Ett gammalt olivträd.
Foto: Liggraphy /Pixabay

Evigt liv

Finns ett liv efter döden? Och hur kan man tänka för att förstå den yttersta domen? Det är värt att leta efter svaren på dessa frågor i själva grunden i kristen tro. Hoppet är en viktig nyckel. Och att kunna lita på Guds goda avsikter.

En framtid och ett hopp

Den som är med i en gudstjänst får stämma in i den text som kallas den apostoliska trosbekännelsen. Bekännelsen används i kyrkor över hela världen och kommer från tidig kristen tid. Där sägs att Jesus Kristus ska komma tillbaka för att ”döma levande och döda.” Bekännelsen slutar med orden om ”de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”

Den här texten handlar om två vanliga frågor som har med dessa tankar att göra. Den första frågan gäller tanken på dom och straff och den andra vad vi egentligen kan säga om livet efter döden. Texten tar också upp tanken om att tron på ett evigt liv skulle göra livet här och nu mindre viktigt.

Rädsla för straff

I kristen tro finns en övergripande vision om att Gud en dag ska ställa allt till rätta. Tanken på en yttersta dom är en del av den visionen. När den övergripande visionen ibland glömts bort har budskapet om Guds straff kunnat skrämma och stöta bort människor som kommer till kyrkan. Ett exempel är medeltida kyrkmålningar av yttersta domen som kan vara ganska obehagliga. Tyvärr har också budskapet om den yttersta domen ibland använts för att kontrollera människor och på så sätt utöva makt.

I spekulationer om den yttersta domen har ofta de som ska straffas stått i centrum. Men andra tolkningar kan ge en bredare förståelse av yttersta domen. Man kan till exempel närma sig frågan ur ett brottsofferperspektiv, alltså en person som blivit utsatt för ett brott. För brottsoffer är det ofta viktigt att någon konstaterar att ett brott har skett. Blir man utsatt för ett brott är det som en andra kränkning om ingen i omgivningen reagerar. Den yttersta domen kan alltså handla om att någon bekräftar det man blivit utsatt för. Då kan tanken på en yttersta dom innebära hopp om upprättelse för alla som dött utan denna möjlighet. 

Eldflammor mot en mörk bakgrund.
Yttersta domens straff har ibland beskrivits på otänkbart brutala sätt. I äldre tider som ett sätt att utöva makt. Foto: Si Platt /Pixabay

Hoppet är större än rädslan

När man närmar sig frågan om yttersta domen kan det vara klokt att lyssna efter grundbudskapet i kristen tro. Det är hoppet som är bärande och inte rädslan. Kyrkans uppgift är att förkunna evangeliet, det glada budskapet om Jesus Kristus. Och det här är bakgrunden till den kristna traditionens tankar om yttersta domens straff.

Talet om en yttersta dom rymmer ett allvar som handlar om varje människans ansvar för sitt eget liv och sina egna val. Och om de stora frågorna – rättvisa och överlevnad.

Det sker mycket hemskt i världen. Därför finns även frågan om ansvar.

Yttersta domens straff har ibland framställts på så brutala sätt att de skulle vara otänkbara i de flesta mänskliga sammanhang. Samtidigt måste tanken på ansvar balanseras av den kristna trons hopp. Om allvaret blir så stort att det skymmer hoppet missar man poängen.

Den dömde domaren

Det kan vara enklare att låta tanken på en yttersta dom mer handla om vem som dömer än om straffet i sig. Om det är Jesus som dömer har ingen människa rätt att se på någon annan som slutgiltigt förtappad. Tanken att den slutgiltiga domen är Guds och inte människans uppgift kan bidra till ett mer tolerant samhälle.

Evangeliernas berättelser om Jesu liv ger perspektiv på domen. Jesus levde ett liv i solidaritet med utstötta människor. En del av dem han mötte hade troligen handlat ganska illa. Om de levt i dagens Sverige hade de sannolikt hängts ut i sociala medier och varit allmänt föraktade. När Jesus dör på korset delar han inte bara de mest utsatta människornas lidande. Han delar också de värsta brottslingarnas öde. Korsfästelse var det ultimata nederlaget. Det handlade inte bara om fysisk plåga utan var också ett skamstraff. Dessutom – och kanske värst av allt – ansågs Gud ha övergett den som korsfästes. Paradoxen som ger perspektiv på domen blir tydlig: Den som i trosbekännelsen sägs komma för att döma levande och döda har själv identifierat sig med de dömda som Gud ansågs ha övergett.

En miniatyrmodell av Jesus korsfästning.
När Jesus dör på korset delar han de värsta brottslingarnas öde. Foto: Johannes Frandsen /Ikon

Guds goda avsikter med skapelsen och framtiden

Bibeln består av många böcker från olika tider. De kan läsas som fristående texter men i kristen tradition tänker man ofta att de med alla sina olikheter också utgör en helhet. Hoppet är drivkraften i kristen tro. När Bibeln talar om det framtida hoppet använder den bilder på ett liknande sätt som när den talar om skapelsen. I Första Moseboks skapelseberättelse ser man att Gud har goda avsikter med hela skapelsen. Men människan äter av den förbjudna frukten som växer på kunskapens träd och hon förvisas från Edens trädgård, Första Mosebok 3.22-24

I Uppenbarelseboken som är Bibelns sista bok finns en liknande berättelse. Där skildras hur allt en dag ska återställas och hur livets träd ska ge läkedom. Budskapet är att Gud vill det goda med både skapelsen och framtiden. Bildligt talat har människan tvingats lämna Eden och kunskapens träd för att leva ett liv med både sorg och glädje, medgång och motgång. Men hoppet finns om att en dag nå livets träd, Uppenbarelseboken 22:1-2. Bibelns berättelser om kunskapens träd och livets träd är en symbolisk skildring av människans liv. Mellan berättelsernas två träd finns en verklighet där vi lever våra liv i 2000-talets Sverige.

