En hand som håller i en treklöver.
Foto: KWHacbc/Pixabay

Treenigheten

Kristna tror att Gud är treenig. Det betyder att Gud är både en och tre – Fader, Son, Ande – på samma gång. Hur går det ihop? Här kan du läsa om hur man kan förstå treenigheten och om hur den vuxit fram i bibeltexterna.

Längre ner på sidan finns en teologisk fördjupning om treenigheten.

En och tre på samma gång

Treenigheten är det begrepp som kristna använder för att tala om Gud som en och tre på samma gång. Gud är en, men även Fader, Son och Ande. Hur går det ihop?

I trosbekännelsen bekänner kristna att de tror på Gud som Fader och skapare, Jesus Kristus som Guds son och den helige Ande. Det här förklarar kristna på olika sätt och med olika ord.

För en del kristna är Guds treenighet ett mysterium som inte går att lösa – Gud är bortom alla mänskliga begrepp och förklaringar. För andra kristna blir det viktigt att treenigheten ska kunna begripas och förklaras. Och för en del kristna finns tanken att Gud är en men kan visa sig på olika sätt.  

Teologin om treenigheten har sin grund i bibeltexter från Nya testamentet. I Matteusevangeliet 28:19 sägs ”Döp dem i Faderns, Sonens och den helige Andens namn” och i Romarbrevet 15:15-16 sägs ”Gud [har] i sin nåd gett mig uppdraget att gå ut till hedningarna som Kristi Jesu tempelpräst … genom den heliga anden”. Redan de första generationerna kristna talade om Gud på ett tredelat sätt.

Treenigheten kan beskrivas som att samma eld brinner på tre olika facklor eller att identiska vattenmolekyler finns i såväl rinnande vatten som is och ånga.

En sjö framför ett berg med snö och moln.
Även om det har form av sjö, snö eller moln är det fortfarande vatten. Foto: Douglas Lopez/Pixabay

Treenigheten 

En teologisk fördjupning

Treenigheten är ett fundament i kristen tro och teologi. I gudstjänsten bekänner vi med trosbekännelsens ord att vi tror på Gud som fader och skapare, på Jesus Kristus Guds Son och på helig Ande. Det innebär att vi tror att Gud är med oss hela livet. Gud som skapare ger alla människor livet. Jesus Kristus Guds son förlåter och befriar oss. Anden ger mod, energi, tröst och gemenskap. Vi kan säga att i treenigheten omsluter Gud hela livet eller att livet kan tolkas trinitariskt. Trinitet och trinitarisk är en synonym till treenighet som ibland används inom kristen teologi.

Tre sätt att förstå treenigheten 

Hur förklarar kristna att Gud är en enda och samtidig treenig?  Det finns flera sätt. Man kan uppfatta treenigheten som ett olösligt mysterium, som påminner om Guds storhet och oåtkomlighet. Eller så menar man att treenigheten kan begripas och uttryckas. Eller så tänker man att Gud väljer att uppenbara sig på olika sätt. 

Ett oåtkomligt mysterium

För en del kristna är Guds treenighet ett rent mysterium. Det går inte att lösa, helt enkelt för att Gud är oåtkomlig för våra tankar, teorier och teologier. Gud är per definition bortom alla mänskliga begrepp och teologiska förklaringar. 

Om Jesus är gudomlig och ett med Gud – går det då att förstå till vem han vänder sig till när han ropar från korset ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” 

Barnhänder håller i en liten figur som föreställer Jesusbarnet i krubban.
Jesus kommer till världen som ett spädbarn. Detta lilla barn kallar kristna ”Herren”. Foto: Kristin Lidell/Ikon

Treenigheten hjälper oss att förstå det. Det är en påminnelse om Guds storhet och närhet. Gud har skapat allt, himlarnas himmel, alla galaxer – och ändå kan människor tala om Gud som en himmelsk förälder, lika nära oss människor som våra egna jordiska föräldrar.  Första gången bibelläsaren möter Jesus från Nasaret är han ett spädbarn, lindad och lagd i krubban i Betlehem. Detta lilla barn kallar kristna ”Herren”.  Det visar att treenigheten inte är en ekvation att lösa. Kristen gudstro är en tro på Gud som skapare, människa och ande. Tre i ett.

Treenigheten går att förstå

För andra är treenigheten bara skenbart en paradox. Det är egentligen inte alls en motsägelse att säga att Gud är en och samtidigt tre. Det som verkar vara en paradox kan förklaras med hjälp av bilder. Fader, Son och helig Ande är som en och samma eld som kan brinna i tre facklor. Eller som identiska vattenmolekyler i såväl rinnande vatten som is och ånga – även om de ser helt olika ut för det mänskliga ögat. 

