Foto: Congerdesign/Pixabay

Jesus Kristus

Jesus kommer som ett barn och delar sedan människors liv. Han undervisar, botar sjuka, blir gripen och avrättad. Men döden är inte slutet. Bibeln berättar om hur Jesus uppstår. Kristen tradition talar om att Gud har besegrat döden.

Längre ned kan du läsa en fördjupning om vad Bibeln berättar om Jesus Kristus.

Kristna tror att Gud kommer oss till mötes på ett särskilt sätt genom Jesus Kristus, som Guds son och vår Herre. Nya testamentet skildrar hur Gud föds som barnet Jesus, växer upp och lever bland människor. Jesus delar människors liv. På så vis finns Gud med i livets alla skeden, när det är lätt och när det är svårt. Genom Jesus väljer Gud att gå in i människans ensamhet och död.

Men döden är inte slutet. Bibeln berättar om att Jesus uppstår. Kristen tradition talar om att Gud har besegrat döden. Något nytt och helt annorlunda har brutit in. 

Kyrkans tro på uppståndelse handlar inte bara om vad som hänt i historisk tid. Den är också ett mönster i den enskilda människans liv. Ingen kommer undan utsatthet och sorg. Det är ett grundläggande mänskligt villkor. Men i kristen tro är det livet som har sista ordet. Formuleringen genom död till liv beskriver ett livsmönster som förenar oss med Kristus. Varje dag kommer livet tillbaka. Vi dör och uppstår med Kristus.

Jesus Kristus

En teologisk fördjupning

Kristna tror att Bibelns texter uppenbarar Guds väsen och vilja. Vi lär känna Gud genom Jesus från Nasaret. Vad berättar då Nya testamentet om människan Jesus, om hans liv och undervisning?

Ett halsband i form av ett träkors.
Träkors Foto: Freedom Studio /Shutterstock

JESUS TIDIGA LIV  

De fyra evangelierna tecknar bilden av en person som levde hela sitt liv i den judiska traditionen med böner, högtider och gudstjänster. Men vi vet ganska litet om Jesus liv som barn och ungdom. Han föddes troligen några år före vår tideräknings början. Matteusevangeliet nämner att Herodes den store var vid makten, vilket skulle innebära att Jesus föddes senast 4 f. Kr. Jesus mor hette Maria och hon var gift med Josef, som var snickare, Matteusevangeliet 13:55. Därför har Jesus ibland kallats ”timmermannens son”. Enligt Markusevangeliet hade också Jesus detta yrke under sin uppväxt i Galiléen, Markusevangeliet 6:3

Lukasevangeliet berättar att Jesus i tolvårsåldern besökte Jerusalem under den judiska påsken (hebreiska pesach), Lukasevangeliet 2:41–52. Han reste tillsammans med Josef och Maria. Pesach är en av de tre vallfärdshögtiderna, då judar på Jesus tid färdades till Jerusalem. Evangeliet skildrar hur Jesus satt bland lärarna i templet och lyssnade och ställde frågor. Troligen ville Lukasevangeliets författare visa att Jesus kunde så pass mycket om de heliga skrifterna och traditionerna att han från denna stund kunde ses som vuxen i religiöst hänseende. Inom judendomen återberättas denna händelse än idag vid högtiderna bar mitsvah och bat mitsvah, då judiska pojkar och flickor blir religiöst myndiga. 

Enligt Lukasevangeliet började Jesus att undervisa under det femtonde året av kejsaren Tiberius regering. Det skulle innebära år 28 e. Kr, då Jesus var i trettiofemårsåldern. Evangelierna berättar att det fanns tillfällen när många tusen lyssnade till hans undervisning. Det fanns också en inre krets. Jesus samlade tolv lärjungar som levde tillsammans med honom. Bland dem hade Simon Petrus en särställning. Vi vet inte hur länge Jesus var verksam som predikant och undergörare, men troligen mellan ett och tre år.  

Jesus undervisning och under  

Jesus talade om Guds rike (Matteusevangeliet skriver ofta ”himmelriket”), där Guds goda vilja sker utan nedbrytande motkrafter. Jesus menade att Guds rike på sätt och vis redan kommit, i och med hans verksamhet, men att det skulle fullbordas först när all ondska besegrats. Människor kom för att lyssna i stora skaror. Jesus välkomnade inte bara de som hade gott anseende, utan också de som på olika sätt inte räknades. Ofta berättade Jesus om Guds rike med hjälp av liknelser, alltså berättelser som hjälpte åhörarna att tänka vidare och ta till sig vad Jesus menade. 

