Anmälningsskyldighet och tystnadsplikt

Inom Svenska kyrkan gäller anmälningsskyldighet om det kommer till en anställds eller frivilligs kännedom att ett barn far illa. Samtidigt finns en tystnadsplikt vid enskild själavård för biskopar, präster och diakoner. Här förklarar vi hur de hänger ihop.

Svenska kyrkan har många verksamheter som berör barn och ungdomar, exempelvis förskole- och fritidsverksamhet, konfirmandverksamhet och familjerådgivning. Svenska kyrkan har en bestämmelse om skyldighet för både anställ­da och frivilliga att anmäla: ”Den som i kyrkans verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd är skyldig att genast anmäla detta till socialnämnden.” (kyrkoordningen 54 kap. 13 a § första stycket).

Bestämmelsen säger (i andra stycket) att biskopar och präster inte omfattas av denna anmälningsskyldighet i fråga om uppgifter de fått veta under bikt eller enskild själavård. Det är viktigt att notera att alla enskilda samtal med en präst inte definieras som enskild själavård.

Undantag genom tystnadsplikt

I kyrkoordningen regleras också tystnadsplikten för biskop, präst och diakon. Biskop och präst har vid enskild själavård och bikt absolut tystnadsplikt, vilket innebär att de vid sådana samtal är undantagna anmälningsskyldigheten. Diakoners tystnadsplikt regleras separat och de har omedelbar anmälningsskyldighet om de får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd.

Om en person i bikt eller själavård talar om skadliga eller brottsliga handlingar och det finns risk för upprepning, behöver biskopen/prästen använda de möjligheter som finns för att få personen att ta ansvar för sina handlingar och upphöra det skadliga beteendet. Om det framkommer att ett brott planeras finns en skyldighet att varna den som hotas av brottet eller att kontakta polis, utan att röja identiteten på den som gett uppgifterna.

Samtal mellan människa och Gud

Den absoluta tystnadspliktens ursprung finns i bikten, som innebär att en person bekänner och mottager förlåtelse inför Gud. Det som gör själavården unik är att den, till skillnad från det terapeutiska samtalet, ytterst sett sker mellan konfidenten och Gud.

Möjligheten till ett fredat samtalsrum stärker människors förtroende för kyrkan, som i grunden handlar om relationen mellan människa och Gud. Prästens och diakonens tystnadsplikt är förankrad i vigningen och skyddas sedan 1981 i svensk lag.