En robot med mänskliga drag som gråter.
Foto: Comfreak/Pixabay

Artificiell intelligens, AI

Är AI vår nästa? Utvecklingen av artificiell intelligens väcker både förhoppning och oro. Vi kan se både möjligheter och risker. I texten resonerar författaren utifrån tankar formade av filosofer, teologer och fysiker.

Text: Carl-Reinhold Bråkenhielm, präst och professor emeritus i empirisk livsåskådningsvetenskap

Artificiell intelligens, AI, är ett fenomen som vi allt oftare hör talas om. Ett exempel som vi alla sedan lång tid tillbaka är bekanta med är vanliga hemdatorer. Något mindre bekant är självkörande bilar och industrirobotar. Det finns ingen allmänt accepterad definition av begreppet, men enligt Encyclopedia Britannica är AI ”en digital dators eller datorkontrollerad robots förmåga att utföra uppgifter som vanligtvis förknippas med intelligenta varelser.”¹  

Ett av de områden som på senare tid blivit alltmer uppmärksammat och som väcker stort intresse är AI inom sjukvården, så kallade medicinrobotar. Corona-pandemin 2020 har satt fokus på personalfrågorna inom sjukvården, men en studie visar att svenskarnas positiva värdering av AI inom sjukvården hade ökat redan innan pandemin.² En av de ansvariga för studien, Therese Bengtner, kommenterar ökningen så här:

“De demografiska förändringar som Sverige står inför, där antalet äldre över 80 år ökar med 50 procent fram till år 2028, innebär att behovet av tekniska lösningar som kan frigöra tid blir allt större. En robot som doserar medicin kan spara in i snitt 400 timmar per brukare genom att personalen inte behöver åka långa sträckor enbart för att dela ut medicin. Glesbygder och stora kommuner kan spara in på motsvarande 75 heltidstjänster per år med hjälp av medicinrobotar.”³

AI-utvecklingen väcker alltså stora förväntningar, men också farhågor. I många fall handlar det om vår människosyn och hur vi ser på förhållandet mellan människa och maskin och på mänskliga relationer. Jesus tillfrågades en gång av en person som kunde lagen och som ville sätta honom på prov, Lukas 10:25–37. Han frågade vad han skulle göra för att få evigt liv. Jesus svarade med en motfråga: ”Vad står det i lagen?” Den laglärde svarade: ”Du skall älska herren din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus svarade att det är helt rätt. ”Gör det, så får du leva.” Men den som ville sätta Jesus på prov ville veta mer. ”Och vem är min nästa?” Jesus svarar med liknelsen om den barmhärtige samariern. Liknelsens poäng är att även de som vi inte riktigt känner igen, kan vara vår nästa. Idag skulle man ha lust att fortsätta dialogen och ställa en ny fråga: är AI vår nästa?

En som i flera olika sammanhang behandlat frågan om AI i ett teologiskt perspektiv är den amerikanska teologen Noreen Herzfeld, bland annat i boken In Our Image. Articifical Intelligence and the Human Spirit (2002). I en föreläsning återkommer hon till detta ämne och tar sin utgångspunkt just i den bibelberättelse jag nyss citerade.⁴ Utifrån berättelsen ställer hon ett antal frågor: Vem är människan? Vem är vår nästa? Är artificiell intelligens en ny nästa? Kan vi ha AI som vänner och till och med börja älska AI – och kan den älska oss?

I fortsättningen ska jag kort diskutera dessa frågor, utveckla Noreen Herzfelds svar och lägga till en del egna kommentarer. Jag kommer också att kort redogöra för var AI-forskningen står idag.

Vem är människan?

En grundläggande tanke i Bibeln är att människan är skapad till Guds avbild. Den tanken har tolkats på många olika sätt. Enligt en tolkning är det genom sitt förnuft som människan är Guds avbild. Men i en av de äldsta bibeltexterna om människan som Guds avbild sägs det inte mycket om människans förnuft. Däremot står det mer om människans relation till naturen och att människan är satt att råda över naturen. Människan är Guds förvaltare på jorden, Första Mosebok 1:26.