Den kända liknelsen om den barmhärtige samariern handlar om en resenär som blev överfallen. Två högt ansedda män gick förbi honom på vägen, men hjälpte honom inte. I stället fick mannen hjälp av en man från ett föraktat grannfolk, som visade sig vara en sann medmänniska, Lukasevangeliet 10:25–38

Liknelsen om den förlorade sonen berättar om en far vars båda söner väljer olika spår i livet. Den äldre stannar hemma och sköter jordbruket utan att unna sig något. Den yngre tar ut arvet i förskott och slösar bort alla pengar i fjärran land. Då ångrar han sig och vill vända hem igen. Han skäms och tror inte att fadern kommer att ta emot honom. Kanske kan han i alla fall få bli lantarbetare på faderns gård? Men fadern ser sin son på långt håll, välkomnar honom av hela sitt hjärta och ställer till en stor välkomstfest. Den äldre sonen vill först inte vara med och dela glädjen, och vi får inte veta om fadern får honom på bättre tankar. Liknelsens poäng är inte att ge en psykologiskt trovärdig bild av relationen mellan två bröder, utan att den till synes förlorade sonen aldrig är förlorad för sin far, Lukasevangeliet 15:11-32

Andra liknelser berättar om hur Gud vill samla människor till glädje och gemenskap, på samma sätt som en ivrig värd vill fylla sin festsal, Lukasevangeliet 14:15–24. Eller om hur Guds rike till slut genomsyrar allt, som när mjölet till slut genomsyras av surdegen som kvinnan bakar in, Lukasevangeliet 13:20-21

Jesus undervisning ställer ofta höga krav på människor. Genom kyrkans historia har det uppfattats på olika sätt. Martin Luther menade att Guds krav är så pass stränga att människan omöjligen kan leva upp till dem. Kraven får oss att förtvivla och driver oss på så sätt till förlåtelsen hos Jesus. När vi läser om Jesus undervisning är det också viktigt att inte bara ta in vad han sade, utan också vad han gjorde och hur han förhöll sig till människor. Jesus dömde inte och han inkluderade människor i sin gemenskap, Johannesevangeliet 7:53–8:11.

Evangelierna berättar också att Jesus gjorde under. Det kunde vara bespisningsunder, som när många människor samlats utan mat och Jesus såg till att det fanns bröd och fiskar till alla. Berättelsen återges i alla fyra evangelier: Matteus 14:13–21, Markus 6:30–44, Lukas 9:10–17, Johannes 6:1–13.

Det kunde vara naturunder, som när Jesus stillade stormen, Markus 4:35–41. Det kunde vara läkedomsunder, som när han gjorde sjuka friska, till exempel kvinnan med blödningar, Matteus 9:18–26, Markus 5:25–34, Lukas 8:40–56.

Anledningen till att berättelserna om under finns med i Bibeln är främst för att visa att Guds rike brutit in, i och med Jesus. 

Törnekrona.
Foto: Congerdesign/Pixabay

Jesus död och uppståndelse

Jesus förkunnelse och under väckte motstånd. Det uppfattades som att han gjorde anspråk på att vara den Messias – folkets befriare – som Gud skulle sända. De konservativa prästerna ansåg att han hade hädiska anspråk på att vara gudomlig. Den romerska ockupationsmakten såg honom som ett hot mot den politiska ordningen och ville röja honom ur vägen. Under ett besök i Jerusalem under den judiska påsken blev Jesus tillfångatagen och avrättad genom korsfästelse. Romarna använde ofta korsfästelse i avskräckande syfte så att upprorsmakare skulle förstå vilken plågsam och skändlig död som väntade dem. Den mest kända kristna symbolen – korset – går alltså tillbaka till det sätt på vilket Jesus avrättades av representanter för det romerska imperiet. 

Jesus avrättades och lades i en grav på fredagen. På söndag morgon upptäcktes att graven var tom och att Jesus var uppstånden. De kvinnor och män som följt Jesus mötte honom återigen – levande men förvandlad! Flera bibeltexter skildrar hur Jesus åt precis som förr, men också att han gick genom stängda dörrar på ett sätt som varit omöjligt före döden och uppståndelsen. Jesus hade inte bara kommit tillbaka till det vanliga livet. Han hade gått in i ett nytt liv. 

Kristus är en titel

Efter Jesus död börjar hans efterföljare tala om att Gud ”på den tredje dagen” hade uppväckt Jesus från de döda. Denna övertygelse kom att bli centrum i den kristna förkunnelsen. Söndagen är den dag då kristna genom historien och över hela världen samlas för att fira uppståndelsen. 

