En man blickar upp mot stjärnhimlen.
Foto: Greg Rakozy/Unsplash

Trosbekännelsen

Trosbekännelsen sammanfattar att kristen tro är tron på treenig Gud: Gud som Fader, Son och Ande.

Längre ner på sidan finns en teologisk fördjupning om trosbekännelsens tre artiklar

Tro på en Gud som ger liv varje dag

Vi tror på en Gud som gett liv åt människan och universum och fortsätter att ge liv varje dag. Det är en Gud som visat sig genom att bli människa i Jesus Kristus och som fortsätter att leva hos oss genom den heliga Anden.

Det finns flera trosbekännelser. Den trosbekännelse vi läser gemensamt i gudstjänsten och vid dop och konfirmation kallas den apostoliska trosbekännelsen och formulerades av kyrkan på 300-talet: 

Vi tror på Gud Fader allsmäktig,
himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den Helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande,
en helig, allmännelig kyrka,
de heligas samfund,
syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Vi tror och bekänner  

Ordet tro betyder att lita på och hoppas. När kyrkan talar om tron på Gud betyder det att vi tror att Gud finns och vi litar på att Gud är god och vill ha en relation med var och en och med hela världen. Vi hoppas att Gud är den som älskar, befriar och räddar oss.

Att bekänna betyder att bejaka. Det kan antingen handla om att bejaka eller erkänna ett fel eller ett brott. Men det kan också vara att bejaka i positiv mening, till exempel att bekänna sin kärlek till en annan person. När kyrkan talar om att bekänna sin tro betyder det att vi bejakar tron på en treenig Gud.

Kyrkan sammanfattar och tackar Gud

Trosbekännelsen är hela kyrkans sammanfattning och den uttrycker vår tacksamhet för vad Gud gjort för oss. Trosbekännelsen ska därför inte ses som en checklista kring vad jag själv kan hålla med om i den kristna tron. Den är en kort sammanfattning av Guds väldiga gärningar i och med hela sin skapelse. När vi läser trosbekännelsen tillsammans i gudstjänsten bejakar vi det.

Gud som treenig 

Trosbekännelsen innehåller många sätt att tala om Gud. Den innehåller tre delar som vi kallar trosartiklar, delar som hör ihop och som var och en rymmer flera sätt att berätta om Gud. Att trosbekännelsen innehåller tre delar visar en tro på Gud som treenig: som skapare av himmel och jord, som också blivit människa i Jesus Kristus, och som lever med oss genom den heliga Anden.

 

De tre trosartiklarna 

En teologisk fördjupning

En person sitter i rullstol och ser ut över solnedgången tillsammans med en hund.
Gud har skapat allt som finns. Universum och galaxer, berg och oceaner, blåsippor och vargar, dig och mig. Foto: Shutterstock

Vi tror på Gud

Vad betyder det när kyrkan bekänner att vi tror på Gud? Det betyder att vi tror att Gud finns och vill ha en relation med dig och mig och med hela världen. Vi tror att människor kan lära känna Gud. Det sker på olika sätt. Vi kan känna förundran inför det storslagna och outgrundliga i tillvaron. Vi kan uppleva - inom oss själva - att något kallar på oss och att vi svarar an mot denna kallelse. Vi får del av Guds kärlek och omsorg i mötet med andra människor. Vi möter Gud i kyrkans gudstjänster. Gudstron kan ge våra liv en mening genom att du och jag sätts i relation till Gud, som älskar oss. Och när livet inte är som vi vill att det ska vara, så är Gud med oss också i detta.

Ibland diskuteras, principiellt och filosofiskt, om Gud finns. Men att tala om Gud utifrån sannolikheten att en gud finns, och sedan resonera om hur denna gud är och vad denne gud gör, är något annat än kyrkans gudstro. Kyrkans bilder av vem Gud är och vad Gud gör, kommer istället ur våra egna liv. Vi ropar efter något större när vi har det svårt. Vi tackar Gud när allt är härligt. Eftersom livet ges av Gud, tror vi att relationen till Gud alltid finns. Det finns inget område i människans liv dit hon kan bege sig och vara utanför relationen till Gud, Psaltaren 139:5. Så är det även om människan inte använder begreppet Gud.

