Försoning

”Förlåtelse är svaret på barnets dröm om miraklet genom vilket det trasiga åter är helt och det fläckade alltjämt är rent”, skrev Dag Hammarskjöld. Att detta mirakel är centralt i kristen tro kommer av hur Jesus bemötte människor. 

Jesus kallar syndare

Jesus umgicks ofta med personer som var illa sedda, sådana som ansågs solka ner folkets rykte hos Gud. Det upprörde den fromma eliten omkring honom som ifrågasatte att han åt med tullindrivare och syndare. Jesus svarade dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” Markusevangeliet 2:17.

Han såg det som sin uppgift att ta sig an syndiga människor, på Guds vägnar. Det ledde till konflikter med dem som hade den religiösa och politiska makten. Till slut blev Jesus anklagad för upprorstendenser och avrättades av den romerska statsmakten. Då hade också hans lärjungar övergett honom. Därmed verkade episoden Jesus från Nasaret vara slut.

Jesus uppstår och förlåter

Det som förändrade allt var att  lärjungarna fick möta Jesus igen, trots att de sett honom död. Han visade sig för dem, försäkrar de. ”Han uppstod på tredje dagen och visade sig för Kefas och sedan för de tolv”, citerar Paulus ett vittnesmål och tillägger: ”Allra sist visade han sig också för mig”, för honom – han som förföljde kristna församlingar. Också Paulus togs i tjänst av Jesus som förkunnare och apostel, Första Korinthierbrevet 15:5–9. 

Jesus uppstod, och återkom till lärjungarna efter deras svek och han gjorde sin fiende Paulus till apostel. Det gav lärjungarna och Paulus en omvälvande erfarenhet av uppståndelsens och förlåtelsens under på en gång. Nu såg Jesus död på korset inte längre ut som slutet på hans omsorg om syndare. Man började se korsdöden som en del av Jesus uppdrag.
Läs mer om Jesus liv, död och uppståndelse

Att tolka och förstå Jesus död

För att tolka innebörden i Jesus död tog man hjälp av flera bilder och begrepp. Den tanke som dominerar i Nya testamentet är att Jesus dog för att befria, rädd­a och frälsa oss från onda makter, framför allt från synd och död. Det anknyter till berättelser om hur Gud tidigare räddat Israels folk från förtryck under främmande makter.

En annan ingång är att tolka Jesus död som försoning – en återställd gemenskap mellan Gud och människor. Den anknyter ibland till soning, det vill säga gottgörelse av skuld. Att sona är ett grund­läggande begrepp i Gamla testamentets offerlagar. Men talet om försoning anknyter oftare till vardagslivet, när skuld blir förlåten och människor blir sams. 

Guds kärlek till syndaren

Alla människor är syndare – det menar man genomgående i Nya testamentet. Ingen slipper undan att göra andra illa. Alla bidrar till eländet i världen och drar på sig skuld. Och Gud är inte likgiltig för att människor far illa med varandra. Enligt evangelierna och Paulus brev drabbar Guds vrede all orätt. Men Guds vrede över synden övervinns av Guds kärlek till syndaren.

Hebreerbrevet i Nya testamentet talar om försoning i betydelsen att Jesus dog för att frälsa oss från synd och död, genom anknytning till offerlagar. Då används det grekiska verbet hilás­ko­mai, som kan översättas ”sona” och ”försona”. Denna syn på Jesu död har spelat stor roll i kyrkans historia.  

I Hebreerbrevet finns vreden hos Gud och kärleken hos Jesus. Jesus framställs som en offerpräst, men en som är fri från synd. Han är Guds son. Därför kan han bära fram sig själv som ett felfritt offer som sonar alla synder och blidkar Guds vrede. Samtidigt har Jesus medlidande med sina medmänniskor. Därför vill han offra sig för oss. 

I Hebreerbrevet får Jesus en mellanställning mellan Gud och människor. Han kallas ”medlare”, ”en som förmedlar”. Det grekiska ordet är mesí­tes. Det är en sällsynt term i Nya testamentet, men i Hebreerbrevet är den viktig. Det hör samman med grundtanken att kärleken och medlidandet finns hos Jesus medan Gud är domaren, ”en förtärande eld”. Den tanken är speciell för Heb­re­erbrevet men har fått stort genomslag i kyrkans historia och präglar mångas bild av vad försoningen betyder i kristen tro.

