En människa vandrar alldeles ensam genom ett snöigt landskap.
Foto: TanteTati/Pixabay

Ensamhet

Ensamhet kan vara självvald eller påtvingad. Gud räddar oss inte från den påtvingade ensamheten, men Gud finns där och delar den med oss.

Text: Carina Sundberg, präst och teologie doktor

Ensamheten är en del i att vara människa

Ensamhet, isolering, karantän. Det finns många situationer då det går att känna sig isolerad och utanför. Men ensamhet drabbar inte enbart som något negativt. I kristen tradition ses ensamhet som en oundviklig del av vad det är att vara unik människa. Ingen kan fly sig själv eller leva åt någon annan. I detta finns en gåva, en kamp och en uppgift, eller kallelse.

Ensamhetens gåva och uppgift

En kvinna i klänning på skogspromenad med en hund.
Också i ensamheten kan vi vara öppna för mötet med Gud och skapelsen.  Foto: Audrius Vizbaras/Pixabay

Gåvan handlar om att Gud ger oss livet, dag för dag. Och Gud har lovat att alltid finnas med oss, hur vår livssituation än ser ut. Det gäller också i ensamheten.

Kampen handlar om att vi är ansvariga i världen. Vi är ansvariga för oss själva, våra medmänniskor och skapelsen.

Uppgiften, eller kallelsen, handlar om att också i ensamheten vara öppna för mötet med Gud och skapelsen.

Det finns olika sorters ensamhet

Det finns olika sorters ensamhet. Ibland är den självvald: stunden innan alla vaknar, promenaden, bilturen, att försjunka i eget arbete. 

Annan ensamhet väljer vi inte. Vi mister en älskad, blir arbetslösa, tvingas flytta, blir sjuka, längtar efter en partner eller saknar ett nära sammanhang där det känns att ”här får jag vara den jag är”.

En del människor osynliggörs eller isoleras i skolan eller på arbetsplatsen. Vissa drabbas av våld i sina nära relationer. Andra människor drar sig undan av rädsla, osäkerhet, skam, skuld och en livshistoria som tynger. Ensamhet i grupp kan vara väl så svår som den ensamhet som beror på att vi saknar samhörighet.

I vårt land vilar mycket på den enskilde. Medan det i andra kulturer kan vara gruppen som gör att man ”finns”. Det kan vara familjen, släkten, klassen, gänget, den digitala gemenskapen eller församlingen. Där kan det vara som om sammanhanget tänker, handlar och väljer åt oss, kanske genom hela livet. 

I Bibeln finns livsöden att spegla sig i

I Bibeln finns många berättelser om människor som är ensamma på något sätt. Där kan vi spegla oss.

Gamla testamentet berättar om hur Adam och Eva äter den förbjudna frukten i Edens lustgård. I berättelsen finns ensamhet. Både Adam och Eva skyller ifrån sig och gömmer sig för Gud: ”Det var inte mitt fel, det var hennes.” ”Det var ormens fel.” Första Mosebok kapitel 3.

Berättelsen om bröderna Kain och Abel beskriver avundens, flyktens och skuldens ensamhet. ”Ska jag ta hand om min bror?” frågar Kain när han just har dödat Abel. Första Mosebok kapitel 4. Josef mobbas av sina bröder, sänks ned i en mörk brunn och säljs som en handelsvara. Första Mosebok kapitel 37

Mirjam är en ung flicka som ensam räddar sin lillebror Moses från Faraos förföljelser. I hemlighet tar hon ansvar för sin brors liv och säkerhet. Andra Mosebok kapitel 2 

Psaltarens psalmer är också exempel på texter i Gamla testamentet, där alla slags känslor får plats. Där finns ångestens rop i natten Psaltaren 77:2–10, vrede över orättvisan Psaltaren 58:2–3, men också överraskande glädje över att som människa vara unik Psaltaren 8.

Även evangelierna i Nya testamentet berättar om ensamhet. Där finns berättelsen om den föraktade Sackaios, som sitter ensam i ett träd och ser på när Jesus och en folkmassa går förbi. Lukasevangeliet kapitel 19. Där finns också berättelsen om en man som varit förlamad i 30 år, utan att ha någon som hjälper honom med det han längtar efter. Apostlagärningarna kapitel 3 

Flera kvinnor utmanar omgivningens föreställningar om vad de får göra. Kvinnan med blödningar längtar efter läkedom och som rör vid Jesu mantel i folkmassan. Lukasevangeliet kapitel 8:42–48. Kvinnan med balsamflaskan, som smörjer Jesus fötter, är ifrågasatt av dem som ser på. Markusevangeliet kapitel 14:3–9. Maria Magdalena står ensam och gråtande på begravningsplatsen efter Jesus död. Johannesevangeliet kapitel 20:11–16.