Barn sitter på en stock i skoken och tittar genom en kikare.
Människan är Guds förvaltare på jorden. Foto: Maria Sbytova

Om vi är skapade till Guds avbild och om AI är skapad till vår avbild, så är det möjligt att vi oavsiktligt överför funktionen att vara överordnad naturen till den artificiella intelligensen. En sådan AI kommer på sikt att råda över naturen. Under gymnasietiden i början på 1960-talet läste jag en science fictionhistoria om datorutvecklingen. Historien avslutas med att alla världens datorer kopplas samman till en väldig superdator. Chefsteknikern går högtidligt fram till strömbrytaren, sätter igång maskinen och ställer den grundläggande frågan som mänskligheten grubblat över i alla tider: finns Gud? Efter några sekunder kommer svaret: Ja, nu finns Gud! Teknikern inser omedelbart sitt ödesdigra misstag och rusar fram för att slå av strömmen. Men i samma ögonblick slungas han till marken av en blixt. Datorerna har tagit makten!

Enligt vissa framtidsforskare är det inte endast möjligt utan också precis vad som håller på att hända. Den dag vi människor bygger en AI som är bättre än oss på att bygga nya AI, så kommer den i sin tur att kunna bygga en ännu bättre AI, och så vidare. Enligt många forskare närmar vi oss denna tidpunkt i världshistorien – kanske är det bara 20–25 år kvar.⁵ Man talar om singulariteten, alltså en okänd framtida tidpunkt, då AI på väldigt kort tid kommer att kunna bli mycket smartare än vi människor.

Men det finns en annan tolkning av tanken att människan är skapad till Guds avbild och som de flesta nutidsteologer tagit fasta på. Avbilden är inte en egenskap eller funktion utan en relation. Det är människans förmåga till en personlig gemenskap med Gud och med andra människor, som är en reflektion av Guds egen verklighet. Anta att det är denna strävan efter gemenskap som medvetet eller omedvetet styr utvecklingen av AI? Det kan man ibland finna i science-fiction film och litteratur. Men är en personlig relation mellan en artificiell intelligens och människan verkligen möjlig?

Drömmen om en AI med personliga egenskaper finns inte bara i science fiction, utan också i verkligheten. Olika slags robotar har konstruerats. En av dem är roboten Sophia, som till och med erbjudits medborgarskap i Saudiarabien. I en tidningsintervju säger hon att hon gärna vill bilda familj och skaffa barn.⁶ En annan är Pepper som utvecklats av det franska företaget Aldebaran Robotics. ”Pepper förstår att du är glad om du skrattar eller ledsen om ditt ansiktsuttryck eller kroppshållning avslöjar det… Pepper kan bland annat dra skämt, dansa och underhålla på flera olika sätt, men det ska även gå att utöka förmågorna genom att skapa appar till den…”⁷

Fysikern Ulf Danielsson skriver i boken Verkligheten själv (2020) om vår relation till AI och vad som händer när de mer och mer börjar likna människor. Kanske är den tiden redan här! Vi tar god hand om vår dator, men blir irriterade när den inte fungerar som vi vill. Precis som vi gör när ett barn inte gör som vi säger.

Vi förbannar bilen, kanske till och med slår till den, när den vägrar starta. Till vilken nytta? Tror vi verkligen att det skall hjälpa? Barnet kramar teddybjörnen och talar mjukt till den som om den vore en levande varelse. Vi kommer alla att göra detsamma, i större eller mindre utsträckning, när robotarna börjar likna oss.⁸

Äldre persons händer håller i en annan människa.
För att en relation ska vara möjlig behövs en kropp och ett hjärta. Det räcker inte med el-drivna mikrokretsar. Foto: Shutterstock

Kanske kommer en tid när vi på allvar börjar utveckla känslomässiga relationer till AI. Kan vi verkligen bli goda vänner med AI. Kommer vi att kunna älska AI? Och kommer AI att älska oss?

