Någons knäppta händer vilar på ett bord.
Foto: Magnus Aronson /Ikon

Vår Fader – vi ber bönen med hela världen

Jesus lärde oss att be den bön som kallas Vår Fader. Många kallar den också för Herrens bön eller Fader vår. Det är en bön som vi kan instämma i tillsammans med alla kristna i hela världen.

Längre ner på sidan finns en teologisk fördjupning om Vår Fader.

Lärjungarna ville lära sig att be

Vår Fader är den kristna kyrkans mest centrala bön. Lärjungarna sa till Jesus: ”Lär oss att be”. Jesus svarade lärjungarna med att ge dem de ord som den världsvida kyrkan sedan dess har stämt in i:

Vår fader, du som är i himlen. 
Låt ditt namn bli helgat. 
Låt ditt rike komma. 
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. 
Ge oss idag det bröd vi behöver. 
Och förlåt oss våra skulder, 
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. 
Och utsätt oss inte för prövning 
utan rädda oss från det onda. 
Ditt är riket. 
Din är makten och äran i evighet. 
Amen. 

Matteusevangeliet kapitel 6, verserna 9–15

Vår Fader är en bön om allt det som är viktigt. Vi ber om att världen ska bli till den plats som Gud skapat den till att vara. Vi ber också att vi ska få det vi behöver och att vi ska kunna leva så som Gud vill att vi ska leva.  

Vi talar som barn till en himmelsk förälder 

Med de första orden i bönen slår Jesus slår an tonen: Vår fader.  Vi vänder oss inte till Gud som främlingar, utan som önskade och älskade barn till den Gud som är vår himmelska förälder. Jesus talar med Gud på ett sätt som visar att Gud är nära och känner mänskligt liv bättre än vi känner oss själva. Samtidigt är Gud helig och större än allt. 

En viktig tanke i kristen tradition är att bön formar vår tro och därmed oss själva. Att be så som Jesus lärt oss är därför viktigt i kyrkans liv. Varje kristen har i sitt dop fått en kallelse. Den innebär att vara lärjunge till Kristus och öva sig på att alltmer likna honom. När de första lärjungarna bad Jesus lära dem att be, hade de också en önskan om att få mogna i sin bön som lärjungar till Jesus.

Vår Fader är en färdigformulerad bön. Att be den står inte i motsats till att själv formulera böner till Gud, med de ord som ligger en närmast, eller med en bön utan ord. Men de färdigformulerade böner som kyrkan fört vidare genom århundradena bildar ett gemensamt ramverk som hjälper oss att be.

Bönen kallades tidigare för Fader vår

Den översättning av Herrens bön som vi använder idag är från mitten av 1980-talet och börjar med orden Vår fader. Den tidigare översättningen började med orden i omvänd ordning – Fader vår. Många som lärde sig bönen på den tidigare översättningens tid, har ofta fortsatt att använda namnet Fader vår.

Den senaste översättningen gjordes för att komma närmare den ursprungliga grekiska formuleringen.

Kristna i alla tider har bett samma bön  

Att Vår Fader har betts av alla kristna i alla tider och på alla platser är ett av de mest konkreta tecknen på att hela den världsvida kyrkan i all sin brokighet hör samman i Kristus.

Vi ber bönen tillsammans med Jesus

En teologisk fördjupning

En förälder på vandring i naturen med sitt barn.
Vi vänder oss till Gud som älskade barn till vår himmelska förälder. Foto: Boggy/Pixabay

”Lär oss att be”, säger lärjungarna till Jesus.

Jesus svarar med att ge den tydligaste böneinstruktion man kan tänka sig. Resultatet blev den kristna kyrkans mest centrala bön: Herrens bön, eller Vår Fader, som den också heter. 

”När ni ber ska ni säga”, inleder Jesus. Sedan kommer de ord som människor sedan dess har stämt in i: 

Vår fader, du som är i himlen. 
Låt ditt namn bli helgat. 
Låt ditt rike komma. 
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. 
Ge oss idag det bröd vi behöver. 
Och förlåt oss våra skulder, 
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. 
Och utsätt oss inte för prövning 
utan rädda oss från det onda. 
Ditt är riket. 
Din är makten och äran i evighet. 
Amen. 

Att Jesus väljer att ge en så handfast instruktion har visat sig vara en gåva till människor och till den kristna kyrkan. Vi har fått en bön som vi kan kalla ”den bön som Jesus själv lärt oss”. 

Med Vår Fader ber vi inte bara till Gud, utan också tillsammans med Jesus. Varje gång vi stämmer in i Vår Fader ställer vi oss sida vid sida med Jesus. Tillsammans med honom ber vi om allt som är viktigt. Vi ber om att världen ska bli till den plats som Gud skapat den till att vara. Vi ber också att vi ska få det vi behöver och att vi ska kunna leva så som Gud vill att vi ska leva.  

