Vad är vad i kyrkan?

Den här bilden visar den allra vanligaste typen av kyrkobyggnad i Sverige. En långhuskyrka med avrundat slut mot öster och torn i väster.  På den här sidan kan du lära dig mer om kyrkobyggnadens olika delar.

Illustration av en kyrkobyggnad med nummer som markerar olika delar.

Kyrkobyggnaden är en plats för gudstjänst, men rymmer genom arkitektur, utsmyckning och formspråk samtidigt en del av församlingens och landets historia. Den här bilden visar den allra vanligaste typen av kyrkobyggnad i Sverige. En långhuskyrka med avrundat slut mot öster och torn i väster.  

Av Svenska kyrkans runt 3380 kyrkobyggnader har majoriteten ungefär den här formen, men det finns andra kyrkotyper också, bland annat den runda centralkyrkan. Här kan du lära dig mer om kyrkobyggnadens olika delar.

En vit kyrka i sten och en kyrkogård.
Foto: Maria Svensk /Ikon

Många kyrkor, både äldre och yngre, har torn. Tornet gör att kyrkan syns på långt håll. Det bär också upp klockorna som kallar till gudstjänst.

Det finns katedraler som har så många som nio torn, men det vanligaste är att kyrkan har ett enda torn i den västra delen.

På taket kan det sitta ett kors eller en tupp. I kristen tro berättar korset att Jesus gett sitt liv för människorna. Under antiken symboliserade tuppen ljuset, solen och vällusten. Efter reformationen blev den en symbol för den evangeliskt-lutherska läran om Kristi uppståndelse.

En vit gammal kyrka. Spirande kvistar i förgrunden.
Foto: Magnus Aronson /Ikon

Vapenhuset är förrummet i en kyrkas västra del. Tidigare trodde man att männen lade ifrån sig sina vapen här innan de gick in i kyrkan.

Idag ifrågasätter forskare den gamla föreställningen och tror istället att vapenhusen användes som vaktlokaler och förråd av bybefolkningens vapen när ofred hotade. Ordet vapenhus kommer ifrån medeltidstyskans ord för vapenförråd: ”Waffenhaus” eller ”Wappenhaus”.

I kyrkor från medeltiden finns ofta målningar av djävulen i vapenhuset. Målningarna skulle varna och mana till eftertänksamhet, och tydliggöra att Gud besegrat det onda.

Foto: Anders Gustafsson

Långhuset är den del av kyrkan där församlingen sitter. Riktningen i långhuset går oftast från väster mot öster där solen går upp. Solen har varit en symbol för Gud och Jesus Kristi uppståndelse, och tanken är att kyrkan är vänd mot Gud.

I större kyrkor och katedraler är långhuset ofta uppdelat genom pelarrader eller kolonner i flera sektioner som kallas mittskepp och sidoskepp. I mindre kyrkobyggnader brukar långhuset inte ha den uppdelningen, utan vara enkelskeppigt.

Långa gudstjänster krävde sittplatser

I de tidiga kyrkorna i Sverige stod större delen av församlingen upp under gudstjänsterna, kvinnorna på den norra sidan i långhuset och männen på den södra. Bänkar fanns oftast bara längs väggarna. Så småningom började man använda lösa stolar som var och en fick ta med sig.

Först under 1500-talet började kyrkorna förses med ordentliga bänkar. Predikan blev viktigare under reformationen och de allt längre gudstjänsterna krävde sittplatser. Många gånger centrerades bänkarna i en halvcirkel runt predikstolen. Senare blev bänkarna golvfasta och för värmens skulle också försedda med slutna gavlar.

Ett stort kors och två statyer står på ett altare i en kyrka.
Foto: Gustaf Hellsing /Ikon

Koret finns längst fram i kyrkorummet, framför långhuset. Namnet kommer av att det var här kören traditionellt stod.

Koret finns nästan alltid i den östligaste delen av kyrkan. Här finns altaret och härifrån leds gudstjänsten. I äldre kyrkor är gränsen mellan långhus och kor ibland markerad genom ett galler eller räcke som kallas korskrank. Golvet i koret är oftast också högre än i långhuset.

Höjdskillnaden talade om att koret var avsett för prästerna medan församlingen hade sin plats i långhuset. I kyrkor byggda från andra hälften av 1900-talet finns inte den markeringen eller uppdelningen kvar.