Treenigheten behövs för att den gudomliga kärlekens dynamik ska kunna komma till uttryck. Om ”Gud är kärlek”, Första Johannesbrevet 4:16, skulle ju en-samhet vara ett problem eller en motsägelse till Guds kärlek. Treenigheten är därför lösningen på en-samhetsproblemet eftersom kärlek inte kan existera ensam. Kärlekens förutsättning är gemenskap människor emellan, mellan Gud och människor – och även inom gudomen. Mänsklig kärlek förenar två till ett och därför är antalet inte ett problem, utan ett uttryck för att det finns kärlek.

Gud visar sig på olika sätt 

Ytterligare en tolkning konstaterar att det visserligen bara finns en enda Gud, men att Gud uppenbarar sig på olika sätt. Kyrkofadern Irenaeus (ca år 130–202) gav oss bilden av Guds två händer, utsträckta till världen: Sonen och Anden. I det sammanhanget kan vi minnas att gudsnamnet på hebreiska – det som kallas tetragrammet eftersom det består av fyra (tetra) bokstäver – innehåller samma bokstäver som verbet ”att vara” på hebreiska. På så vis kan vi tänka att Gud är ett verb. Att Gud verkar är ett uttryck för att Gud finns. Treenigheten kan alltså förstås som ett sätt att tala om Guds olika egenskaper, det som Gud gör. Gud är Skaparen, Frälsaren och Livgivaren.  

Teologin om treenigheten växer fram i bibeltexterna

Treenighetstanken växer fram i Nya testamentets texter. Ganska få texter använder alldeles samma språkbruk som kristen teologi idag. Ett exempel är dock Matteusevangeliet 28:19 som läses vid Svenska kyrkans dopgudstjänster: ”Döp dem i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn.” 

Men redan i de äldsta delarna av Nya testamentet (i breven) finns en framväxande praxis som berör treenigheten. Det är ett sätt att tänka, tala och skriva om Gud. Och det baseras på de första kristnas gudserfarenhet – att Gud verkade i Jesus från Nasaret på ett särskilt sätt. Ett relativt tydligt exempel på en tredelning finner vi i Romarbrevet 15:15–16: ”Gud [har] i sin nåd gett mig uppdraget att gå ut till hedningarna som Kristi Jesu tempelpräst … genom den heliga anden”. 

Det finns alltså belägg i Nya testamentet för att redan de första generationerna kristna talade om Gud på ett tredelat sätt. Sedan skulle det dröja flera århundraden innan det tredelade sättet att tänka om en enda Gud – en trinitarisk teologi – blev rådande.

En tillgång i mötet med andra gudstillbedjare

Treenighetsläran är karaktäristisk just för kristen tro och teologi. Det gör att den ibland också möts av en misstanke om att det skulle vara tre gudar de kristna tror på. Men treenighetsläran är inte nödvändigtvis en belastning för kristna som är involverade i religionsdialog. Tvärtom kan den vara en tillgång. Kristna är inte kristna därför att ”de tror på Jesus”. De är kristna därför att de tror på en treenig Gud som har skapat hela världen och alla människor, som också har uppenbarat sig i Kristus, och som upprätthåller hela världen i den heliga Anden. Tron på en treenig Gud kan hjälpa kristna att vara öppna för andra genom att Gud verkar även utanför den egna gemenskapen.

De tre i treenigheten

Bibeltexterna berättar att kung Salomo vid invigningen av templet i Jerusalem, cirka tusen år före vår tideräkning, bad en bön till Gud:

”Men kan verkligen Gud bo på jorden bland människorna? Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag har byggt. Vänd dig ändå hit, hör din tjänares bön och åkallan, Herre min Gud. Lyssna på det rop och den bön jag uppsänder, och låt din blick dag och natt vila på detta hus, den plats om vilken du sagt att den ska vara hemvist för ditt namn.” Första Kungaboken 8:27–29 och Andra Krönikeboken 6:18–20.

Budskapet i kung Salomos bön är att Gud är större än alla mänskliga tankar och inte ryms i tempel byggda av människohand. Ändå är det möjligt för människan att vända sig till Gud i bön och våga tro att Guds närvaro är särskilt påtaglig på heliga platser.

Detta förhållningssätt övertog kyrkofäderna, som var de personer som i den tidiga kyrkan formulerade kyrkans lära. De kunde likna Gud vid solen som inget mänskligt öga förmår se utan att bli bländad, men vars värme ändå kan erfaras tack vare solstrålarna. Eller liknas vid vattnet. Människan kan smaka på vattnet, men aldrig förstå omfattningen av havens hav. Kyrkofäderna skiljde mellan Guds väsen – som är som solen och havens hav – och Guds krafter – som är som solstrålarnas värme och vattnet i en kupad hand.