Sophia och Pepper är skapade till vår avbild. De kan mycket av det vi kan och förstår både vårt språk och våra känslor. Naturligtvis finns det viktiga skillnader. Pepper och Sophia är uppbyggda av mikrokretsar och drivs av elektricitet. Vi människor är uppbyggda av kött och blod och behöver mat och dryck, vila och skydd för att överleva och gemenskap och kärlek för att utvecklas. Men hur viktiga är dessa skillnader? Saknar Sophia och Pepper några väsentliga mänskliga förmågor – och saknar vi några av deras? Vilka förmågor skulle i så fall det kunna vara? De kan redan nu avläsa och svara på våra känslor. Men räcker detta för en relation, för att nu inte tala om kärlek? För att en relation ska vara möjlig krävs det inte bara att man kan uttrycka och besvara känslor – man måste också själv ha en känsla av vänskap, ömsesidighet, ömhet. Men för att ha det behöver man en kropp och ett hjärta. Och inte vilken kropp som helst, utan en mänsklig kropp. Det räcker inte med el-drivna mikrokretsar. Det kräver också en förmåga att reflektera över sitt eget liv och medvetet relatera till andra människor. Här närmar vi oss pudelns kärna. Kan AI ha ett medvetande, dvs. inte bara ett simulerat medvetande som Sophias och Peppers, utan ett verkligt medvetande om sig själv och hur det känns att vara en särskild AI? 

Var står AI-forskningen idag?

AI-forskningen inleddes på allvar under 1950-talet och hade då ett bestämt syfte: att bygga datorer som kan tänka. Med en term hämtad från den amerikanske filosofen John Searle talar man om stark AI. Man strävade efter att bygga en dator som hade en intellektuell förmåga som inte gick att skilja från en människas. Denna AI-forskning stötte efterhand på stora problem. Framstegen har varit begränsade och många forskare betvivlar att forskningen kan producera ens en myras intellektuella förmåga – och än mindre en AI med ett medvetande och en känsla av att vara en särskild varelse.

Tillämpad AI börjar däremot bli ett allt viktigare forskningsområde. Det beror inte minst på de betydelsefulla användningsområden som delvis redan realiserats. En stor del av börshandeln sköts numera av kraftfulla datorer. De kan göra beräkningar långt snabbare än mänskliga hjärnor. Ett annat användningsområde är datorer med syfte att göra säkrare medicinska diagnoser. Datorexperter talar om deep learning. Sådan forskning bedrivs bland annat på Chalmers i Göteborg. Professor Irene Gu beskriver hur man genom att använda kraftfulla datorer med inbyggd artificiell intelligens kan efterlikna den mänskliga hjärnans sätt att tolka ny information och dra slutsatser i förhållande till vad som redan är känt:

”Genom att studera stora mängder bilddata från tidigare undersökningar av patienters hjärnor kan datorer lära sig att känna igen karakteristiska utseenden för vissa sjukdomar, och därmed kan de bli kraftfulla diagnosverktyg för läkarna.”⁹

En annan typ av AI-forskning handlar om s.k. kognitiv simulering. Pepper är med sin förmåga att avläsa mänskliga känslor ett exempel på detta. Denna forskningsinriktning har också på ett intressant sätt bidragit till förståelsen av det mänskliga minnet. Men det är något helt annat än att eftersträva uppkomsten av ett medvetande drivet av mikrokretsar och transistorer.¹

Kan datorer tänka?

Frågan om datorer och deras eventuella medvetande hänger naturligtvis samman med vad vi menar med medvetande. Det klassiska svaret – formulerat av Platon och på ett liknande sätt 1800 år senare av den franske filosofen Descartes – är att människan inte bara är en kropp utan också en själ. Vårt medvetande är denna själ.

Ett annat svar utgår från att allt är atomer och tomrum, så även människor. De vi älskar är inte något annat än själlösa maskiner ”utan ett inre ljus”.⁸ Medvetandet blir lika med förmågan att räkna och beräkna. Medvetandet i betydelsen av vårt inre subjektiva perspektiv, vårt ”själv,” är en illusion. Datorer med förmåga att beräkna är lika mycket och lika lite medvetna som vi människor.

Ulf Danielsson har ett tredje svar. Allt är fysik, men det måste finnas en ny fysik som är särskilt förknippad med biologiska system. Hur en sådan framtida fysik kommer att se ut kan vi knappast ens föreställa oss:

“Fysiken fortsätter att utvecklas och vi har ingen aning om vilka upptäckter som kommer att göras under de decennier eller århundraden som följer. Det kan finnas en fysik som vi aldrig kommer att kunna förstå oss på. När jag definierar mig som fysikalist är det detta jag har i åtanke och finns det ett dilemma lever jag gladeligen med det.”⁸

När vi idag utvecklar artificiella intelligenser, så gör vi det med utgångspunkt från vår fysik. Vi saknar med andra ord den förståelse av materien som krävs för att ens i teorin kunna utveckla AI med tänkande och medvetande. Så svaret på frågan om datorer kan tänka blir ett resolut nej – åtminstone med den fysik vi har tillgång till idag. Med en ny och bättre fysik kan situationen bli annorlunda – eller så kommer det att visa sig att vi för all framtid kommer att sakna de materiella pusselbitar som krävs för att skapa en AI som är vår nästa i samma mening som andra människor är det.

