En person öppnar en mörk gardin och ljus strålar in.
Foto: Shutterstock

Gott och ont

Det goda jag vill, det gör jag inte och det onda jag inte vill, det gör jag. Varför blir det så?

Text: Ulrica Fritzon, präst och teologie doktor

Många gånger önskar jag att jag hade tänkt till före, istället för efter. Att jag hade sagt till mig själv: ”Spela hela filmen till slut! Är det så här du vill att det ska bli?” Då hade jag kanske gjort på ett annat sätt. Inte det där som jag nu ångrar. Ofta önskar jag att jag kunde vrida tiden tillbaka.

Det goda jag vill, det gör jag inte och det onda jag inte vill, det gör jag. Många känner säkert igen sig i aposteln Paulus ord i Nya testamentet. Jag tror att få människor skulle säga emot mig när jag påstår att nästan ingen verkligen vill göra ont, och att nästan ingen vill någon annan illa. Ändå gör vi andra människor illa. Oftast för att vi inte tänker oss för. Kanske tycker vi ibland också att vi har rätt att göra det vi gör, utan att tänka på konsekvenserna eller på hur våra handlingar faktiskt kan skada både andra och oss själva.

Ondskan lurar och bedrar

Varför finns ondska? Var kommer den ifrån? Frågorna har upptagit mänskligheten så länge den har existerat. Vi människor har debatterat, analyserat och försökt hitta ondskans ursprung, dess rot. För om vi hittar den kanske vi kan förstå ondskan och därmed kontrollera den? Hålla den i ett stramt koppel och möjligen utrota den?  

En vuxen hand och ett barns hand håller i en blomma.
När vi vågar se våra fel och brister kan det goda trots allt sippra fram. Foto: Shutterstock

Men jag tror att den vägen oftast leder in i en återvändsgränd. I alla fall i kampen för godheten. För ondskan är lömsk. Den lurar och bedrar oss och inbillar oss att tro att vi vet och förstår och kan ha makt över den. Precis då lever den som bäst. Ondskan får utrymme när lättja, egoism, förakt och lydnad hindrar oss från att se vår egen inblandning och vårt eget ansvar i det onda som sker. Då hittar den sin plats, sina möjligheter och sin enorma kraft.

Jag tror att det finns en annan väg att gå i kampen mot ondskan och för godheten. Och det är rakt in i sig själv, nära de egna felen, oviljan eller rädslan att se sin egen inblandning. Här tror jag att den tunna hinnan mellan ont och gott går att ana; den som visar en gräns som knappt går att se, som ibland glider i en omärklig rörelse rakt igenom våra liv och rör vid historien, nuet och framtiden på samma gång. Jag har ofta tänkt på hur själssår som man inte tar hand om kan bli till skada. Hur icke bearbetad smärta flyttar med oss i våra relationer och aldrig läker av sig självt. Det som kanske var en smärta, sorg, ilska eller tomhet i oss en gång och som vi inte tog hand om – just det kanske levde vidare i oss och fick utlopp i något vi gjorde som inte blev så bra, som blev dåligt, som blev riktigt illa. Den smärta som inte blir omhändertagen av oss, följer oss tills vi vågar se och ta ansvar för den.

På samma sätt kan det bli till läkedom om vi vågar se, ta ansvar för och göra till vårt, just detta som är så svårt: hur jag gör det onda jag inte vill och det goda som jag vill, det gör jag inte. Det är när vi vågar se våra egna fel, vår inblandning, vår vilsenhet, tillkortakommanden och smärta i ett modigt ansvarstagande, som det goda som jag vill trots allt kan sippra fram mitt i det som inte blev så som vi tänkte eller önskade.

Människan är skapad för godhet

Made for goodness, säger Ärkebiskop emeritus i Sydafrika, Desmond Tutu om människan, hon är skapad till godhet. Han säger det som om han vet att det går att betvinga ondskan, som om han vill visa oss detta självklara – att vi bär godhetens ursprung inom oss. Han säger det från en position där han och andra håller hoppet om godhetens makt vid liv – i livsfarliga möten mellan hat och kärlek, likgiltighet och närvaro, vi och dem, död och liv. Han säger det i ett fullständigt beroende för sitt och mångas liv. Han säger det för att han in på sin hud, vet att utan godheten vinner döden, separationen, hatet och destruktiviteten. Han säger det för han vet att modet för godheten handlar om liv och död. Nu.