Hur kan vi veta att det är Gud vi möter? Vi tror att det är så, eftersom Bibelns bilder av Gud svarar mot våra egna erfarenheter av Gud. I Bibeln beskrivs Gud som helig, Första Samuelsboken 2:2. Det betyder att Gud är annorlunda än allting annat, att Gud är utan brister och skild från det onda. Bibeln talar om Gud som nådig, Psaltaren 103:8. Det betyder att Gud är god och vill oss väl. Gud ger allting gratis – liv, befrielse, förlåtelse och mod att leva. Inte bara jag själv, utan allting har fått sin existens från Gud. Bibeln säger att Gud är evig, Psaltaren 90:2. Det betyder att Gud är utan början och utan slut. När Gud beskriver sig själv som den som ”är” i Andra Mosebok 3:14 innebär det att Gud är densamma igår, idag och i morgon. När vi reflekterar över Gud eller upplever att vi möter Gud kan vi känna förundran, glädje och vördnad. För kyrkan är detta en källa till tacksamhet, lovsång och bön.

Fader

Ingen har någonsin sett Gud, men de bland oss som har en erfarenhet av Guds närvaro vet att Gud är större än vad vi kan tänka och känna. Därför använder Bibeln symboler och bilder som hämtas från människans värld. Dessa låter oss veta mer om vem Gud är. Bibeln innehåller många olika namn på Gud.

Det första som trosbekännelsen säger om Gud är att Gud är vår Fader. Vi kallar Gud för Fader för att Jesus talade om Gud som en far, och lärde oss att be med orden Vår Fader. Bibeln använder således ordet ”far” om Gud för att uttrycka kärlek, omsorg, närhet, gemenskap och vägledning. I en av den kristna trons grundläggande teologiska bilder, treenigheten, har Fadern och Sonen en särskild relation.

Allsmäktig

Det andra som trosbekännelsen säger är att Gud är allsmäktig, Daniel 6:26. Ett sätt att förstå ordet ”allsmäktig” är just att Gud är mäktig till allt. Det är ett uttryck som används bara om Gud och som innebär att Gud har makt över sin skapelse, över hela universum. Tanken på Guds makt hör alltid ihop med Guds eviga kärlek till allt, till dig och till mig. Gud vill människorna väl. I sin allmakt kan Gud ge liv, befria den som är fångad och Gud kan förlåta. Däremot tror vi inte att Gud är orsak till allt som sker. Det finns en frihet i skapelsen och hos oss människor. Guds vilja sker inte alltid.

Himmelens och jordens skapare

Det tredje som sägs om Gud är att Gud är vår skapare. Gud har skapat allt som finns. Universum och galaxer, berg och oceaner, blåsippor och vargar, dig och mig. Det betyder att skapelsen är värdefull och älskad. Vi tror att skapelsen kommer från Gud och att den har en början och ett slut. I Bibeln står skapelseberättelsen först, för att skapelsen är en förutsättning för allting annat. Allt hänger samman och vi är beroende av Gud och av allt som finns för att kunna leva. Skapelsen är god, Första Mosebok 1:31, men inte gudomlig. Vi kan förstå skapelsen och hur allting hänger ihop med hjälp av vetenskap.  

Skapelsen pågår hela tiden. Allt är beroende av Gud, som ständigt skapar på nytt Psaltaren 104. Det betyder att Gud ger liv, befrielse och förlåtelse till allt och till mig, nu. Gud vill mig och mitt liv. Det betyder att mitt liv och hur jag lever det är viktigt för skapelsens helhet.

Att bekänna sin tro på Gud som skapare är också att tacka Gud för livets gåva och att säga ja till det uppdrag som det är att vara en människa. Vi tror att människan har ett särskilt uppdrag i skapelsen. Uppdraget innebär ett stort ansvar att värna det oändligt rika sammanhang som vi själva är en del av. Det beskrivs i Bibeln som att människan är skapad till Guds avbild.

Vi söker ständigt efter mening och vägledning, eftersom vårt liv väcker frågor hos oss. Varför är livet så skört, när det samtidigt kan vara så skönt? Varifrån kommer det onda och svåra? Vart ska jag vända mig när hälsan eller ekonomin utmanas? Var finner jag kärlek och vänskap? Finns det en framtid för mig och för världen? Vår tro på att Gud är mäktig till allt och att Gud är god, krockar med vad vi upplever i våra liv. Det händer saker i skapelsen och i ditt och mitt liv, som kan få oss att tvivla på Guds godhet. Men vi tror inte endast på Gud som skapare, utan också på Gud som räddare, befriare och frälsare. Kyrkans tro handlar om mer än skapelsen.

