En krossad spegel ligger på marken.
Foto: Enes Evren/iStock

Skam gör livsvägen knagglig

Skammen känns som om vi inom oss bär något som är fel, fult, farligt eller förbjudet. För att vi ska bli vårt sanna jag igen, behöver vi få möta en annan människa.

Text: Göran Larsson, präst och psykoterapeut

Hon ser på mig med både sorgsen och misstänksam blick. Tatueringar täcker armarna och hon är så piercad i ansiktet att jag undrar hur hon bär sig åt när hon ska sova.

Till slut säger hon: ”Jag är en totalt onödig människa. Jag vet inte ens hur man gör när man lever. Kan man få lära sig det här?” 19 år. Jag säger: ”Vi kan försöka. Vi kan hjälpas åt.”

Hon nickar. Värderar orden och blicken. ”Ok. Men jag är inte så van att göra tillsammans.”

Skuld handlar om känslan av att ha gjort fel. Skam handlar om känslan av att vara fel.

Hon har en smärta i blicken

Hon sätter sig på yttersta kanten av fåtöljen med handväskan i knät. Ett långt liv. Uppskattad i sitt arbete. Vänlig. Men samma oro, samma smärta och samma frågor i blicken som hon den unga.

”Jag har känt mig som ’en fusk’ i hela mitt liv. Och jag skulle så innerligt gärna vilja veta hur det känns att vara en riktig människa, innan jag dör.”

Så totalt olika. Och ändå så lika. Två människor som tappat kontakten med sitt innersta väsen och inte längre ser det som är så lätt för oss andra att se: att de är underbara, fina människor som är lätta att tycka om. Betagande, var och en på sitt sätt.

Skuld och skam gör livsvägen knagglig

Det finns många omständigheter som gör att vi tappar kontakten med vårt bästa jag. Ibland är det livshändelser som blir oss övermäktiga och ställer sig i vägen. Andra gånger handlar det om obearbetade känsloupplevelser som är i vägen.

Två känslor, som gör blicken extra grumlig och livsvägen knagglig att gå, är känslor av skuld och skam. Vi parar ofta ihop dem på det sättet. Skuld och skam. Som om det vore samma sak. Det är det inte.

Skuld handlar om känslan av att ha gjort fel. Skam handlar om känslan av att vara fel.

Vi kan ångra och ställa tillrätta

Skuldkänslor kan begränsa oss, men också fungera befriande. En sund skuldkänsla driver oss att ta ansvar för våra handlingar. Erkänna när vi gjort fel eller orätt. Gottgöra och ställa tillrätta. Be om ursäkt och be om förlåtelse. Betala tillbaka.

Det klassiska receptet för att nollställa skulden i kyrkans sammanhang har varit ånger, bikt, bot och bättring. I varje gudstjänst uttalar prästen orden om förlåtelse för det vi brutit mot av livets lagar.

Livshändelser eller obearbetade känsloupplevelser kan få oss att tappa kontakten med vårt bästa jag. Foto: Alex Giacomini /Ikon

Man kan säga att skulden är en börda som lyfts av oss genom förlåtelsen. Den lättnad det innebär kan ibland frigöra oanade krafter inom oss.

Skam försvinner inte med förlåtelse

Däremot biter inte förlåtelse på skam. Förlåtelse fungerar lite som antibiotika. Den dödar bakterier och räddar liv. Men har ingen som helst effekt på virus. På samma sätt biter förlåtelse på skuld, men har ingen effekt på skam.

Medan skulden är en börda som kan lyftas av, är skammen ett sår som behöver tid på sig att läka.

Skammen har, liksom skulden, sin plats. Den gör oss varsamma i relationer. Det är bra om vi inte beter oss alltför pinsamt. Och ännu bättre om vi inte är skamlösa, för då far alltid någon annan illa.

Skammen lär oss att hålla oss inom våra egna gränser – och att vara försiktiga när vi närmar oss någon annans. När någons intimitet, identitet eller integritet ligger i vågskålen låter oss skammen veta att vi ska gå varligt tillväga. Skammen gör oss omsorgsfulla, utan att vi ens vet om att den opererar där i bakgrunden. På dessa sätt kan skam vara sund.

Men, skammen kan också bli osund. Den kan bli giftig – och förgifta. När vi blir nedvärderade, retade eller hånade av andra människor kan det få negativa konsekvenser för vår självkänsla.