En nära relation till Gud

Vår fader. Redan i de första orden slår Jesus slår an tonen. Vi vänder oss inte till Gud som främlingar, utan som önskade och älskade barn till den Gud som är vår himmelska förälder. Jesus talar med Gud på ett sätt som visar att Gud är nära och att Gud känner mänskligt liv bättre än vi känner oss själva. Samtidigt är Gud stor och helig. 

Bönens fortsättning, Låt ditt namn bli helgat, påminner om det. Vi människor får närma oss Gud som är helig. Men precis som i andra ömsesidiga relationer sker det under förutsättningen att vi respekterar vem den andre verkligen är. Därför ber vi att Guds namn ska vara helgat för oss.  

Låt ditt rike komma. Med de orden ber vi att allting ska bli så som Gud vill att den värld Gud har skapat ska vara. Att Guds rike ska komma. Fortsättningen förtydligar vad det tillstånd som kallas Guds rike kännetecknas av. Guds rike innebär att Guds himmelska vilja råder också på jorden: Låt din vilja ske. Där har människor allt vi behöver från dag till dag: Ge oss idag det bröd vi behöver. 

Där lever vi i försonade relationer: Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit. Där prövas vi inte mer än vi klarar av och där är det onda besegrat av Guds godhet: Utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda.   

Gudsriket finns redan  

Det Gudsrike som vi ber om finns på en och samma gång som en möjlig realitet mitt ibland oss och som ett framtida tillstånd som ännu inte förverkligats. I sin fullhet kommer det först när har Jesus återvänt. Men redan här och nu bryter Guds rike igenom varje gång något av det som vi ber om i Vår Fader förverkligas.  

Din är makten och äran i evighet. Bönens avslutning återvänder till Guds storhet. Det är Gud som är Gud. Vi människor är människor. Även denna grundläggande insikt hör till det tillstånd som råder i Guds rike. 

I den kristna berättelsen om hur det uppstått ett brott mellan människa och Gud, det som kallas syndafallet, framträder just människans vilja att själv vara Gud som en form av ur-synd. Mycket destruktivitet i världen kan relateras till det missförhållandet. Alltifrån maktmissbruk och exploatering av utsatta människor, till vår tids utarmning av jordens ekologiska resurser, bär spår av hur människan tror sig ha rätt att lägga andra delar av skapelsen under sig. I Guds rike är ordningen återställd. Makten och äran finns för evigt hos Gud.   

En maskrosblomma växer upp i torr och sprucklen jord.
Mycket av det som är destruktivt i världen, till exempel när jordens resurser utarmas, kan relateras till att människan vill vara Gud. Foto: Klimkin/Pixabay

Den avslutande lovprisningen saknas i de flesta moderna bibelöversättningar. Det beror på att den rent historiskt troligtvis är ett senare tillägg. Men den har ändå en stark ställning i kyrkans liv. Hela den världsvida kyrkan innefattar den i Herrens bön.  

Bönen formar oss 

En viktig tanke i kristen tradition är att bön formar vår tro och därmed oss själva. Att med orden i Vår Fader be så som Jesus lärt oss är därför viktigt kyrkans liv. Varje kristen har i sitt dop fått kallelsen att som lärjunge till Kristus öva sig på att alltmer likna honom. 

Martin Luther uttryckte saken som att en kristen människa varje dag måste omvända sig till sitt dop. Det handlar om att det kristna livet ständigt pågår. Det är inget man blir färdig med. 

När de första lärjungarna bad Jesus lära dem att be var det inte heller ett önskemål från några människor som var helt oerfarna i ämnet. Att be var helt självklart i den kultur som de levde i. I lärjungarnas fråga låg en önskan om att få mogna i sin bön – att få hjälp med att som lärjungar till Jesus be som honom.  

Den bestämda form som Vår Fader har står inte i motsats till att fritt formulera sin bön till Gud, med de ord som ligger mig närmast. 

Det finns heller inte någon konflikt mellan Jesus uppmaning ”När ni ber ska ni säga” och den ordlösa bön som Bibeln förknippar med den heliga Anden. Men genom de fasta böner som kyrkan traderat genom århundradena får vi ett ramverk som kan skänka stabilitet till vår bön.   

Att de vackra orden i Vår Fader kan skava vet alla vana bedjare. Emellanåt är min inre önskan inte så mycket ”låt din vilja ske” som ”låt min vilja ske”. Då kan de givna formuleringarna i Vår Fader vara till hjälp. Det går att fortsätta att stämma in i orden och låta Jesus böneformuleringar bära oss. 

Att växa in i bönen 

Att växa in i den bön som Jesus lärt oss handlar om att låta det som Jesus vill säga till Gud alltmer bli det som också vi vill säga. Att göra orden i Vår Fader till våra egna är ett sätt att låta Jesus be i oss. Gradvis kan min egen vilja hamna i samklang med det som Jesus alltid säger till vår himmelske fader.  

Att Herrens bön betts av alla kristna i alla tider och på alla platser utgör ett av de mest konkreta tecknen på att hela den världsvida kyrkan, trots all sin brokighet, hör samman i Kristus. Här och nu är det vi som inbjuds till att bli delaktiga i det tecknet.