Nyfött barn skymtas under täcke med sin mamma.
Född av jungfrun Maria Foto: Anders Rune
Vi tror ock på Jesus Kristus 

Jesus från Nasaret, Gud och människa, är centrum i kristen tro. Bibelns berättelser om Jesus finns framför allt i evangelierna, som för vidare vad Jesus sade och gjorde under sitt jordiska iv. Efter Jesu död och uppståndelse ville den unga kyrkan beskriva vem Jesus var och vad Jesus gör för oss. Denna reflektion speglas i kyrkans trosbekännelse utifrån övertygelsen att vägen till Gud går genom Jesus Kristus. 

Det första som trosbekännelsen säger om Jesus är att han är Kristus. ”Kristus”, liksom det hebreiska ordet ”Messias”, betyder den smorde.  Det var ett uttryck som användes om Israels kung för att anknyta till den gammaltestamentliga seden att smörja kungar med olja som en del av deras kröning.  Så småningom kom uttrycket främst att användas om den kung som skulle komma för att befria Guds folk. Därför används samma ord om Jesus. Men istället för att vara smord till kung av den världsliga makten är han smord genom Anden. Hans makt är annorlunda. Jesus är Kristus, Messias, den som Gud har sänt till världen för att befria skapelsen, förlåta allt som är ont och fel och ge det liv som aldrig dör. 

Hans enfödde Son, vår Herre  

Det andra som sägs om Jesus är att han är Guds Son. I kyrkans tradition beskrivs Jesus som ”född” av Fadern.  Jesus är Gud samtidigt som han var en människa som vi. Sonen fanns med redan när världen blev till, som en av personerna i treenigheten. Det innebär att Gud håller samman alla aspekter av livet, dess början och slut, födelsen och döden.  

Det tredje som sägs handlar om Jesu relation till dig och mig. När trosbekännelsen formulerades betydde ordet Herre en världslig makthavare som styrde och bestämde över människors liv och död. Att kalla Jesus för Herre vänder upp och ned på den vanliga förståelsen av herravälde och makt.  Jesus är kärleken själv och hans makt är kärlek. När trosbekännelsen säger att Jesus är Herre, betyder det att Jesus är den som av kärlek har räddat oss från allt ont och från döden. Även om döden finns, så är Guds kärlek större i tid och rum.  

Vi människor har en relation till Gud genom att ha fått livet. I Bibelns berättelser om Jesus och i kyrkans gemenskap möter vi Gud på ett annat sätt. Jesus visar vem Gud är. När jag möter Kristus möter jag också den som jag är bestämd till att vara. Mitt liv förvandlas.  

Vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria  

Hur hör mitt eget liv ihop med Gud? Sambandet är Jesus Kristus, som är både Gud och människa. Gud blir människa på jorden, vid en bestämd tid och på en bestämd plats. Trosbekännelsen beskriver detta som att Jesus avlas genom den helige Ande. Gud föds som Marias barn.  

Med formuleringen Guds enfödde son framhåller trosbekännelsen enheten mellan Fadern och Sonen. Formuleringen född av jungfrun Maria betonar att Jesus samtidigt var en riktig människa. Han föddes av en kvinna, en ung flicka som hette Maria. Hon kom från Nasaret i Galiléen, men Jesus föddes i Betlehem, som profetian hade förutspått. Kyrkan minns detta varje jul. Jesus mänsklighet blir synlig i evangeliernas berättelser. För den som hör berättelserna blir det tydligt att Jesus är som en sann människa ska vara, full av kärlek, omsorg och förlåtelse. Vi nämner Maria med kärlek och tacksamhet i vår bekännelse. 

Pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda 

Jesus liv slutade med rättegång, tortyr och en grym avrättning, beslutad av det romerska imperiet med dess ståthållare Pontius Pilatus. Korsfästning var ett plågsamt dödssätt som syftade till att krossa och förnedra en människa. Jesus dödsdom och avrättning skedde en fredag under påskhögtiden, och vi minns detta varje långfredag i kyrkans gudstjänster. Jesus lades sedan i en grav och fanns bland de döda. 

På söndagsmorgonen fann Jesus vänner att graven var tom. I stället mötte de Jesus som uppstånden, han levde igen. Mötet blev avgörande för dem, och alltsedan dess vittnar människor över hela jorden om Guds gärningar i Jesus Kristus. Jesus uppståndelse förändrar hela världen. I uppståndelsen ser vi löftet om en ny skapelse, utan död, ondska och lidande. Kyrkan firar detta varje söndag i sina gudstjänster. På Påskdagen tackar vi Gud med lovsång och bön för hur döden besegrades.  

