En präst predikar framför en kamera som filmar för direktsändning på webben.
Foto: Kristin Lidell /Ikon

Svenska kyrkan som evangelisk-luthersk kyrka

Svenska kyrkan blev officiellt en evangelisk-luthersk kyrka vid Uppsala möte 1593. Läs om vad det betyder att vara evangelisk-luthersk.

Svenska kyrkan är som alla kristna kyrkor en del av den världsvida kristna kyrkan. Alla kristna delar tron på Gud som uppenbarat sig i skapelsen, i historien och i Jesus Kristus. Samtidigt uttrycks kristen tro på olika sätt i olika kristna traditioner. Vi kan beskriva det som att kyrkorna talar olika kristna dialekter. Svenska kyrkan uttrycker sin specifika tradition, som i sig innefattar lite olika riktningar, på en dialekt vi kallar evangelisk-luthersk. Vad den dialekten innebär kan du läsa om längre ned på sidan.

De evangelisk-lutherska kyrkorna beskrivs ofta som Ordets kyrkor. Det talade ordet, predikan eller förkunnelsen står i centrum. Ordet behöver höras för att verka. Och som ofta känner man igen en dialekt när man hör den. Förkunnelsen, bekännelsen eller läran kan alltså å ena sidan kännas igen och beskrivas. Å andra sidan är den inte fixerad vid vissa formuleringar eller texter. Kyrkans bekännelse är levande och uttrycks i levande sammanhang. Att vara bekännelsetrogen är inte att svära på bekännelseskrifternas ord, utan att lita på budskapet om Guds befriande nåd. Svenska kyrkan blev officiellt en evangelisk-luthersk kyrka vid Uppsala möte 1593.

För att förstå vad den evangelisk-lutherska traditionen innebär behöver vi gå tillbaka till Tyskland på 1500-talet, till tiden för reformationen. Munken och bibelforskaren Martin Luther (1483-1546) kritiserade samtidens kyrka för att påveämbetet fått samma auktoritet som Bibeln i förmedlingen av evangeliet. Han menade att förkunnelsen om Jesus Kristus – evangeliet – skymdes av olika kyrkliga traditioner och bruk. I stället ville Luther ge Bibeln en absolut auktoritet. Att Svenska kyrkan kallas evangelisk innebär alltså att den grundar sin tro på evangeliet om Jesus Kristus så som det är berättat i Bibeln.

I sitt eget liv brottades Luther med frågan om hur man kan veta att man är frälst. Han formulerade det så här: ”Hur kan jag finna en nådig Gud?” Hur många gudstjänster ska man vara med på och hur många gånger ska man bikta sig för att frälsningen ska vara säkrad? När kan man känna sig trygg med att man faktiskt är frälst?

Luthers svar på frågan om hur man kan finna en nådig Gud hör samman med den tidens filosofiska strömningar i kombination med hans läsning av Romarbrevet och teologen Augustinus texter. Ända sedan Thomas av Aquinos (1225-1274) dagar hade kyrkan i Europa utgått från att det mänskliga förnuftet hade förmågan att närma sig det gudomliga. Människan hade en naturlig gudskunskap som tillsammans med tankearbete och kristna handlingar kunde föra henne närmare Gud. Men i Luthers samtid hade filosofer börjat ifrågasätta denna naturliga gudskunskap. Man tvivlade helt enkelt på att människan kan nå full kunskap om Gud med sitt förnuft. Och om människans förnuft inte är en kanal för att få kontakt med Gud, så krävs något annat, något mer genomgripande, nämligen en gudomlig uppenbarelse.

Tron är en gåva från Gud

Martin Luther ansåg inte att människan saknade förnuft eller att hon inte bör använda det, men han menade att just frågan om frälsningen inte kan besvaras med mänskligt förnuft. Här måste människan lämna över till Gud, menade han. Det är inte människans uppgift att göra sig duktig så att Gud ska älska henne. Människans uppgift är istället att ta emot tron som kommer som en gåva från Gud och att sedan låta denna gåva förvandla henne. Det vi kallar Luthers reformatoriska upptäckt är alltså hans insikt om att människan rättfärdiggörs endast av tro, inte genom sina egna gärningar.

Bibeln berättar om Guds uppenbarelse och ger människan all den kunskap om Gud hon behöver, menar Luther. Det enda människan kan göra är att överlåta sig och ta emot den tro och den förlåtelse som Gud ger henne. Svaret på frågan ”Hur kan jag finna en nådig Gud?” kunde alltså sammanfattas i två koncentrerade uttryck: genom tron allena (sola fide) och skriften allena (sola scriptura). Tron får människan av Gud, genom tron blir hon frälst och i Bibeln står allt hon behöver veta om sin frälsning.

