En man arbetar vid en diskbänk i ett restaurangkök.
Foto: Free-Photos/Pixabay

Ett arbete är mer än ett jobb

Arbete är en viktig del av många människors liv. Det är till för att vi ska kunna försörja oss. Men arbetet handlar också om att göra något meningsfullt för andra.

Text: Jonny Karlsson, präst och teologie doktor

Vi människor är beroende av varandra

... jag är behövd av någon annan, och någon annan behöver också mig.

Att ha ett arbete är viktigt för många människor. Att ha ett arbete och att arbeta tillsammans kan ge mening och samhörighet. Men vi arbetar också för samhällets skull. Tankar om arbete finns också i kristen tro. 

Om man utifrån en evangelisk-luthersk teologi ska tala om arbete bör man börja i kallelsen.

Kallelse handlar om att vi människor alltid hör ihop och är beroende av varandra på olika sätt. Det finns en positiv förväntan på mig genom att jag är behövd av någon annan. Kallelsen handlar om vårt liv i världen, i våra olika roller och i relation till medmänniskan. I evangelisk-luthersk teologi är arbetet en del av kallelsen.

I dopet får vi en kallelse från Gud

Om man talar om kallelsen bör man börja i dopet, eftersom kallelsen är en del i dopet. I dopet ber vi att Gud ska uppfylla den som döps med sin ande och hjälpa personen att dag för dag leva i sitt dop.

Att leva i sitt dop innebär att leva av Guds löfte om att vi är älskade av Gud innan vi älskar Gud, och att Jesus i dopet lovat att vara med oss till tidens slut.

Att leva i sitt dop innebär också att vara kallad till att vara lärjunge. Det innebär att vi ska vara till för våra medmänniskor – inte för att Gud behöver det eller för att vi ska rättfärdiggöra oss inför Gud, utan för att medmänniskorna behöver det.

Kallelsen att vara till för medmänniskorna ligger i strid med människans egocentricitet, hennes inbundenhet i sig själv, benägenhet att i första hand tänka på sig själv och handla så att det gynnar en själv.

Tjäna andra i vardagen

Kallelsen att tjäna medmänniskorna innebär däremot inga krav på några extraordinära handlingar. Den innebär att i sitt vardagsliv – i de sammanhang som man är satt i – utföra sin uppgift.

Den roll en person har i dessa sammanhang kallar Martin Luther för ämbeten eller stånd. Eftersom vi alla står i en rad olika sammanhang, har varje människa en rad ämbeten.

Någon hjälper en äldre person in i bilen.
Vi är kallade att tjäna våra medmänniskor till exempel i rollen som förälder, barn, vän eller granne. Foto: Magnus Aronson /Ikon

Vi är till för varandra

De sammanhang som Luther uppehåller sig vid är först de som hör till familjen. Det gäller också att vara vän, granne eller arbetskamrat. Kort sagt handlar det om människor som tillhör vårt vardagsliv, de människor som kommer i vår väg. Att vara till för varandra på ett gott sätt i dessa givna sammanhang, är en primär kallelseuppgift.

I arbetet finns en kallelse

Om det ena sammanhanget där kallelsen hör hemma är dopet, så är arbetet det andra sammanhanget, som Luther tar upp. Att vara välsignad med ett arbete innebär förstås att man skaffar sig själv livsmöjligheter genom att man tjänar pengar. Men det innebär också att man får utveckla sina förmågor.

Den som får frågan om det egna arbetets mening svarar förmodligen något om vad det ger i form av pengar, status, glädje och möjligheter till självförverkligande, eller om det känns meningsfullt.

Det är självfallet inte en oväsentlig sida av arbetet, men Luther ägnar den inte speciellt stor uppmärksamhet. Desto mer vikt lägger han vid arbetets andra sida, nämligen att arbetet är till för vår nästa. Arbetets mening handlar för Luther i första hand om att vi i vårt arbete ger av oss själva, av vår tid och av vår kraft för att tjäna nästan.