Vad betyder då korset och uppståndelsen för oss?  Det som händer Jesus ser inte särskilt gudomligt ut.  Men Jesus brutala död som en förbrytare betyder att allt som finns i människors liv och död – inte bara det som är gott och vackert – har delats av Gud själv. Jesus dog på ett kors, och korset har allt sedan dess varit en symbol för kristen tro. Jesus död brukar beskrivas som en försoning. Denna tanke har uttryckts på olika sätt i kyrkans liv och historia. Kristna tror att Guds kärlek i Jesus Kristus är starkare än det hat och våld som dödade honom. Vi tror också att vi själva är indragna i det som skedde på korset, och att Guds kärlek befriar oss från synden och dödens makt. Befrielsen av skapelsen ger hopp och livsmod att verka för liv, fred och kärlek. Den gudomliga förlåtelsen blir tydligast när Jesus på korset ber för dem som korsfäst honom. Uppståndelsens betydelse är att Kristus överallt och i alla tider fortsätter att göra det som han påbörjade i sitt jordeliv, för vår skull. Allt enligt Guds ord och löfte.  

Uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida 

Jesus visade sig för sina vänner och talade med dem efter sin uppståndelse. Men 40 dagar efter påsk, återvände Jesus till gemenskapen med Fadern och Anden, utanför tid och rum. Kyrkan firar detta vid Kristi Himmelsfärdsdag. Detta är också ett firande av att Jesus Kristus inte är begränsad till tid och rum. Den uppståndne Jesus Kristus möter oss nu: i Bibelns ord, när vi samlas och ber, i dopet och nattvarden, i vårt dagliga liv. Att Jesus Kristus sägs sitta på Faderns högra sida är ett uttryck för relationen mellan Fadern och Sonen. 

Därifrån igenkommande till att döma levande och döda 

Det sker mycket som är ont och fel i världen. Gud är god, och vill att världen också ska vara det. Därför behöver Gud sätta en gräns mot det onda. Kyrkan uttrycker detta som att Gud på den yttersta dagen ska befria oss från det onda, synden och döden. Bibelns texter och kyrkans tradition använder ofta bilder från juridikens och rättsväsendets värld. Tidens slut beskrivs till exempel ibland som ett domslut. Bibeln beskriver det som att det är Jesus Kristus som dömer oss, samma Jesus som gav sitt eget liv för vår skull. 

En man går på en väg i lövskog och solljus strålar ned mellan löven.
Anden är en förutsättning för livet på jorden. Foto: Shutterstock
Vi tror ock på den helige Ande 

I trosbekännelsen bekänner vi Gud som treenig: Fader, Son och Ande. Den tredje trosartikeln handlar om Guds heliga ande. Bibelns skildringar av skapelsen berättar om hur Guds ande sveper över jorden och ger liv åt djur och människor. I våra egna liv står Anden för energi, livskraft och nytt mod och håller våra visioner och drömmar levande. Anden är en kraft som driver det goda genom historien framåt. Anden är i själva verket en förutsättning för livet på jorden. 

Men trosbekännelsens tredje artikel talar inte bara om hur Guds Ande upprätthåller livet, utan också om hur Anden hjälper människor att leva i förtröstan på Gud. Evangelierna berättar om hur Jesu död fick lärjungarna att tappa modet. De förtvivlade inför framtiden, allt var mörkt och dött.  Men så kommer den första pingsten!  Då sänder Gud sände sin ande – eller hjälparen, som det står i texten – till dem. Guds ande gav dem hopp, gemenskap och ny riktning.   

Det är Anden som sätter oss i förbindelse med Jesus. I Johannesevangeliet 14:26 säger Jesus att Gud ska sända en hjälpare som ska påminna lärjungarna om vad han sagt. I Lilla katekesen skriver Martin Luther att människan inte kan tro på Jesus Kristus på egen hand, utan behöver Andens hjälp. Det är den heliga Anden som “har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, samt helgat mig och behållit mig i en rätt tro”.  

En helig allmännelig kyrka 

Vi bekänner också att den heliga Anden verkar i och genom kyrkan, som är en, helig och universell. Samtidigt är det påtagligt att kyrkorna är många och ofta oeniga. Men det finns något som håller oss samman, trots olikheterna. Den sammanhållna och världsvida kyrkan är inte bara ett abstrakt ideal, den är också en erfarenhet. Det går alltid att känna igen något i en annan kyrka: bilder, bibliska personer, melodier. Bekännelsen att kyrkan är en är alltså både ett konstaterande och ett ideal som kyrkan aldrig ger upp. 