Guds närvaro i det vanliga livet gör det möjligt för oss människor att närma oss Gud, trots Guds storhet och helighet.

En av de mest inflytelserika bibelverserna för att beskriva att Sonen är Gud är Johannesevangeliet 1:14: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss”.

Hela Johannesevangeliet kan faktiskt uppfattas som en utläggning av övertygelsen att Gud blir människa i Jesus Kristus. På så vis är Jesus bärare av gudomlig närvaro i vår värld och i våra liv. Det grekiska ordet för ”bodde” syftar på Guds närvaro i tabernakel och tempel. Detta är alltså en slående parallell till Salomos bön.

Den tidiga kyrkans teologer ägnade mycket tid och kraft åt att med ord försöka formulera vad inkarnationen – Guds människoblivande i Jesus från Nasaret – innebar. En av trosbekännelsens formuleringar lyder på grekiska homoousios, vilket betyder att Sonen är ”av samma väsen som” Fadern. Med detta menades att Jesus inte undervisade en ny lära. I Jesus möter vi samma gudomliga budskap som tidigare, men nu i en människas gestalt.

Strandgräs vid ett hav böjer sig för vinden.
Foto: Sasdetalado/Pixabay

Redan i skapelsens morgon och i Bibelns andra vers möter vi för första gången Guds Ande, som kallas en gudsvind. På Bibelns språk används samma ord för ”vind” och ”ande”: ruach på hebreiska, och pneuma på grekiska. Det påminner om två aspekter av Anden.

För det första tjänar det som en påminnelse om att Guds Ande inte kan kontrolleras av människor: ”Ingen har makt över vinden, ingen kan hejda vinden”, Predikaren 8:8 och ”vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far”, Johannesevangeliet 3:8.

Den andra aspekten är att Anden kan upplevas av människan som att den är lika integrerad med vår kropp och våra liv som vår egen andedräkt.

I Johannesevangeliet används det grekiska ordet paraklêtos om Anden, Johannesevangeliet 14:16, 14:26, 15:26 och 16:7, jämför Första Johannesbrevet 2:1. I översättningen till svenska används olika ord, exempelvis tröstare, hjälpare eller beskyddare. På latin används advocatus som ju finns bakom vårt ord ”advokat”. 

Det som förenar alla dessa översättningar är att det är fråga om något eller någon som finns vid vår sida när något svårt inträffar och som ger oss kunskap, insikt, mod och uthållighet. I Johannesevangeliet 20:22 berättas att Jesus andades på lärjungarna och sade: ”Ta emot helig ande”. Det är ytterligare en påminnelse om sambandet mellan ruach, pneuma, vind och Ande. Tryggve Kronholm, professor i semitiska språk, beskrev därför Anden med följande ord:

”Och de nytestamentliga texterna bär vittne om att de unga kristna kände att denna eviga gudsande, den förhärligade Mästarens ande var dem lika nära som deras egen andedräkt, var deras ledsagare och vän, deras försvarsadvokat … i livets alla omständigheter (Joh 14:15–31). Gudsanden får mänskliga drag, en väns gestalt: den som talar till deras förmån, den som leder dem på alla deras vägar, den som vårdar och omsluter dem, den som är med dem alla dagar till tidens slut.”

Litteraturförslag

  • Ståle Johannes Kristiansen & Peder K. Solberg (red.), Gud er alltid større: Kirkefedrenes teologiske språk (Oslo: Novus forlag, 2015).
  • Tryggve Kronholm, Vinden: Naturfenomen i biblisk tolkning (Stockholm: Verbum, 1994).
  • Vladimir Lossky, Östkyrkans mystiska teologi (översättn: Catharina Broomé; Skellefteå: Artos, 2:a utg. 2011).
  • Richard J. Plantinga, Thomas R. Thompson & Matthew D. Lundgren, Introduction to Christian Theology, (Cambridge: Cambridge University Press, 2010), 109–146.
  • Krister Stendahl, Energy for Life: Reflections on a Theme. ”Come, Holy Spirit – Renew the Whole Creation” (Brewster: Paraclete, 2:a utg. 1999).
  • Symeon den nye teologen, Ljusets källa: Trettio andliga hymner av Symeon den nye teologen. På svenska av Olof Andrén. Med inledning av Peter Halldorf (Skellefteå: Artos, 2006).
  • Kallistos Ware, The Orthodox Way (London & Oxford: Mowbray, 1979).