När skammen över våra egna brister blir större än förmågan att acceptera oss själva eller tillvaron får det negativa konsekvenser. Vi blir skammade, för att använda ett ord som förekommer alltmer.

Skammen stannar kvar i oss

Skammen biter sig fast och stannar kvar i oss som ett tillstånd. Det känns som om vi inom oss bär något som är fel, fult, farligt eller förbjudet.

Skammen lägger sig som ett lock över den vi verkligen är och våra genuina känslor. Den förmörkar och förvränger. Den får oss att tro att vi är onödiga människor som fuskar oss genom livet. Otillräckliga. Den giftiga skammen nöter och tär på livskänslan, självkänslan och medkänslan. Även på känslan av vem Gud är också, tror jag.

Ett ord som ofta letar sig in i skambelagda människors liv är ”borde” – och ”borde inte”. Man kan höra det från andra och man kan säga det till sig själv. Få ord är så glädjelösa och andefattiga som det där ”borde”. Ordet fungerar ibland begränsande för vårt mod att våga det vi vill av drömmar eller förändringar. Borde. Vingklipparen.

De flesta av oss gömmer skammen som en mörk skugga inombords och lever på så gott vi kan. Men inte så gott som vi skulle kunna. Istället för att leva inifrån och ut, med vårt sanna jag som grund, och förankrade i Gud, lever vi utifrån och in.

Det vi tror att andra tror om oss får ofta en oproportionerligt stor betydelse. När vi förlorat kontakten med vårt innersta jag och grunden i vårt liv utvecklar vi ett ”nöd-jag” som får hantera livet i det sanna jagets ställe.

Det vi tror att andra tror om oss får ofta en oproportionerligt stor betydelse.

Nödjaget drivs ofta av påbud som stjäl energi: var duktig, var stark, bit ihop, var till lags, skynda dig … Nödjaget känner sig ofta övergivet och ensamt och tror att det måste klara allt på egen hand. ”Jag är inte så van att göra tillsammans.”

Den skammade behöver välsignelse

Som sagt. Förlåtelse biter inte på skam. Den skammade människan behöver inte förlåtelse, hon behöver välsignelse. Hon behöver älskas fram ur skuggorna för att bli hel.

För att vi ska bli vårt sanna jag, behöver vi få möta en annan människa. För lika lite som att en människa kan se sitt eget ansikte utan en spegel, kan hon inte förstå vem hon är utan att möta en annan människa Det är utmaningen för varje skammad människa, att leta nya relationer där hon kan bli människa igen, om den känslan har gått förlorad.

Platser och tillfällen där varje skammad människa kan bli människa igen är ibland avgörande platser och tillfällen.

I mitt arbete som själavårdare och terapeut har jag upplevt att det ibland uppstår märkliga, nästan magiska stunder i själavård och terapi. Jag tycker om att kalla dem ”benådade ögonblick”. Det är stunder bortom förklaringar, förställningar och försvar. Stunder när livet är både skört, skört – och urstarkt och helt.

Det är som om de benådade ögonblicken är besjälade av en Närvaro som är svår att förklara. I de där benådade ögonblicken blir alla, alla utan undantag, kloka och vackra. Det är som om något blir lite mindre trasigt och mera helt. Mer begripligt och läkt. Mer stilla och lugnt. Som om livet bär sig självt några korta andetag.

Vi bär på något vackert som kan växa

För mig vittnar de där stunderna om hur både vi människor och tillvaron är innerst inne. Att vi bär på något vackert som vill och kan växa. Och att det finns något okänt som hjälper oss på vägen dit. En del av oss har valt att kalla det där okända ”Gud”. Det viktiga är upplevelsen av en Verklighet i verkligheten. Verkligheten i de benådade ögonblicken är oförstörbar. Den finns inom oss alla och den omsluter oss alla. Den är både centrum och periferi.

Även om vi aldrig har upplevt ett sådant ögonblick tidigare (vilket de flesta ändå har någon gång) känns det som att komma hem. Eller, som många förundrat säger, ”det här är verkligen jag”.

Kyrkans väsen är att vara ett vänligt ansikte och en mild blick att få vila sin trötta själ i. När någon knackar på kyrkdörren och säger: ”Jag är en fusk. Jag är en totalt onödig människa. Jag vet inte ens hur man gör när man lever. Kan man få lära sig det här?” då är kyrkans svar: ”Välkommen hem!” Gud låter sitt Ansikte lysa över oss alla.

Behöver du samtala med någon? Det finns hjälp att få.