En kvinna står i ett blommande rapsfält och sträcker sina händer och blick mot himlen.
Foto: Pixabay

Svenska kyrkan som bekännelsekyrka

Ytterst handlar bekännelse om att uttrycka den tro som ger människan frälsning och nytt liv. Att bekänna är också ett sätt att träda fram och göra sig tydlig, för sig själv och för andra.

När kyrkan talar om bekännelse och att bekänna handlar det om att ringa in centrum i kristen tro. Kyrkans bekännelse handlar alltså inte om att erkänna misstag eller felsteg, som ordet ofta används. Snarare är det ett uttryck för att vilja värna det som är omistligt i tron. Att formulera själva poängen. Man kan säga att kyrkans bekännelse ytterst handlar om att uttrycka den tro som ger människan frälsning och nytt liv.   

Att bekänna är att göra sig tydlig  

Att bekänna är också ett sätt att träda fram och göra sig tydlig, för sig själv och för andra. Genom historien har bekännelsetexter ofta skrivits när kyrkan har behövt bli tydlig i viktiga frågor. Ett exempel är när kristen tro förkunnas i nya miljöer och behöver formulera sig på nya sätt för att bli förstådd. Ett annat är när det funnits så många olika riktningar som drar åt olika håll att man behövt formulera det som håller samman. Eller när starka krafter utanför kyrkan vill påverka kyrkans lära på ett sätt som strider mot det som många upplever vara kyrkans identitet. Ibland är det maktstrider som leder till att en viss formulering av bekännelsen antas. Men om denna sedan blir en del av kyrkans liv, speglar det en djup och delad erfarenhet.   

300-talet var en sådan tid när kyrkan behövde stanna upp och sätta ord på sin tro. Vid kyrkomötet i Nicea 325 antogs den apostoliska trosbekännelsen, som bygger på dopbekännelser från 100-talet. Bakgrunden var att det fanns riktningar inom kyrkan som hade en negativ syn på skapelsen och det jordiska. Inte heller accepterade alla tanken på inkarnationen, som är en grundtanke i kristen tro. I Nicea 325 ville kyrkan försäkra sig om att tron på den treenige Guden - Fader, Son och Ande - också i fortsättningen skulle vara avgörande för kyrkans tro. Och så blev det. Den apostoliska trosbekännelsen är gemensam för de stora västerländska kyrkorna. Varje söndag bekänner kyrkan sin tro på att Gud som skapar världen är samma Gud som frälser världen. Läs om trosbekännelsen.  

Under 1500-talet växte en kritik mot kyrkan (den som idag kallas romersk-katolska kyrkan). Kritiker ansåg att kyrkan förvrängde kristen tro genom att förkunna att människan själv kunde bidra till sin frälsning. Martin Luther var en av de kritiska teologerna. För honom stred kyrkans förkunnelse mot centrum i kristen tro: att Gud skänker frälsning genom Jesus Kristus utan att människan förtjänat den.  

För 1500-talets reformatorer var det viktigt att slå vakt om det man såg som omistligt i kristen tro, alltså tanken på att Gud frälser människan av nåd.  Denna förståelse av kristen tro formulerades i olika texter, som så småningom har blivit bekännelseskrifter i bland annat Svenska kyrkan. Frågan om rättfärdiggörelsen har skilt den romersk-katolska kyrkan och de reformatoriska kyrkorna genom århundraden. Idag står kyrkorna betydligt närmare varandra, också i denna fråga. 

Att bekänna är att fylla orden med liv 

När vi talar om bekännelse och bekännelsekyrka måste vi först konstatera att kristna inte tror på bekännelsen. Kristna tror på Gud. Vi behöver också förstå att Svenska kyrkans bekännelse är större än bekännelseskrifter och andra dokument.  

I kyrkans liv uttrycker olika texter, handlingar och sammanhang en och samma bekännelse. Det sker på olika sätt och i många sammanhang: i gudstjänsten, genom psalmsången och i församlingarnas dagliga verksamhet. Bekännelsen uttrycker eller vittnar om tron som ger människor förlåtelse och liv. 
 
I inledningen till Svenska kyrkans kyrkoordning heter det:   
”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trobekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1953, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument. (Svenska kyrkans kyrkoordning, kap 1, §1)  

Kyrkoordningstexten är inte helt lätt, men om man läser den steg för steg ger den inblick i kyrkans syn på bekännelsens roll. Vi ser att bekännelsen går hand i hand med tron och läran. Dessa tre kommer i sin tur till uttryck i kyrkans verksamhet och gudstjänster. När barnen leker på kyrkans öppna förskola, när konfirmander pratar om tro och tvivel, när anhöriga tröstas vid begravningar och vid högmässans nattvard – då uttrycker kyrkan sin tro, bekännelse och lära. I nästa led läser vi att tro, bekännelse och lära är grundade i Bibeln och i de olika bekännelseskrifter som formulerats under kyrkans historia fram till vår tid. Leken på öppna förskolan hänger alltså samman med bekännelseskrifterna och evangeliet. Verksamheten är en uttolkning av läran.  

Att bekänna handlar om att bli tydlig. Men det är inte samma sak som att läsa upp en bekännelsetext ord för ord. Det handlar lika mycket om att forma och göra liv av de ord som försökt fånga kyrkans identitet. Kyrkans bekännelse är mer en ram eller ett ekosystem än en regelbok. Att bekänna sig till gamla formuleringar handlar om att ta dem på allvar genom att låta dem bli en hjälp att förstå livet här och nu. Det handlar om att se traditionens nedärvda visdomar som en källa till visdom i våra liv och samhällen.  

Bekännelsen är en vägledning  

En tanke som på olika sätt uttrycks i Svenska kyrkans bekännelseskrifter är att kyrkan inte är människors verk utan Guds. Det är Gud som genom den heliga Anden formar och kallar samman kyrkan. I Martin Luthers Lilla Katekes kan vi läsa:  

”Anden kallar, församlar, upplyser, helgar, behåller och bevarar hela kristenheten på jorden hos Jesus Kristus i en rätt tro (…)”

Det är alltså inte de enskilda medlemmarnas tro som bär kyrkans bekännelse utan den tro Guds Ande ger till kyrkan som helhet. Var de exakta gränserna för kyrkan går kan vi dessutom inte veta, menar Luther. Det är inte säkert att det är den bokstavliga bekännelsen som är ett tecken på kyrkans närvaro. Den sanna kyrkan, menar Luther, är fördold för oss. Den är inte människors verk utan Guds.  
 
Det betyder att kyrkans bekännelse inte är en checklista med påståenden som den kristna människan måste skriva under. Snarare är bekännelsen en hjälp eller vägledning för att hitta till trons centrum.  

Som enskild kristen har man också ett ansvar för att tolka och tala om kristen tro ur sitt eget perspektiv. Traditionen är inte bara något som man tar emot, utan också något som man utvecklar och för vidare. Kyrkoordningen talar om de fortlöpande samtal där kyrkan fortsätter att lägga ut sin tro. Där har alla en uppgift och ett ansvar för att tala om kristen tro på angelägna och meningsfulla sätt.