Dopet är den nya födelsen och ett uttryck för att Gud alltid låter oss börja om. I biskopsbrevet Att leva i dopet skriver Svenska kyrkans biskopsmöte: 

”Dopet är en ny start, en ny födelse. När en ung människa eller en vuxen döps är vittnesbördet starkt: Gud låter oss alltid börja om. När en nyfödd döps förstår vi att vi alltid är mer än jordiska varelser, vi har ett andligt liv som ger oss en hemhörighet som inte begränsas av livet här och nu.”   

Att kyrkan är allmännelig betyder att den finns över hela världen. Konkret märks det att kyrkan är en helhet när någon döps. Dopet sker i Svenska kyrkan och den som döps blir medlem hos oss, men under dopgudstjänsten nämns inget om den specifika kyrkotillhörigheten. Vi döps in i Kristi världsvida kyrka. 

Kyrkan finns inte för sin egen skull, och det är därför viktigt att den finns över hela världen. Den finns för att berätta om att Gud inte överger någon och att det finns hjälp också när allt hopp verkar vara ute. Kyrkan har en kallelse att bidra till alla människors välbefinnande, att bidra till goda livsvillkor och mänsklig gemenskap, till att lindra all nöd.  

Kyrkan innefattar personer från vitt skilda sammanhang. Kyrkans folk har olika politiska uppfattningar och tolkar trons innehåll olika. Några lutar sig mot kända ord, andra brottas med det traditionella språket. Det som för oss samman är en gemensam gudslängtan.  

Det är också lätt att finna exempel på att kyrkan inte lever upp till bekännelsen att vara helig. Heligheten är ofta dold. Bekännelsen till kyrkan som en och helig, gör kritik nödvändig, inom kyrkan och utifrån. Varje anspråk på att ha erövrat heligheten är ett misstag. Det är också ett misstag att tappa bort idealet. I spänningen mellan ideal och verklighet fyller bekännelsen till den enda kyrkans helighet sin funktion. 

Om kyrkan var fullkomlig skulle många inte våga sig dit. Den är ofullkomlig, men samtidigt är kyrkan en gemenskap som inte bara accepterar sina brister utan att sträva efter högre ideal. Den vill helighet och sträcker sig därför hela tiden bortom sig själv. Kyrkan är inte en helig säkerhetszon, men den är öppen för den heliga, för Gud, och för det heliga i var och en av oss. 

De heligas samfund 

Kyrkan är också de heligas samfund. Den är en gemenskap av dem som vill leva inför Guds ansikte. Det som håller samman de troende är inte deras förträfflighet, utan att de vi vill vara i Guds närhet och de vill att det ska forma dem. Samfund betyder inte trossamfund i det här sammanhanget. Därför är det bättre att tala om de heligas gemenskap. 

Vi tror också att det är viktigt att sträva efter helighet, efter att bli Kristuslika. Det handlar om att mogna i sitt liv och i sin tro. Samtidigt är det en annan viktig luthersk insikt att hur mogna vi än blir är vi alltid ofullkomliga. Vi kommer alltid att göra fel och såra, och vi har alltid del i orättvisor som ingen ensam kan rå på. Därför är det viktigt att trosbekännelsen fortsätter med syndernas förlåtelse. 

Syndernas förlåtelse 

Synd finns i två betydelser. Alla har del i världens bortvändhet från Gud. Det finns orättvisor som ingen ensam åstadkommit, men som ändå är verkliga. Detta är den strukturella synden. Synd kallar vi också att vi var och en handlar fel, den individuella synden. 

Ett bärande tema i evangelisk-luthersk tro är tanken på samtidighet. Martin Luther talar om att människan är simul iustus et peccator. Det betyder att människan är både syndare och rättfärdig – samtidigt. Vi är syndare för att vi inte kan låta bli. Brist och tillkortakommande är så att säga en förutsättning för att leva och handla. Kristen tro duckar inte för synden, utan vet att den är en oundviklig del av mänskligt liv. Det är en allvarlig och krävande insikt. Men som kristna tror vi också att Gud ger nya möjligheter – att vi är förlåtna och kan gå vidare. Synden är alltså inte något som skiljer dem som är i kyrkan från dem som inte är där. Den är gemensam för alla människor. Vi som samlas till gudstjänst gör det på sätt och vis just för att vi är syndare som vill ha förlåtelse. Det visar trosbekännelsens ordningsföljd. Först kommer de heligas gemenskap, sedan syndernas förlåtelse. Ordet syndernas kan inte stå för sig självt utan leder vidare. Betoningen ligger på förlåtelsen. 