Bibeln lägger inte ensamheten tillrätta, men beskriver livet som det är. På så sätt kan Bibelns texter erbjuda gemenskap i vår egen ensamhet. Där finns vänner att möta och samtala med, livsöden att spegla oss i.

Gud styr inte, men är närvarande

Bibelns berättelser om ensamhet handlar också om Gud. Det är lätt att tänka att när vi är ensamma, så är Gud frånvarande. Det är också lätt att fråga sig varför Gud inte befriar oss från ensamheten. Var är Gud när den biter sig fast? Men Bibelns bilder av Gud rymmer en dubbelhet. Gud är både fördold och närvarande. 

Guds makt handlar inte om att Gud ingriper i våra liv som om vi var schackpjäser. Guds makt kan snarare liknas vid den kärlek som en omtänksam förälder ger sitt barn, som barnet ger sin förälder eller som vännen ger sin vän. Det är en kärlek som inte styr livet hos den älskade, men som finns kvar, som går med och som lider med den älskade.

Den kristna traditionen berättar att Guds kärlek är en kärlek som gör just detta. Som det står i Bibeln: ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den”. Det är en kärlek som är utlämnad åt sin skapelse, som är maktlös, men älskande. Det är en Närvaro, trots allt, mitt i allt, Första Korinthierbrevet 13:7.

Att tro detta hjälper, tröstar och stärker ibland, men inte alltid. Ibland tror vi på Guds närvaro i ensamheten, även om situationen för den skull varken blir eller känns bättre. Tron blir flotten att hålla sig fast vid på ett villande hav.  Den kan hjälpa oss att leva vidare, ”ett ögonblick i sänder”, som psalm 249 i Den svenska psalmboken, Blott en dag, uttrycker det. 

En mamma omfamnar tröstande sitt barn.
Vi kan likna Guds makt vid den kärlek som en omtänksam förälder ger sitt barn. Foto: Magnus Aronson/Ikon

Jesus delade människornas villkor

När jag känner mig ensam kan det hjälpa att tänka på Jesus Kristus. Bibelns berättelser om Jesus blir till prismor som jag kan ana Guds rörelse igenom. En grundläggande tanke i kristen tro är att i Jesus blev Gud människa och kom att dela våra villkor. Jesus kallas Immanuel, som betyder just ”Gud med oss.” Genom tid och rum är Gud och vi sammanlänkade. Guds solidaritet med vår mänskliga situation gäller också nu. Därför visar Jesus erfarenheter av ensamhet att Gud vet hur det är att vara människa. Berättelserna vittnar om Guds närvaro i ensamheten.

I evangelierna berättas om hur Jesus söker ensamheten, hur han drabbas av den svåra ensamheten och hur han upplever sig helt övergiven. Jesus självvalda ensamhet möter när han ensam i öknen kämpar med sin kallelse, Matteusevangeliet kapitel 4.

Vilken väg ska Jesus välja? Han frestas att överge det han innerst inne tror på, den väg han anar är Guds väg. Men Jesus drabbas också av ensamhet. Han blir ofta missförstådd. Jesus närmaste, hans lärjungarna och familj, förstår honom inte. Han lever med hot om att tillfångatas och dödas. Dem han vill väl vänder sig emot honom. Evangelierna berättar om hur Jesus kämpar ensam i oro och ångest i Getsemane trädgård, medan vännerna somnat. Han ropar till Gud om att befrias från det som väntar, Matteusevangeliet kapitel 27

Men Jesus går än djupare in i mörkret. Han drabbas av den totala ensamheten när han korsfästs och dör ensam. Då ropar han ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Markusevangeliet kapitel 15. Jesus rop är ett rop ur total övergivenhet. I denna stund bär han all världens övergivenhet.

Berättelserna om Jesus förklarar inte varför ensamhet finns. Däremot dyker de ner i och delar verkligheten med oss.

Löftet om Guds närvaro hör samman med det vi kallar för uppståndelse. Uppståndelsen beskrivs ofta som något som händer när vi dör. Men uppståndelsen gestaltar också att det oväntade och omöjliga kan bli möjligt mitt i våra liv nu. Liv kan födas ur det som är dött, ur ensamhet, sorg, uppgivenhet.

Ibland sker förändring dramatiskt, men oftare sker den med små steg, som vi inte alltid märker. Små uppståndelsesteg, som våren som kommer efter en lång vinter. Att få kraft att möta den nya dagen. Att se på ett nytt sätt. Att få syn på andra människor eller våga ta kontakt. Att få kraft att bryta ett livsmönster. Att upptäcka att Gud är nära, mitt i allt som sker. Att upptäcka att det i ensamheten kan finnas en kallelse.