En kyrka och en kyrkogård en solig sommardag.
Foto: Magnus Aronson /Ikon

Absidenär den välvda, halvrunda eller mågkantiga avslutningen av östra sidan på ett kor.

Absiden fanns redan i den grekiska och romerska antika arkitekturen. I Sverige började man bygga absider i kyrkorna under tidig medeltid. En del större kyrkor har en hel grupp absider som då kallas kapellkrans. 

I många medeltida kyrkor är altaret placerat i absiden. Och i den fornkristna kyrkan hade biskopen sin hedersplats framför absiden. Här stod hans stol som kallades cathedra.

En kvinna i vit kåpa står i en sakristia.
Foto: Alex & Martin /Ikon

En sakristia är prästens omklädningsrum. Här förvaras de kläder och dräkter som bärs vid gudstjänster och mässor.

I sakristian förvaras även olika kärl som bland annat används vid nattvarden. Här samlas också de som leder gudstjänsten för att samtala om hur den ska läggas upp. 

Sakristian är oftast placerad nära koret på kyrkans norra sida. Ordet sakristia kommer av latinets sacer som betyder ”sakral, helig”.

En gammal kyrkklocka hänger på väggen i en kyrka.
Foto: Magnus Aronson /Ikon

Kyrkklockor har använts i århundraden för att meddela församlingsborna både glädje, sorg, samlingar och fara.

Kyrkklockorna har en lång historia i den kristna kyrkan, och de äldsta beläggen för dem är från år 535 i Italien.

Kyrkklockornas huvudsakliga uppgift har alltid varit att kalla människor till kyrkan, och deras funktion var extra betydelsefull i de tider då folk saknade egna klockor. Av den anledningen ringde kyrkklockorna ofta tre gånger innan gudstjänsten skulle börja, så att människor skulle hinna till kyrkan i tid.

Klockorna har också använts för att uppmana människor att be, för att varna vid till exempel brand eller krig, och för att tala om att någon har dött. Klockringning vid dödsfall kallas själaringning och är något som fortfarande förekommer vid tacksägelserna i våra gudstjänster.

Förr i tiden fanns det alltid en person som hade till uppgift att ringa i klockorna. Den personen hade titeln klockare. I slutet av 1940-talet började man automatisera klockringningen, så att klockorna ringde utan att det behövdes en klockare.” 

En gammal kyrkorgel.
Foto: Maria Lundström /Ikon

Orgeln är det största av alla musikinstrument och har stor betydelse både för gudstjänstmusiken, och som bärare av en kristen europeisk musiktradition.

Föregångaren till våra orglar, den antika vattenorgeln, uppfanns i Egypten i mitten av 200-talet före Kristus. Den blev populär och spred sig snabbt till det romerska riket där den användes vid underhållning och processioner. 

Vattenorgeln utvecklades så småningom och försågs med bälgar. Både bälg- och vattenorgeln fick spridning i Centraleuropa och sedan Norden, och under medeltiden började den finnas i kyrkorummens kor.

Orgeln som kulturarv

Stöd till församlingens sång

Efter 1600-talet flyttades orglarna till kyrkans västra del allt eftersom nya och större orglar byggdes. De hade då vidareutvecklats och var både konstruerade och lät ungefär på samma sätt som dagens orglar. 

I början användes kyrkorglarna troligtvis bara under mässornas ceremonier, men efter reformationen fick de framförallt stödja församlingssången. Idag finns drygt 3000 orglar i våra svenska kyrkor. Många av dem används fortfarande i musiken vid gudstjänster.

Foto: Magnus Aronson /Ikon

Medlem i en församling är den som bor inom församlingens geografiska gränser och samtidigt är medlem i Svenska kyrkan. Tidigare blev man medlem genom födseln men sedan 1996 är det dopet som ger medlemskap.

Från 1000-talet då Sverige kristnades växte församlingar gradvis fram och spreds så småningom över landet. Idag har Svenska kyrkan 1426 församlingar från söder till norr. Dessutom finns 40 församlingar i andra länder. Nära 68 procent av Sveriges befolkning är medlemmar i Svenska kyrkan.

Församlingens uppgifter

Arbetet i församlingen leds alltid av en kyrkoherde, en präst med chefsansvar. I personalen ingår bland andra också diakon och församlingspedagog som har mötet med församlingsborna i centrum, och en kantor som ansvarar för musiken i kyrkan.

