Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Historien om kyrkans textilier

Från klostrens tillverkning under medeltiden till 1900-talets textila förnyelse. Här får du en snabb överblick över de kyrkliga textiliernas utveckling.

När prästerna klär sig i liturgiska kläder vid gudstjänst visar de sitt heliga uppdrag.  Plaggens tradition sträcker sig ända tillbaka till antikens klädedräkt. Under Jesu tid bar prästerna i Jerusalem kläder av vitt linne eftersom lin växte i det heliga landet och ansågs vara en gåva från Gud. Vitt har därför blivit en symbol för renhet och födelse och återkommer i många av kyrkans textilier.

Kloster producerade åt kyrkan

Medeltiden var en blomstrande tid för kyrklig textilkonst och dyrbara textilier köptes eller skänktes till svenska kyrkor. Många tyger, broderier och färdiga plagg importerades från väverier och broderiateljéer i Orienten och Europa. I Sverige var Vadstena kloster och Albert Pärlstickares verkstad i Stockholm de mest kända producenterna.

I Vadstena arbetade Birgittinersystrarna både med vardagstextilier till klostret och de praktfulla och dyrbara textilierna till kyrkan. Här fanns bland annat prästens mässhake, diakonens dalmatika, biskopens mitra och altarets olika dukar.

Materialen som användes var sammet, silke och lärft och linne. Tygerna broderades med trådar i guld, silver och silke, och dekorerades med sötvattenspärlor och pärlor av glas, korall och turkos. Beroende av materialet i tråden och valet av stygn skapades olika effekter i tygerna. Inspiration och idéer till motiven hämtades från böner, texter, och den bildvärld systrarna hade omkring sig bland annat i illustrerade böcker.

Återanvändning under reformationstiden

Reformationen från 1500 bidrog till mer fokus på predikan och användningen av olika typer av kyrkliga textilier minskade. Landets kloster lades ner och den textilproduktion de arbetat med försvann. Under 1500- och 1600-.talen tillverkades därför inte så mycket nytt utan man fortsatte använda de medeltida textilierna.

Under stormaktstiden kom nya textilier in i landet genom krigsbyten som senare ofta skänktes till kyrkan. Det var också vanligt att adelssläkterna skänkte textilier till kyrkan, påkostade och prydda med familjevapen och givarnas initialer istället för heliga symboler. 

Efter 1600-talets olika krig ville man bygga upp Sveriges välstånd igen och produktion av bland annat textilier ökade. Flera verkstäder för kyrklig textil startade men det som producerades var nu stramare utformat och mindre dekorerat än tidigare.

Framtidstro och förnyelse med industrialismen

Intresset för kyrklig textil slumrade till under 1800-talet men vaknade till igen i slutet, och runt sekelskiftet 1800-1900 påbörjades en ordentlig förnyelse. I Sverige och Europa var industrialismens framtidstro stark, men även intresset för kulturarvet och konsthantverk. Första halvan av 1900-talet visar på en stor variation av former, tyger, mönster och broderier.

I produktionen av mässhakar var siden och silke särskilt populärt, och textilkonstnärer som Märta Gahn, Anna-Lisa Odelqvist-Kruse, och Märta Måås-Fjätterström skapade för kyrkan. Efter 1960-talet dominerade det handvävda yllet med enkel dekor främst i ränder och rutmönster där guld- och silvertrådar vävts in.

Syföreningarnas avgörande roll för textil utveckling

Sveriges olika hemslöjdföreningar har haft och har fortfarande en stor betydelse för produktion av kyrkliga textilier i samarbete med lokala konstnärer.

Även syföreningarna som växte fram inom kyrkan från mitten av 1800-talet har spelat en avgörande roll för utvecklingen av de kyrkliga textilierna. Under hela 1900-talet och framåt har de tillverkat och skänkt textilier till kyrkan, eller bekostat inköp av dem. Genom tillverkning och försäljning har de också bidragit med stora belopp till välgörande ändamål som till exempel stöd till Svenska kyrkans internationella verksamhet utomlands.