I en kyrka byggd på meritum-tänkande, alltså att människan kan skaffa sig meriter inför Gud eller förtjäna sin frälsning, blev detta sprängstoff. Plötsligt blev många av de kyrkliga handlingar som var etablerade i samtiden överflödiga. Tron, inte handlingar, är det som öppnar vägen till Gud.

Människan får del av Jesus Kristus rättfärdighet

Ett annat sätt att tala om frälsning är att använda uttrycken rättfärdig och rättfärdiggörelse. När Luther läste Nya testamentet drabbades han av en avgörande insikt. Människan kan aldrig göra sig rättfärdig inför Gud, skriver Paulus i Romarbrevet. Istället låter Gud människan få del av Jesus Kristus rättfärdighet. Luthers formulering simul justus et peccator fångar tanken att människan är samtidigt syndare och rättfärdig. Människan kan aldrig vara annat än ofullkomlig inför Gud, menade Luther, men på samma gång får hon del av Jesus Kristus rättfärdighet.

I skriften Om en kristen människas frihet (1520) formulerar Luther två teser om rättfärdiggörelse och frihet:  

  • En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig.
  • En kristen människa är den tjänstvilligaste tjänare under allting och alla underdånig.

I dessa korta teser beskriver Luther hur Gud befriar människan från det som binder och begränsar henne, alltså från synden hon är indragen i. Det är en frihet som står över allt; varken makt, pengar, status begränsar den. Det är också en frihet som riktar hennes fokus mot nästan eller medmänniskan. Genom tron befrias människan till tjänst åt andra. Hon får kraft och lust att finnas till för andra. På det sättet är hon alla underdånig.

Luther menade att frälsningen, det vill säga att Gud i sin nåd tagit människan till sig, gällde dem som fått trons gåva. Vilka de är vet vi dock inte eftersom de namn som står skrivna i Guds bok är fördolda för oss. Det är detta drag i det lutherska tänkandet som lett fram till att Svenska kyrkan ser sig som en nådesgemenskap snarare än en troendegemenskap. I en troendegemenskap står individens avgörelse i centrum. Där är det människan som mätt upp kyrkans gränser medan den uppgiften i nådesgemenskapen lämnas åt Gud.

Tre viktiga drag i evangelisk-luthersk trostolkning

Positiv syn på världen och människorna

Vad betyder då en evangelisk-luthersk trostolkning idag? Tre drag kan lyftas fram. För det första har luthersk teologi en positiv syn på världen och människan. Det vanliga livet – arbete, gemenskap, familj, kropp, sexualitet – ses som en gåva och något att förvalta. Samtidigt är luthersk livstolkning realistisk. Skapelsen är inte bara god och rik, utan också nyckfull och hotfull. Människan är förmögen till goda handlingar, men också till obegripligt onda. Att leva innebär ofrånkomligen att vara indragen i mer eller mindre nedbrytande sammanhang, som vi själva inte kan ta oss ur. Det innebär att människan idag lika mycket som på Martin Luthers tid behöver Guds hjälp att befrias från likgiltighet, egoism och direkt destruktivitet.

Gud griper in genom Jesus Kristus

Detta är det andra viktiga draget i luthersk teologi: ett fokus på hur Gud griper in i människans liv genom Jesus Kristus. Våra egna liv förenas med hans liv. Hans död och uppståndelse blir mönstret också för våra liv. Detta är något vi ständigt behöver påminnas om och det evangelium som kyrkan förkunnar.

I det glada och befriande budskapet om Jesus Kristus, kan Gud väcka en förtröstansfull tillit i henne som medför att hon befrias från synden, skulden och döden.

Frihet att handla, tolka och utveckla

Det tredje draget är tanken på frihet.  Människan kan inte befria sig själv. Det kan bara Gud. Men när vi frigörs från det som trycker och begränsar oss – synden – kan vår energi och kreativitet riktas utåt. Och här är vi fria att handla på bästa sätt; enligt känsla, förstånd och medmänniskans behov. Det gäller i etiska, sociala och politiska frågor, men också vad gäller tro och teologi. Luthers betoning av alla kristnas prästadöme innebär att kristna också idag är fria att tolka och utveckla Bibeln och kristen tro.  

Sammantaget ser vi att luthersk bekännelse och förkunnelse talar in i varje människas liv, i hennes existens. Evangeliet i luthersk teologi genomsyras av att saker och ting kan vara på flera sätt – samtidigt. Det är en realistisk hållning – och samtidigt hoppfull.