Samekvinna med skog i bakgrunden.

Vittnesmål om språk- och identitetsförlust

I sitt vittnesmål berättar Julia Rensberg om språk- och identitetsförlust.

Jag heter Julia Rensberg, 26 år uppväxt i Mora och hör till Ruvhten Sijte sameby, men numera bosatt i Jokkmokk. Jag läser regelbundet inlägg på sociala medier där många uttrycker en problematik i sitt sökande efter en samisk identitet. Vem är same? Vem får bära kolt? Kan man vara same och bo utanför Saepmie? Måste man kunna samiska?

Sorgen och tomrummet har blivit ett trauma

Det är stora komplexa frågor som måste ses på från flera olika perspektiv och i olika kontext. Varför frågan är komplex beror på de historiska övergreppen samer utsatts för. Dessa påverkar fortfarande många. 

Det söks efter en samisk identitet som försvunnit en eller två generationer bakåt. Sorgen och tomrummet som blivit när familjer flyttat till städer och levt efter majoritetssamhällets normer har blivit ett trauma som följer med in i nutiden. Många har aldrig vågat berätta för sina barn om deras samiska uppväxt. 
 
Vi måste lära oss mer om historien för att kunna läka. Vi måste lyfta berättelser om till exempel internatskolor, kyrkan och vissa prästers felande, skolornas roll i språkets förlust, stöld av marker och mycket mer.

Samiska är mitt hjärtas språk

Svenska är idag mitt förstaspråk, men samiska är och förblir mitt hjärtats språk och i markerna hittar jag språket. Jag har själv kämpat med att ta tillbaka mitt modersmål sydsamiskan. Det känns aldrig så naturligt att prata samiska som när man är ute i skog och mark, och framför allt i det praktiska arbetet inom samiska näringar. 

I våra marker vilar språket, väntar på att få berätta och stötta i språkrevitalisering.

I boken De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna (2016) står det att från och med 1300-talet var det inte ovanligt att birkarlarna utnyttjade sina privilegier de var givna genom kyrkan på ett hänsynslöst sätt och direkta övergrepp förekom. 

År 1340 utfärdades ett frihetsbrev som innebar att de som var kristna och spred tron samt de som förkristnades hade rätt att ta mark i besittning för sig och sina arvingar från lappmarken, dvs Saepmie. 

Den direkta koloniseringen och tvångskristnandet fortsatte fram till 1900-talet. 

Utan marker förlorar vi vår kultur

Svenska kyrkan är idag en av Sveriges största skogsägare, varav ca 40 procent, enligt kyrkan själv, är på våra traditionella marker. I kyrkoordningen benämns detta som prästlönetillgångar som ska förvaltas så att det ger bästa möjliga avkastning. 
År 2015 beslutade kyrkomötet att ställa sig bakom att Sverige skulle ratificera ILO 169 och att dessa principer även skulle kunna användas inom Svenska kyrkans skogsbruk. 
 
Det har alltså gått sex år och vad jag vet har ingen förändring skett ... Så länge kyrkan anser sig ha rätt att bestämma över samiskt territorium låter kyrkan koloniseringen fortsätta. 

Utan marker förlorar vi vår kultur, identitet, språk och traditionella näringar. Jag hoppas att vi med denna ursäkt och genom tydlig handling tar steget in i en försoningsprocess tillsammans som allierade.