Förlåtelsen är till för det som vi kan förstå, men där förståelse inte räcker för att åstadkomma förändring. Förlåtelsen hjälper mot synden som vi inte kan göra något åt, hur mycket vi än förstår den. Vi har förmåga både till gott och ont, vi behöver både gränser och uppmuntran. Vi kan utvecklas och mogna, men vi kan inte bli fullkomliga. De heligas samfund måste börja med att be om förlåtelse. Detta är också vår stora möjlighet. 

Förlåtelse ändrar det som inte kan ändras. Därför ger den livsmod och energi. Det finns en grundläggande generositet i tillvaron. Jesus talade om att den som fått mycket förlåtet också visar mycket kärlek, Lukasevangeliet 7:36–50

De dödas uppståndelse 

Kristen tro tar livets mörka sidor på allvar. Även om vi vill stå med ansiktet vänt mot solen, håller bekännelsens ord fast oss vid dödens verklighet. Bekännelsen upprepar sin dåraktiga tro på de dödas uppståndelse. När allt hopp är ute vaknar livet igen. Jesus uppståndelse är bara början. 

Kopplingen mellan Jesus uppståndelse och vår uppståndelse är statistisk dårskap, men bara en dåre ägnar sig åt statistik över verkligt viktiga saker. Det handlar om att känna sig hemma, att uppleva de egna rötternas förankring i Gud. Guds närvaro är bekant. Om Gud har lovat att aldrig överge oss måste vi höra hemma där död och mörker är besegrade.  

De dödas uppståndelse är bekännelsens sista påminnelse om att var och en tillhör en gemenskap. Det finns ingen bekännelse till ”min uppståndelse”. Uppståndelsen är konsekvensen av att Gud skapar, räddar och bevarar världen. 

När döden inträtt kan inget läggas till eller dras ifrån. När vi inte kan föra vår talan är vi utlämnade åt vad andra gör med oss. Som kristna tror vi att vi lämnas åt den Gud som lovat att inte överge oss. Att uppstå är inte att överleva, det är att bli lyft ur den totala hjälplösheten in i friden. 

Och ett evigt liv 

Livet tar slut och vår tid på jorden har ett slut Men precis som uppståndelsen sveper med sig döden, river evigheten bort den absoluta gränsen för tiden. Evigheten är Guds egen domän, och den är något annat än det som börjar i sådant vi känner igen. Vi kan inte bryta oss loss från det mänskliga perspektivet, men vi kan öva oss att se saker och ting under evighetens synvinkel.  

Evigheten tillhör Gud, men den är inte helt främmande för oss. Paulus liknar vår kunskap om fullkomligheten vid ett barns förmågor, Första Korinthierbrevet 13:11–12. När vi blivit vuxna kan vi se tillbaka på hur vi föreställde oss saker och ting på ett annat sätt. I evigheten kommer vi att kunna se tillbaka på hur vi ser på den nu och hur vi gör det från evighetens perspektiv.  

Kristen tro vänder sig inte bort från livet men begränsas inte heller av det. Den Gud som de troende bekänner som sin skapare, räddare och följeslagare är den som i evigheten blir allt i alla. 

Vi kan se döden som den yttersta sårbarheten. När vi bekänner tron på ett evigt liv är det en förtröstan på att det är den fullkomliga kärleken vi möter när vi är helt utlämnade. Därför kan vi tala om evigheten som en stor fest, om återseenden och fridfull gemenskap utan förtvivlan, förnedring eller tårar. Ingen av oss har den yttersta makten, den har Gud. Därför finns det plats för var och en. 

Händer med målade ansikten i olika färger sträcks upp i luften.
Därför kan vi tala om evigheten som en stor fest, om återseenden och fridfull gemenskap utan förtvivlan, förnedring eller tårar. Foto: Shutterstock

Röster om trosbekännelsen

Här kan du se tre korta filmer där några personer delar med sig om hur de ser på Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Vad står de för i trosbekännelsen och vad betyder det för var och en?

Du kan också välja att se filmer där personerna kommenterar hela trosbekännelsen

Film om Fadern i trosbekännelsen

Film om Sonen i Trosbekännelsen

Film om den Heliga Anden i Trosbekännelsen