Församlingens viktigaste uppgifter är att fira gudstjänst, undervisa i och berätta om kristen tro, och att möta och hjälpa utsatta människor. Alla som bor i församlingen ska erbjudas möjlighet till dop, konfirmation, vigsel och begravning. Oftast ordnas även mycket annat som till exempel samtalsstöd, kör- och musikverksamhet, och barn- och ungdomsgrupper.

Ärkebiskop Antje Jackelén står i predikstolen i Uppsala domkyrka. Kyrkbänkarna nedanför är fullsatta.
Foto: Magnus Aronson /Ikon

Predikstolen är en högt placerad talarstol. Den började användas under 1500-talet och reformationen när predikan blev viktigare i gudstjänsten.

Genom 1571 års kyrkoordning beordrades att alla kyrkor skulle ha en predikstol. Från början placerades de oftast vid kyrkorummets södra vägg nära gränsen till koret, men har senare flyttats till den norra sidan vid sakristian.

Under 1600-talet var det vanligt att predikstolarna fick praktfulla utsmyckningar i enlighet med den tidens stilideal. Vissa predikstolar har två eller flera våningar. De lägre våningarna användes oftast för uppläsning av information, medan den högsta var reserverad för predikan.

Idag predikas antingen från predikstolen, från en ambo (talarstol), eller så ställer sig prästen nära den gudstjänstfirande församlingen. Läsningarna ur Bibeln sker oftast i koret.

Två kvinnor, den ena präst och den andra biskop, står vid ett uppdukat bord framför ett altare.
Foto: Magnus Aronson /Ikon

Prästen berättar och undervisar om kristen tro på ett begripligt sätt och hen leder gudstjänster. Viktiga uppgifter för prästen är också att döpa och dela ut nattvarden.

En präst är oftast anställd i en församling, men en del präster utför sitt arbete på sjukhus, militärförläggningar, fängelser, universitet eller andra arbetsplatser.

Prästen undervisar i kristen tro och livsfrågor, både konfirmander och andra i församlingen. Att döpa, konfirmera, viga och begrava hör till prästens unika uppgifter – de kan inte utföras av någon annan anställd i församlingen.

En annan viktig del i arbetet är att samtala med människor enskilt i förtroende, vilket kallas själavård. Prästen har tystnadsplikt, så det som sägs i samtalet stannar hos prästen.

Läs mer om prästens uppgifter i kyrkan.

Sverige har haft präster sedan 1000-talet

Det var när Sverige kristnades, på 1000-talet, som ett prästerskap började växa fram i Sverige. Så småningom fick prästerna ensamrätt på att utföra sakramenten, de heliga handlingarna. Svenska kyrkan räknar i dag dop och nattvard som sakrament. 

I 1400-talets riksdag var prästerna ett av de fyra stånden med skatteförmåner och periodvis även politiskt inflytande. Prästeståndet behölls ända fram till mitten av 1800-talet.

En kyrkokör i röda kåpor fotograferad ovanifrån.
Foto: Emilia Lindstrand /Ikon

Musiken har sedan kyrkans första tid använts för att uttrycka församlingens bön och lovsång till Gud.

Ända fram till senmedeltid bestod musiken i kyrkan enbart av gregoriansk sång, som endast sjöngs av prästerna. Språket var latin och sångerna sjöngs utan ackompanjemang.

Under reformationen började de gregorianska sångerna översättas till svenska, men först en bit in på 1600-talet började man skriva psalmer, som församlingen fick vara med och sjunga. Många lärde sig psalmerna innantill. Längre fram, på 1700-talet, började privatpersoner skaffa sig egna psalmböcker.

Många sjunger i kyrkans körer

Runt 1840-talet bildades en ny typ av kör, manskören. Fram till 1900-talet var de dominerande bland kyrkokörerna, men idag är de flesta körerna blandade med både kvinnor och män. Med tiden har kyrkokörerna blivit allt viktigare, både för att hjälpa till med sången under gudstjänsten och för svenskt körliv. Varje år sjunger 100 000 svenskar i någon av kyrkans körer.

En gammal dopfunt.
Foto: Maria Svensk

En dopfunt är gjord av sten, trä eller metall och fylls med vatten när den används vid dopet. Ordet funt kommer från latinets fons, ”källa”.

