Olika sätt att se på tro och naturvetenskap

Text: Carl Reinhold Bråkenhielm, präst och professor emeritus i empirisk livsåskådningsvetenskap

  
En av 1800-talets mest kända naturforskare var den engelske fysikern Michael Faraday. Han är berömd för sin forskning om elektricitet och magnetism, men också för sin förmåga att genom sina föreläsningar på Royal Institute i London förmedla sina upptäckter till en bredare allmänhet. 

Faraday var troende och tillhörde en presbyteriansk grupp, sandemanianerna. Han gjorde en strikt åtskillnad mellan sin religiösa tro och sin vetenskapliga verksamhet.”När Faraday öppnade dörren till kapellet, stängde han dörren till laboratoriet”, lär en av hans samtida, John Tyndall, ha sagt. 

Frågan om förhållandet mellan religion och vetenskap är en huvudfråga inom både teologi och filosofi, men dyker med jämna mellanrum också upp i andra sammanhang. Olika principer eller modeller ställs emot varandra. 

Separationsmodellen skiljer tro och naturvetenskap åt 

En vanlig uppfattning liknar Faradays. Dörren mellan laboratoriet och kapellet är stängd. Religiös tro och vetenskap har inga kontaktpunkter. Bibelns ord om människans frälsning är något helt annat än elektromagnetismens lagar. 

Man skulle kunna tala om en separationsmodell.¹ Samtidigt är det tydligt att det finns delar av den judiska, kristna och muslimska gudstron som ligger betydligt närmare naturvetenskapen än vad separationsmodellen beskriver. 

Både tro och vetenskap handlar om livets början

Kristen skapelsetro uttrycker tankar om universums och livets uppkomst. Det gör också kosmologin, det vetenskapliga studiet av universums uppkomst och utveckling. Här är det svårt att skilja det ena från det andra. 

På samma sätt är det med frågan om livets utveckling. Förhållandet mellan Bibelns skapelseberättelser och Darwins utvecklingslära har diskuterats alltsedan mitten av 1800-talet. 

Ett tredje exempel är frågan om hur allting ska sluta. Det har varit en huvudfråga i det som i kristen teologi kallas eskatologi, som har beröringspunkter med vetenskapliga teorier om solsystemets och universums framtid.  

Konfliktmodellen ser vetenskapen som en konkurrent 

Beröringspunkterna mellan religiös tro och naturvetenskapen kan leda till att man ser vetenskapen som ett konkurrerande alternativ till religionen. Ju mer vetenskapen kan förklara om världen, desto mindre sannolika tycks de religiösa trosföreställningarna vara. 

De som förespråkar en sådan hållning menar att det finns en inneboende, djupgående konflikt mellan vetenskap och religion. Vi kan kalla detta synsätt för en konfliktmodell. 

Ett exempel hittar vi hos många företrädare för den rörelse som går under beteckningen nyateism. Istället för ett dynamiskt samspel anser de att det finns en genomgående och oförsonlig konflikt mellan kristen tro och naturvetenskap. Man kan inte samtidigt tro på evolutionsteorin och att Gud skapat världen. 

En vanlig uppfattning inom nyateismen är att den religiösa tron har en naturlig eller inomvärldslig förklaring, till exempel att religiös tro är ett slags mänskligt önsketänkande. 

Ett konflikttänkande kan man också finna hos vissa religiösa grupper som menar att en bokstavstrogen läsning av de heliga skrifterna inte går att förena med vetenskapens resultat och att dessa därför inte kan accepteras. 

Augustinus tolkade skapelseberättelsen symboliskt 

Konfliktmodellen utgår ofta från en mer eller mindre bokstavlig tolkning av skapelseberättelsen i Gamla testamentet. Men en sådan tolkning ifrågasattes redan av kyrkofadern Augustinus i hans bok De Genesi ad Literam (Om den bokstavliga tolkningen av Genesis) från år 415. 

Av titeln att döma handlar boken om just en bokstavlig tolkning av skapelseberättelsen. Men Augustinus syftar på något annat än det som vi idag kallar en bokstavstolkning. Med bokstavstolkning menar han snarare en tolkning i överensstämmelse med författarens avsikt. 

Augustinus utgångspunkt är den dåtida vetenskapen med dess lära om de fyra elementen, vind, vatten, jord och eld. Han hade stor respekt för denna vetenskap även om den utformats av icke-troende. Ord som ljus, dag och morgon måste tolkas symboliskt snarare än fysiskt, menar Augustinus. 

Han försöker visa att denna vetenskap inte är oförenlig med skapelseberättelsen. Samtidigt erkänner han att skapelseberättelsen innehåller mycket som är oklart och dunkelt.  

Men en sak är klar – Gud skapade inte allting i ett enda ögonblick. Vissa saker skapades så att de först efter hand utvecklades till sin förutbestämda form. Han liknade dem vid groende frön som med tiden och när de rätta förutsättningarna uppstår utvecklas till en färdig organism. 

Kontaktmodellen låter tro och vetenskap utmana varandra 

Augustinus uppfattning innebär att det inte finns någon konflikt mellan religiös tro och vetenskap, men inte heller en separation. Om man istället för separation betonar beröringspunkterna mellan religion och vetenskap kan man tala om en kontaktmodell. 