Livet på jorden är viktigt

Många har hävdat att tanken om ett evigt liv gör att människor accepterar orättvisor i det jordiska livet. Den svensk-amerikanske fackföreningsaktivisten och protestsångaren Joe Hill (1879–1915) fångar den tanken i sin parodi på en väckelsesång. Texten handlar om hur förtryckta människor ska få det bättre i nästa liv. Den välkända textraden ”You´ll get pie in the sky when you die” fångar tanken på att det jordiska livets umbäranden ska uthärdas i väntan på livet efter detta.  

Ibland sägs att miljö, rättvisa, hälsa och fred inte spelar någon viktig roll i kristen tro eftersom Gud en dag kommer skapa en ny himmel och en ny jord. Det är tankar som kan få tragiska konsekvenser eftersom de innebär att man accepterar orättvisor, förtryck och miljöförstöring. Det kristna hoppet är snarare ett aktivt hopp där alla bjuds in för att förverkliga Guds goda avsikter med skapelsen.

Ser man mot framtiden och talar om ett hopp för hela skapelsen blir klimat, människors lika värde, fattigdom och fred grundläggande. Guds skapelse finns här och nu och i den finns människor som är skapade till Guds avbild.

Överlämnandet i Guds händer

Det kristna hoppet gäller tillvaron i dess helhet. Våra fysiska kroppar håller inte i evighet. Även om vi skulle lösa de stora världsproblemen – miljö, krig, ojämlikhet, orättvisor – skulle frågan om vad som händer efter döden fortfarande finnas kvar av det enkla skäl att vi sörjer när någon vi älskar dör.

Den apostoliska trosbekännelsen talar om de dödas uppståndelse och ett evigt liv, men vad kan man egentligen säga om livet efter detta? Människan har i alla tider försökt att visa respekt mot dem som inte lever. På samma sätt har hon försökt hitta ett hopp inför döden. I vårt land ser man något av detta när människor går till kyrkogårdarna vid Alla helgons dag för att tända ljus. Kyrkogårdar fungerar på många sätt som gemensamma rum där alla får minnas de döda. Minnet av dem som inte längre lever påminner oss om våra begränsningar och att det finns områden i livet vi människor inte kontrollerar.

Gravstenar på en kyrkogård. Blommor och grönt gräs.
Kyrkogårdar fungerar som gemensamma rum där alla får minnas de döda. Foto: Shutterstock

Här kanske någon invänder att det bästa helt enkelt är att låta bli att spekulera om vad som händer efter döden. Vi står vid en gräns och kan inte säga något om vad som finns bortom den. Det finns all anledning att ha ett ödmjukt förhållningssätt inför döden, men ödmjukheten behöver inte sudda ut hoppet. När man vid en begravning överlämnar den som är död i Guds händer finns möjligheten att både vara hoppfull och ödmjuk inför döden.

Om hoppet är kristendomens grundbudskap när det gäller framtiden kan man låta överlämnandet i Guds händer vara bärande när man känner sina begränsningar. Det behöver inte bara handla om döden, utan kan också handla om relationen till en person, en händelse eller en situation. Här blir tilliten till Gud avgörande. Den Gud som har skapat världen bär även mina frågor, min oro och mina tillkortakommanden.

Om man tänker att Gud är skapare och kärlek, blir överlämnandet i Guds händer ett uttryck för hopp. Om man inte vill fastna i det vi inte vet om döden, kan ett sätt vara att acceptera frågetecknen och våra egna begränsningar. Då handlar uppståndelsehoppet mindre om att ha kunskap om vad som händer efter döden, och mer om att ha en tillit till att Gud bär mig, andra människor och hela skapelsen, även i döden.

Bortom tystnad och enkla svar

Ibland kritiseras kristna teologer för att vara flummiga. Kritiken är berättigad om udden riktas mot en rädsla för att ta tag i svåra frågor. Det är fullt begripligt att människor vill ha svar på vad som menas med Guds dom eller vad som händer efter döden. Samtidigt kan teologin inte alltid ge tydliga svar, helt enkelt för att vi inte vet svaret. Den som ger enkla och entydiga svar på frågan om yttersta domen eller om vad som sker i livet efter detta riskerar att bygga luftslott som inte håller för livets utmaningar. I slutändan kommer kristen tro inte heller att uppfattas som trovärdig.

Men att inte ge enkla svar är inte samma sak som att vara tyst. Man kan närma sig de stora frågorna utifrån olika grundmotiv: om domaren som valt att identifiera sig med dem som är dömda, om hoppet som väger tyngre än rädslan, om att vi kan överlämna den som är död i Guds händer. Det som tron erbjuder blir då inte främst enkla svar på svåra frågor, utan ett förhållningssätt som går ut på att jag får lita på att Gud bär allt – även det allra svåraste – och har goda avsikter med skapelsen. Som människa får jag ta ansvar i den vardag där jag lever mitt liv samtidigt som jag får lägga det jag inte greppar i Guds händer.