tegnér i Växjö manifesterades slutligen den evangelisk-lutherska kristendomen i vita och sparsamt dekorerade kyrkor. Denna nyklassicism ville erinra om antika tempel och byggdes under 1800-talets första hälft, trehundra år efter reformationens inledning.
De svenska kyrkornas byggnadsstil förändrades gradvis under reformationen.
När nya kyrkor byggdes under sent 1500-tal och tidigt 1600-tal fick de fortfarande ett medeltida utseende, som långhuskyrkor med spetsbågiga portar, fönster och valv. Först under stormaktstiden, från 1600-talets mitt och framåt, byggdes allt fler kyrkor i de nya renässans- och barockstilarna, som influerats av formvärlden i antikens Grekland och Rom.
I städerna uppfördes i allmänhet kyrkorna i sten, medan kyrkorna i de församlingar som etablerades i tidigare obebodda skogsområden, i till exempel Bergslagen och Norrland, byggdes i trä.
Eftersom den så kallade centralkyrkan vid denna tid var ett arkitektoniskt ideal blev många av de nya kyrkorna byggda i korsform. Predikstolen kunde då placeras i mitten, vilket även var i enlighet med den evangelisk-lutherska lärans betoning av predikan.
Efter krigen under 1600-talet och det tidiga 1700-talet ökade välstånd och befolkning så mycket att nya kyrkor åter byggdes i större antal.
Under upplysningstiden, från 1700-talets mitt och under 1800-talets första hälft, skapades därigenom den evangelisk-lutherska kyrkans ljusa, luftiga och enhetliga kyrkorum, där församling och präst kunde samspela under hela gudstjänsten.
I en del fall revs de medeltida kyrkorna, i andra fall byggdes de om. På så vis kan det sägas att ur kyrkobyggnadssynpunkt varade reformationen under flera hundra år.
Centralkyrkan har en centraliserad plan med lika långa korsarmar i stället för den korsliknande plan som är vanligast i kristna kyrkor. Centralkyrkor kan ha formen av ett grekiskt kors, vara runda eller månghörnade.