Kristendomen hämtar sitt namn från det grekiska ordet christos som betyder ”smord”. I Bibeln berättas att religiösa eller politiska ledare smordes med olja. Se exempelvis Första Kungaboken 19:16. Det hebreiska ordet för smord är mashiach som har gett oss det svenska ordet Messias. Messias och Kristus betyder alltså samma sak och syftar på samma fenomen. Jesus kallades ”den smorde” av de första kristna därför att han uppfattades som deras kung. ”Jesus Kristus” är alltså inte för- och efternamn, som det kan uppfattas i vår kultur, utan ett namn och en titel. Samtidigt talar vi om Jesus Kristus som en helhet, eftersom vi uppfattar Jesus som just herre eller befriare.  

Benämningen Kristus är ett av de äldsta sätten att beskriva Jesus, men det är inte det enda. Bibeln använder flera olika benämningar för att förklara vem han var: Rabbi, Mästare, Herren, Guds son och Människosonen. Man brukar tala om olika kristologiska titlar, eller kristologi.  

Gud blir människa

Kristen tro utgår från att Gud har blivit människa i Jesus Kristus. Det kallar vi inkarnationen. Med inkarnationen som utgångspunkt har kristen teologi betonat olika dimensioner av Jesus liv och död.

En dimension handlar om det som julen särskilt påminner om: Att Gud föds som människa och lever ett mänskligt liv bland andra människor. Nya testamentet uttrycker det på olika sätt. Julevangeliet berättar om hur Jesus föddes i ett stall i Betlehem, Lukasevangeliet kapitel 2. I Johannesevangeliet heter det: ”Ordet blev människa och bodde bland oss”, Johannesevangeliet 1:14. Julen gestaltar att Gud är närvarande i vår värld och i våra liv.

En annan dimension handlar om att Gud finns med i lidande och ensamhet. Jesus dog på långfredagen. På korset ropade han: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”, Markusevangeliet 15:34 och Psaltaren 22. Vi ser att Jesus upplever att han är totalt övergiven. Denna betoning av Guds lidande och ensamhet kommer också till uttryck i bilden av själens mörka natt, efter en bok av Johannes av Korset (1542–1591). Varje människas liv innehåller mörker och tvivel. Långfredagens paradoxala budskap är att Gud trots allt är närvarande och delar vårt mörker.

Det har alltid funnits flera sätt att tala om Jesus död. En av de äldsta tankegångarna är att likna honom vid de offer som frambars i Jerusalems tempel. Det är därför ordet ”offer” ofta förekommer i kyrkans språkbruk. Jesus offerdöd på korset är ett sätt att beskriva försoningen mellan Gud och människan.

En tredje dimension möter vi i påskens berättelse om uppståndelsen. Påskens stora budskap är: genom död till liv. Tron på uppståndelsen är tron att livet återvänder. När allt hopp verkar vara ute förmår Gud gripa in och förändra människors liv. 

Man kan säga att jul, långfredag och påskdag står för olika sätt att förstå vem Jesus är. Inkarnationens olika dimensioner är viktiga i all kristen trostolkning. Det finns en mångfald i tolkningarna – och alla har Jesus Kristus i centrum.

Litteraturförslag

  • Richard A. Burridge, What are the Gospels? A Comparison with Graeco-Roman Biography (Grand Rapids: Eerdmans, 2 uppl 2004).
  • Joseph A. Fitzmyer, Tjugofem frågor om Jesus (översättning Ingrid Sundin; Stockholm: Verbum, 1995).
  • Birger Gerhardsson, Jesus liknelser. En genomlysning (Lund: Novapress, 1999).
  • Amy-Jill Levine, The Misunderstood Jew: The Church and the Scandal of the Jewish Jesus (San Francisco: Harper, 2006).
  • Jaroslav Pelikan, Jesus through the Centuries: His Place in the History of Culture (New York: Harper & Row, 1987 [1985]).
  • E. P. Sanders, The Question of Uniqueness in the Teaching of Jesus … (London: University of London, 1990).
  • Albert Schweitzer, Jesus liv i forskningens ljus. Med inledning av Alf Ahlberg (översättning Alf Ahlberg; Stockholm: Kooperativa förbundets bokförlag, 2:a utg. 1955).
  • Gerd Theissen & Annette Metz, The Historical Jesus: A Comprehensive Guide (översättning John Bowden; Minneapolis: Fortress, 1998).