I början skedde dopen utomhus i vattendrag. Fornkyrkans dopgrav var som en bassäng och placerad i ett separat rum. Lite senare kom dopfuntarna.

Dopfunten kan placeras mitt i rummet, i koret, i ett sidoskepp eller i ett separat dopkapell. I medeltida kyrkor var dopfunten oftast placerad vid ingången för att påminna om att man genom dopet blir medlem i Guds familj. Under 1600- till 1800-talen flyttades dopfuntarna fram i kyrkan.

Vattnet står för både död och liv

Dopet är ett av de två sakramenten i Svenska kyrkan, det andra är nattvarden. I de båda heliga handlingarna lever berättelsen och löftet om Jesus Kristus vidare och ger gemenskap med kristna i alla tider.

Enligt Kyrkoordningen som är Svenska kyrkans regelverk, ska dopet ske i rent vatten genom begjutning, översköljning, eller nedsänkning. Vatten har alltid varit en symbol med olika betydelser. Det står för renhet men kan också vara farligt. I kristen tro rymmer dopets vatten ytterligheterna död och liv. Den som döps dör och uppstår med Kristus, och genom dopet upptas den som döps i Kristi kyrka.

Ett altare med blomvaser och tända ljus står i ett rum med tegelgolv och tegelväggar. Ett krucifix hänger på väggen.
Foto: Sebastian Streith

Altare är det bord av sten eller trä som står i kyrkans kor. Det första kristna altaret var ett matbord. Människor samlades i hemmen för att sjunga, be och dela bröd och vin med varandra.

I kyrkan är altaret den kristna gemenskapens bord där nattvarden firas till minne av Jesus Kristus, hans död och uppståndelse. Nattvarden med bröd och vin är en av Svenska kyrkans två sakrament, heliga handlingar. Den andra är dopet. Altaret är därför en av de viktigaste delarna i kyrkan, och under gudstjänsten är det fokus för bön, välsignelse och meditation. På altaret står ofta ett kors eller krucifix som symboliserar att Jesus gett sitt liv för människorna.

I många kyrkor finns en altarring, ett slags halvcirkelformat räcke framför altaret där församlingen böjer knä och tar emot nattvarden. Altarringen kom under 1600-talet då nattvarden blev till för alla, inte som tidigare enbart för prästerna.

Altarskåp berättar om Bibeln

Till en del altare hör ett altarskåp eller en altartavla. De är skulpturer eller målningar placerade på, ovanför eller bakom altaret och fungerar som prydnad. Altarskåpen blev populära under 1200-talet när prästerna började fira mässa med ryggen vänd mot församlingen.  

Altarskåpen består av flera delar, pannåer, som är sammansatta med gångjärn så att de kan döljas eller visas efter behov. Ofta skildrar de scener ur Bibeln, helgon och historiska personer. Även altartavlorna som kom efter reformationen under 1600-talet skildrar bibliska motiv, men inte helgon som förknippades med den katolska läran som Sverige då hade lämnat.

Foto: Marcus Engström

Genom kyrkobyggnadernas arkitektur och utsmyckning har människor uttryckt sin tro och sin bild av Guds kärlek och storhet.

Ofta har de allra skickligaste arkitekterna, konstnärerna och hantverkarna anlitats för att smycka kyrkor.

Genom historien har utsmyckningen förändrats med de skiftande idealen. I de medeltida kyrkorummen var det vanligt med målade helgonbilder placerade i skåp eller nischer. Från senmedeltiden dekorerades väggar och valv av målningar med motiv främst från Bibeln. De fungerade både som utsmyckning och undervisning i kristen tro innan Sveriges befolkning blev läskunnig.

Från överdåd till ljus och rymd

Under 1600-talet och stormaktstiden lades mycket kraft på utsmyckning av altare, predikstol, orgel, och gravmonument. Under 1700-talet eftersträvades i stället ljus och rymd. Då fick många nybyggda kyrkor, och även äldre ombyggda, stora fönster och vitmålade kyrkorum.

Under 1800-talet svängde modet tillbaka. Då inspirerades man framförallt av den medeltida kyrkostilen, men även andra äldre kyrkostilar. De funktionalistiska kyrkor som byggdes från mitten av 1900-talet anpassades till stadens och det moderna livets behov. Kyrkobyggnaderna fick enkla, rena former och kyrkorummet sparsam utsmyckning.