Det är Guds Ande som hjälper oss att stå ut när vi behöver uthållighet, och hjälper oss att bryta upp när vi måste gå vidare. Man kan säga att Gud andas med oss, ger oss kraft, uthållighet och inspiration till det liv som är vårt och allas.

Ensamheten kan ge gemenskap med Gud

I kristen tradition talas också om ensamhet som en kallelse. Ensamheten kan ge en djupare gemenskap med Gud, oss själva och hela skapelsen.

Tanken att ensamhet är en viktig del av livet har funnits inom olika religioner och livsåskådningar genom årtusenden. Så också hos de så kallade kyrkofäderna och även kyrkomödrar. Samtidigt är det något som har fått ny uppmärksamhet i vår stressade och informationstäta tid, bland filosofer, livsstilscoacher och klimatengagerade. 

Meditation, mindfulness, skogsbad, yoga och vandringar i naturen är en del av denna strömning. I den finns ofta tanken att kropp, själ och ande hör samman och att när vi drar oss undan bruset, mår hela människan bra, och i förlängningen hela skapelsen. Vi blir mer lyhörda utåt, inte enbart inåt.

Att dra sig undan bruset kan ta sig uttryck i daglig bön och eftertanke. Det kan handla om stunden på morgonen innan andra stiger upp, stunden i bilen, på pendeltåget, vid arbetsplatsen just innan vi drar igång arbetet, i motionsspåret.

Det kan också ske i gudstjänsten på söndagen eller i veckan. Men det kan också handla om att tillfälligt dra sig undan, söka upp en tom kyrka mitt i veckan, åka på en längre retreat eller pilgrimsvandra.

För vissa kan detta också handla om en livslång kallelse till ensamhet, där olika kyrkliga traditioner erbjuder möjligheter till kommunitetsliv eller klosterliv.

När vi drar oss undan bruset, mår hela människan bra, och i förlängningen hela skapelsen. Vi blir mer lyhörda utåt, inte enbart inåt. Foto: Alex & Martin /Ikon

Vi finns till för varandra 

I Svenska kyrkan, med sin evangelisk-lutherska tradition, är den djupaste kallelsen att leva i världen, finnas till för varandra och för skapelsen.

Vardagens arbete, och då inte enbart lönearbete, är en del av kallelsen och en plats där Gud möter oss och vi möter varandra. Att dra sig undan i ensamhet handlar därför inte om inkrökthet, för att använda ett gammalt ord som även Luther använde. Istället är det en ensamhet som erbjuder en vidgad och fördjupad blick för vardagen. Ensamheten kan hjälpa oss att urskilja Gud, mitt i allt annat. Den kan hjälpa oss att inse vem vi är, vad vi bör och inte bör, kan och inte kan, ska och inte ska.

När vi stormar fram genom livet kan det vara svårt att höra Guds inspel. Gud inspirerar i vår längtan, vädjar, lockar, antyder, låter oss att se på nya sätt, se en oväntad väg. Gud inspirerar i vår protest mot livets orättvisor, i vår omsorg om andra.

I mötet med andra människor, i samhällsgemenskap och politisk gemenskap finns också Guds tilltal. Gud är inte en privatsak.

I tystnaden ryms Guds röst 

Guds sätt att kommunicera med oss innehåller ofta ett språk som kan upplevas som vagt, om vi är ovana att lyssna in våra sinnesintryck, känslor och tankar.

Kanske är det vinden som smeker kinden, grannen som väntar på mitt besök, inspirationen som ges ur ett samtal, modet att bryta med ett destruktivt livsmönster. 

Jesus säger ”Gå in i din kammare” Matteusevangeliet 6:6 och ”Kom med mig bort till en öde plats” Markusevangeliet 6:31. I evangelierna berättas det om hur Jesus drog sig undan vid olika tillfällen, sökte ensamheten.

Den enskildes ”kammare” kan se olika ut, men löftet är att Gud möter oss där. I tystnaden ryms Guds röst och där kan också allt sägas och finnas. Allt får sägas, allt får finnas. Djupare än alla spridda tankar och känslor som dyker upp, kan Gud anas som ett stilla källflöde.

Denna ensamhet är inte självklart enkel eller fridfull, men vi kallas att söka den. Den är en gåva, men också en kamp och en kallelse. Gud väntar på oss där. Där får vi släppa taget och falla ut i Guds famn. Där får vi be med Sinnesrobönen, skriven av Reinhold Niebuhr:

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra 
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Du får stöd när du behöver det