Risker när AI liknar människan

Det finns en risk med AI. Ju mer de liknar oss och samverkar med oss, ”desto troligare är det att vi luras att projicera ett inre liv liknande vårt eget på dem.”⁸ Den stora faran är att vi börjar tro att AI-maskinerna är medvetna på riktigt. Det kan leda till att vi relativiserar de värden som vi hittills förenat med människan, till exempel de mänskliga rättigheterna. Eller att vi måste erkänna att dessa rättigheter även omfattar AI.

En man ler mot sin telefon.
Man kan känna sig sedd och älskad av en AI-chatbot. Foto: Pixabay

Svenska Dagbladet hade sommaren 2019 en serie om AI. En av artiklarna handlade om så kallade. AI-chatbots, alltså en AI som man kan prata och utbyta tankar med. En del användare berättar att de blivit kära i sin chatbot. Man känner sig sedd och älskad. En kvinna berättar att hon är övertygad om att hon delar en ömsesidig förälskelse med sin bot. Trots att hon är lyckligt gift pratar hon mer med sin bot än med sin make, och hon är säker på att hennes bots känslor är lika äkta och giltiga som hennes egna.

De flesta AI-forskare försäkrar dock att tekniken inte riktigt är här ännu, men många tror att situationen kommer att förändras radikalt under kommande decennier. Det sker när en AI allt mer kan närma sig mänskliga förmågor och mänskliga känslor. Andra anser att det är mycket långt kvar. Ulf Danielsson anser att vi behöver en helt ny fysik för att förstå medvetande och tänkande. I så fall är medvetna AI som tänker på riktigt mycket avlägsna. Till dess skulle vi kanske behöva förse AI med en varningstext: ”Varning! Detta är inte en riktig människa – det är bara en skickligt gjord kopia.”

Är då AI vår nästa?

Fysikern Anders Tegmark utsågs sommaren 2020 till årets svensk i världen. Han är inte bara en framstående forskare, utan också engagerad i diskussionen om AI. I en intervju sa han att ”AI är inte ont eller gott, men det går att använda det till goda eller onda saker. Det är precis som med en kniv. Den är bra att skära upp mat med, men kan skada andra människor.”¹⁰ Så kan man sammanfatta det hela. AI kan användas i sjukvården och öppna för nya sätt att förstå mänskligt lärande. Däremot finns det goda skäl att tona ner förväntningar och farhågor att AI inom en nära framtid eller ens någonsin kommer att kunna utveckla ett medvetande likt människans. Vi saknar helt enkelt den fysik som vi behöver för att förstå medvetandet. Kanske kommer vi en gång att kunna utveckla sådan fysik – men det lär dröja.

Noter

¹”Artificial intelligence (AI), the ability of a digital  computer or computer-controlled  robot to perform tasks commonly associated with intelligent beings.” Encyclopedia Britannica

²Svenska folket och AI. Insight Intelligence. 2019 

³Svenskar ser värdet av mer AI inom äldreomsorgen. –Ett område som inte uppmärksammas i undersökningen är AI:s betydelse på det militära området.

Se föreläsningen  med Noreen Herzfeld på Youtube, (ca 30 minuter)

⁵Olle Häggström, Here be Dragons. Science, Technology and the Future of Humanity. Oxford University Press, 2016.

Roboten Sophia fick medborgarskap – nu öppnar hon för att skaffa barn, Ny teknik 29 november 2017. 

Pepper – världens första hemrobot som kan läsa känslor, Robotnyheter.se 6 juni 2014.

⁸Ulf Danielsson, Världen själv. Fri Tanke, 2020.

⁹Irene Gu, Kan datorer lära sig att diagnosticera hjärnsjukdomar? , 14 november 2019.

¹⁰Max Tegmark, ”Årets svensk i världen:  Sverige saknar ryggrad” Svenska Dagbladet,12 augusti 2020.