Text: Lena Sjöstrand, präst och teologie doktor
”Vem vill dansa med dig?” Omsorgsfullt med prydlig skrivstil är frågan broderad på den slitna, gulnade rullgardinen. Frågan bränner sig fast. Brutal och naken.
En tonårsflickas rum en tidig sommarmorgon i övergången mellan natt och dag. Kanske i 60-talets början. Rullgardinen är ännu neddragen. Ljuset letar sig in genom den. Fönstret står på glänt och fågelsången strömmar in. Flickan ligger på sängen. En svag doft av rök och hårspray dröjer sig kvar i hennes kläder. Hon har inte kunnat somna efter det att hon kom hem från festen. Det blev precis som vanligt. Hon var utanför, ensam. Ingen ville dansa med henne. Den obarmhärtiga frågan bränner i henne. Vem, vem skulle vilja ha med henne att göra? Hon som är så misslyckad. Ingen.
Den slitna, gulnade rullgardinen med den broderade texten är ett konstverk av Anita Christoffersson. Gardinen är del av hennes modersarv som hon konkret använder i sitt konstnärskap. Inte vet jag exakt vad den rymmer av flickrumsdramatik och smärta. Gardinen förflyttar mig till en annan tid då rullgardinerna såg ut så. På samma gång för den mig till en tidlös, avklädd och existentiell erfarenhet av att inte leva upp till egna och andras förväntningar. Som en sliten rullgardin, så kan våra liv vara. Sår och spår av otillräcklighet bildar mönster. Vargtimmar och ensamma brottningar är vanligare än vi tror. Också den mest framgångsrika kan ligga vaken med frågan bultande i sitt inre. Vem vill dansa med dig?
Den inre och kanske hemliga erfarenheten bärs fram i ljuset genom konstverket. Det personliga blir allmängiltigt. Därför så hisnande. Här finns frågan och alla kan läsa den. När vi står tillsammans inför verket förenas vi med varandra, kända och okända, på ett hemlighetsfullt vis. Vi läser och känner igen. Vi förstår, frågan är inte bara min. Den är din också. Som om konstnären hämtat det smärtsamma ur vårt inre, nästan som en skatt. Den solkiga och svettiga upplevelsen har fått integritet. En särskild sorts skönhet utgår från verket. Att så omsorgsfullt brodera frågan är att gå i närkamp med den. Å allas våra vägnar säger konstnären: Jag viker inte undan. Stygn för stygn in i erfarenheten. Jag är inte rädd. Sömnad som kamp. Att med nålen nagla fast och betvinga. Att också hela och laga.