Bonden och handlaren ger av sina liv för att jag ska kunna ha mat på bordet. Busschauffören ger av sitt liv för att jag ska komma till jobbet. Parkeringsvakten ger av sitt liv för att det inte ska bli parkeringskaos på gatorna. Artisten ger av sitt liv för att jag ska få en stunds avkoppling och njutning eller nya insikter. Verkstadsarbetaren bidrar till produktion av varor jag behöver. Och så vidare. 

Nyttan kommer andra till del

Teologen Gustaf Wingren (1910–2000) berättar i sin självbiografi om sin pappa som arbetade på Lundbergs läderfabrik i Valdemarsvik, som bland annat framställde läder till skor.

När pappan en dag såg en bild i tidningen på den nya regeringen, kommenterade han: ”Det finns de som säger att arbetet är meningslöst. Jag ser att alla ministrar i den nya ministären har skor på fötterna. Det måste vara viktigt för dem att ha bra skor. Om det lyckas beror på mig.”

Pappan såg att hans arbete med att framställa läder till skor, var till nytta för ministrarna.

Vi tvingas ur vår själviskhet

En kvinna sitter med datorn vid skrivbordet och pratar i mobiltelefon.
I vårt arbete ger vi av vår tid och av vår kraft för att tjäna nästan. Foto: Kristin Lidell /Ikon

Både i våra kallelseuppgifter som föräldrar, barn och vänner och i våra arbeten är vi till för vår nästa och för samhället. Vi tvingas ut ur vår själviskhet, vi tvingas att vara till för varandra.

Det är vad Luther syftar på när han talar om att vi i dopet är kallade att leva för våra medmänniskor. Vi ska ge av våra liv i de sammanhang vi är satta. Och vi ska också ta emot liv av andra. I förtröstan kan vi vila i att detta är ett liv som är menat av Gud och omslutet av Gud.

Luthers tanke kan hjälpa den som är missmodig

Den lutherska  synen på arbetets mening tycks nästan ha gått förlorad idag. Men den skulle kunna vara en tillgång och en hjälp, något som kan ge min tanke en annan riktning när jag fastnar i missmod över att mitt arbete inte ger mig tillräckligt mycket.

Då blir frågan i stället hur jag i min kallelse är till gagn för min medmänniska, eller min nästa, som det ofta kallas i Bibeln. Och medmänniskan behöver vi inte leta upp. Hon finns där, mitt i våra vardagsliv, med sina behov. Vi möter henne i våra olika roller, i vår kallelse.

Ingenting i dessa handlingar eller i arbetet är kristet i sig. Allt är bara mänskligt och jordiskt, fyllt av vardag. Men för en kristen är det insatt i ett sammanhang som handlar om dopets djupaste mening: att vi människor dör, uppstår och lever med Kristus. Och när vi sätter vår medmänniska i centrum, i stället för oss själva, då kommer också – märkligt nog – Kristus i centrum.

Gud möter i medmänniskan

Människans gärningar är främst till för medmänniskan och inte för Gud. Det är på det sättet människan tjänar Gud. För när vi möter medmänniskan får vi helt överraskande veta att Gud är där.

I Matteusevangeliet kapitel 25:35–40 berättar Jesus om Människosonens krav på människan och hans bedömning av hen:

”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen ska svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’” 

Gud ger oss det vi behöver

Till Gud kommer vi inte för att stolt visa upp hur duktiga vi är eller hur kristna vi är. Men när vi i våra olika uppgifter och i vårt arbete osjälviskt möter våra medmänniskors behov, då möter vi också den Gud som ger också oss det vi behöver för våra liv.

Ett barns hand håller om pekfingret i en vuxen persons hand..
När vi i våra olika uppgifter och i vårt arbete osjälviskt möter våra medmänniskors behov, då möter vi också den Gud som ger också oss det vi behöver för våra liv.  Foto: Myriams Fotos/Pixabay 

Läs mer om Martin Luther och bakgrunden till den evangeliska lutherska kyrkan