Vi är skapade till godhet. Det goda finns. Det goda kan trots allt ont faktiskt ta sig förbi och leta sig igenom det svåraste mörkret, den största bortvändheten och mina värsta handlingar. Jag tror att det är så, för att godheten är djupare, mer grundläggande och ursprunglig än ondskan. Godheten är livet, den kommer först, före ondskan och det är den som får oss att växa, blomstra, vilja, älska, längta, hoppas, tro.

Försoning är att möta ondska med godhet

Det finns en förbindelse mellan dessa båda erfarenheter, mellan ont och gott, som har ett mycket vackert namn. Försoning. Försoning handlar om att vi är skapade till och av godhet. Försoning är den kapacitet i oss människor som kan kommunicera med det svåra som blir följden när jag gör det onda som jag inte vill och inte det goda som jag vill. Försoning är den kraft som vågar sig ut i detta svåra, sköra och ömtåliga. Det är att möta ondska med godhet.

Närbild på spindelnät med vattendroppar.
När spindelns nät får en reva lagar den nätet så att det blir helt och fungerar igen. Foto: Anders Rune

Om man ser på en spindel som får en reva i sitt nät, så är spindeln väldigt snabb med att spinna den trasiga förbindelsen hel igen. Spindeln är beroende av ett helt nät för sitt liv. När vi förstår hur våra handlingar påverkar både oss själva och våra relationer, kanske vi kan ana hur förebildlig spindeln är i sina försök att reparera det som gått sönder. När vi skadat vårt nät av relationella förbindelser eller har fått dem skadade, behöver vi mod att våga oss ut i det ömtåliga, sårbara och utsatta arbete det ofta är, att försöka reparera det som gått sönder och hitta möjligheter till förbindelse igen.

Också vi människor är beroende av att våra mänskliga nät av relationer fungerar. Ensam är inte stark. Relation är vårt ursprung. Kanske är det därför det gör så ont när det går sönder. Att ställa till rätta, försöka reparera är oftast ett utmanande arbete, kantat av konfrontation, sanning, rättvisa, erkännande, upprättelse, förlåtelse, mod, nåd, hopp, längtan, sörjande, medkänsla, respekt. Hur svårt, omöjligt och märkligt det än kanske kan låta när man är mitt uppe i det smärtsamma och trasiga – är inte detta precis vad Jesus visar oss genom hela sin gärning? Att det som gått sönder, det som gått förlorat, det som rämnat – ur det kan nytt liv, nya möjligheter och nytt hopp växa? Att det tillsynes omöjliga faktiskt är möjligt? Jesus visar oss en väg som är möjlig att gå - försoningens väg, på vilken vi aldrig är ensamma, på vilken plötsligt en dag livet kan återvända. Tack gode Gud för det! Såren som till slut tas om hand av oss, ansvaret vi vågar axla, blicken vi slutar vända bort och börjar vända till - allt det kan skapa nytt liv i oss som har förmåga att spinna våra trasiga förbindelser hela igen.

I begynnelsen var allt gott

Min tro är att nätet alltid var helt i begynnelsen, alldeles från början. I skapelseögonblicket. Precis som vi kan läsa i berättelsen om när Gud skapade allt, även oss: Gud såg att allt han hade gjort var mycket gott. Allt! Det är mäktigt att tänka på. För det inkluderar även mig. I oss alla finns något alldeles rent och oförstörbart nedlagt. Det är godheten. Det är vårt ursprung, vår grundskapelse. Det är godheten som är den innersta kraften i oss, som fanns där alldeles från början. Det är godheten som letar sig fram genom snåren, mönstren vi fastnat i, ut till revorna som förstör våra och andras liv, genom och förbi det vi trodde var omöjligt, förstört, slut. Där bär godheten tron åt oss som ett ljus som betvingar mörkret, som vidgar horisonten och som visar oss att livet är möjligt – igen och igen, trots allt.

Godheten har makt över ondskan. På samma sätt som ljuset betvingar mörkret, så lever godheten genom den tilltro och det utrymme vi ger den. När vi söker den, tror på den, ger näring åt den, vågar vara den, vågar leva den – då kommer ondskan på fall och godheten växer och lever i oss och i världen.