De som omfattar denna modell behöver inte förneka att vetenskap och religion är två olika aktiviteter. Men man anser inte att detta förhindrar att de på olika sätt kommer i kontakt med varandra och därmed kan påverka – och utmana – varandra. Det kan vara fråga om allt ifrån harmoni eller förenlighet till spänning och potentiell konflikt, men inte en oförsonlig motsatsställning. 

Tanken på slumpen stred mot skapelsetron

I Augustinus världsbild finns inte något utrymme för slumpmässiga förändringar. På det sättet skiljer sig hans skapelselära från Darwins, i varje fall från dess nuvarande så kallade neodarwinistiska utformning. 

Enligt neodarwinismen är den evolutionära utvecklingen ett resultat av slumpmässiga förändringar, naturligt urval och förmåga att överleva och föra sina gener vidare till nästa generation. Innebär detta att man måste överge tanken på Guds ledning av utvecklingen? Har slumpen tagit Guds plats? 

Svenska teologer i slutet av 1800-talet fann att tanken att livet och människan uppstått genom en slumpmässig urvalsprocess stred mot kristen skapelsetro. 

År 1893 skrev teologiprofessorn Gustaf Rosenqvist att ”om man söker livets uppkomst i yttre tillfälligheter, som utesluter all målinriktning och all skapande verksamhet, så uppstår en ofrånkomlig konflikt mellan [Darwins] teori och alla teistiska religiösa livsteorier”. 

Senare teologer ser annorlunda på slumpen

Ett annat synsätt är dock fullt möjligt och kommer till tydligt uttryck i Befrielsen. Stora boken om kristen tro, som gavs ut av Svenska kyrkan 1993. 

I motsats till Rosenqvist framhäver denna bok slumpens betydelse i skapelseprocessen. Befrielsen beskriver det som att tillvaron inte är förutbestämd i minsta detalj och ställer frågan om det slumpartade i själva verket är delar av ett mönster, som ingen ännu upptäckt och som ingår som en del av regelbundenheten? 

Den vetenskapliga världsbilden innebär att den fysiska och konkreta världen har sin egen verklighet. Denna tanke kommer till tydligt uttryck i ett dokument från Andra Vatikankonciliet (1963–1965) som lyfter fram att alla ting har sin egen sanning och sitt eget värde, och följer sina egna lagar och sin egen ordning. 

Dokumentet menade därför att den systematiska forskningen inom varje kunskapsgren, förutsatt att den följer en vetenskaplig metod och de moraliska normerna, aldrig kan komma i motsättning till tron. Tron och det profana har samma ursprung i samme Gud.² 

Skapelsen är pågående 

Men denna ordning är inte statisk. Evolutionen är nyskapande. Skapelse pågår. Evolutionsprocesser kan slå rot i olika delar av universum, även om vi fortfarande bara känner till ett enda konkret exempel. Det faktum att det var en slump att det hände just här på denna jord. 

Eller, för att travestera den gamla liknelsen om såningsmannen i Matteusevangeliets trettonde kapitel: Livets möjligheter spriddes ut över kosmos. En del av skapelsens frön föll på berghällen (kanske på månen). En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och förkvävde det (så kanske det var på Mars). Men en del föll på den goda jorden, vår jord, ”och det växte och gav hundrafaldig skörd”. 

Skapelse och slump står inte i motsatsställning till varandra. Gud handlar genom slumpen. Gud använder sig av slumpen för att skapa liv, utveckling och mångfald i sin skapelse. 

Boken Befrielsen beskriver det som att många kristna ser den kosmiska och biologiska utvecklingen som den process genom vilken Gud ständigt är verksam i sin skapelse. 

En kristen livstolkning upphäver inte fysikens eller biologins beskrivning av tillvaron. Skapelsetron går djupare än den vetenskapliga beskrivningen och ger uttryck för en helhetssyn på Skaparen, universum och människan. Fakta om livets uppkomst rubbar inte den synen, utan berikar den. 

Gud handlar genom naturlagarna och kanske också genom den slump och de tillfälligheter som härskar i kvantfysikens värld. Gud handlar också i samspel med människans fria vilja, något som är grundläggande i en kristen människosyn. En sådan människosyn kan vara svår att infoga i en materialistisk världsbild, men den stämmer inte desto mindre med vår grundläggande upplevelse av vad det är att vara människa. 

”Intelligent design” är konfliktmodellen i ny form  

Mycket har hänt i debatten de senaste decennierna. Konfliktmodellen har dykt upp i en ny form och den hävdar att modern naturvetenskap vilar på ateistiska förutsättningar. Istället bör man, menar dess förespråkare, utgå från en vetenskap på kristen grund med utrymme för Guds ingripande till exempel vid livets och människans uppkomst.  

Enligt dessa föreställningar om så kallad ”intelligent design” kan man vetenskapligt belägga gudomliga ingripanden i evolutionsprocessen. 

Dessa teorier kan ifrågasättas både från teologisk och vetenskaplig utgångspunkt. Teologiskt eftersom den likställer Gud med inomvärldsliga orsaksfaktorer. Vetenskapligt eftersom livets och människans uppkomst kan förklaras – och kommer sannolikt att ytterligare kunna beläggas – på ett vetenskapligt tillfredsställande sätt.³