Det är Gud som försonar

I evangelierna och i Paulus brev är domen och försoningen inte fördelade mellan Gud och Jesus, utan det är Gud som genomför försoningen. ”Gud var i Kristus och försonade hela världen med sig”, skriver Paulus i Andra Korinthierbrevet 5:19. Han ser inte Jesus Kristus som medlare mellan Gud och människor. En medlare skulle stå i vägen mellan oss och Guds kärlek. Gud gav lagen, alla bud, genom en medlare. Det var Mose, Galaterbrevet 3:19. Men försoningen genomför Gud själv, i Kristus.

”Alla har syndat”, konstaterar Paulus i Romarbrevet 3:23–25 och fortsätter: ”och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans [Guds] nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.” Det betyder att vi kan leva som förlåtna syndare, Guds älskade söner och döttrar. 

Sedan anknyter Paulus till offerlagarna, liksom Hebreerbrevet: ”Gud har låtit hans död bli ett försoningsoffer.” Men till skillnad från Hebreerbrevets författare gör Paulus en poäng av att detta visar Guds kärlek till oss. Gud kräver inte ett offer utan ger det själv.

Det saliga bytet

I Nya testamentet är det framför allt Paulus som anknyter till den vardagliga betydelsen av försoning. Skuld blir förlåten och man blir sams. Då används det grekiska verbet katalásso, som betyder försona. 

Paulus har en dramatisk erfarenhet. Han – som var fiende till Kristus och de kristna – blev kallad till apos­tel. Men vem som helst kan känna igen sig i hans ord: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Romarbrevet 7:19. Man vill vara god, och gärna lita på Gud, men det är något i en som gör motstånd. Något som vill att en själv ska vara Gud och styra helt över sitt liv, helst också över sin nästa. En vilja till makt som man inte kan utrota.

Det vi inte kan utrota tar Gud in i sin förlåtelse. Den är ett under som ”har sitt upphov i Gud som har försonat oss med sig genom Kristus”, försäkrar Paulus, Andra Korin­thierbrevet 5:18. Formuleringen om att Gud försonade oss med sig ”genom Kristus” skulle kunna betyda att Gud själv var en åskådare på avstånd. Men poängen för Paulus är att Gud i Kristus försonande hela världen med sig. Att Gud är aktiv och närvarande i försoningen. 

Med Paulus ord: ”... han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.” Andra Korinthierbrevet 8:9. Därför har försoningen kallats ”det saliga bytet”. I kärleken går ju de älskande upp i varandra. Nils Ferlin skrev: ”Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter”. När Guds kärlek i Kristus omsluter mig blir min synd och död Kristi synd och död, medan hans rättfärdighet blir min och hans liv blir mitt. Som det står i en nattvardspsalm: ”och här ett saligt byte sker: du tar vår skuld, din frid du ger” (Psalm 73 vers 2, Vi till ditt altarbord bär fram, Svenska psalmboken).

Att leva som förlåten syndare

Lita nu på detta! Det är uppmaningen från evangelister och apostlar. Ta emot försoningen, ”låt försona er med Gud”, ber Paulus. Det kostar ingen möda. Det är en annan som har mödat sig för din skull. Det är bara att ta emot, att tro på det du hör. Att få ta emot syndernas förlåtelse och höra orden ”för dig utgiven” är en vänskapsförklaring som upprepas vid varje nattvard på språk efter språk, söndag efter söndag. 

Ingen slipper undan att dra på sig skuld genom försummelser och felsteg. Men vi behöver inte skönmåla, skylla ifrån oss eller ljuga bort det, för vi lever under korset. Ibland gör vi det bokstavligen, när det på stadens eller socknens högsta torn sitter ett kors. Det är en påminnelse om att vi lever under korset i en djupare mening: under löftet att vi är förlåtna syndare, att Gud i Kristus har försonat oss med sig. 

Att leva som förlåten syndare innebär att leva vänd mot Gud i tillit och se att andra människor inte är konkurrenter utan människor som behöver älskas. ”Förlåt var­andra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus”, Efesierbrevet 4:32, och se på andra och dig själv som Gud gör: som Guds ögonsten.