Äldre man och kvinna går på skogsväg. Längre bort skymtar kor i en hage.
Foto: Susanne Pälmer/Pixabay

Vänskap

Rakt igenom de bibliska texterna finns en berättelse om hur Gud igen och igen söker vår vänskap. När vi faller ur vänskapen är Gud där och vill ge oss en ny chans.

Text: Lena Sjöstrand, präst och teologie doktor

Min första vän i den fysiska världen hette B. Jag kommer ihåg första gången vi fick kontakt.

Det var innan vi hade börjat skolan. Vi var nog fem, sex år gamla. Mötet uppstod i skogen i närheten av våra hus i byn där vi bodde. Åtminstone ur barnets perspektiv var det en skog. I skogen var man långt hemifrån, omgiven av höga träd och vindens sus. Det var spännande och lite farligt. Den här dagen var det vår och marken var täckt av en matta av nyutslagna vitsippor. B och jag fick syn på varandra från varsin ände av skogen. Ja, nu förstår du att samlingen av träd egentligen inte var så stor. Fast för oss var den det. Vi iakttog varandra och närmade oss varandra medan vi plockade av vitsipporna. Jag minns inte mer av den dagen. Det är den pirrande känslan av att närma sig en annan som dröjt sig kvar. 

Närbild på vitsippor som vänder sig mot solen.
Foto: Anders Rune

När jag tänker tillbaka på de där barndomsåren när B och jag var vänner kan jag inte minnas att vi någonsin talade med varandra. Det gjorde vi säkert. Även om det kan ha varit sällsynt eftersom vi båda var blyga. Det jag minns är att vi gjorde saker tillsammans. B:s pappa var kyrkvaktmästare vilket gav oss vissa privilegier. Vi fick vara med och gräva gravar till exempel. Åtminstone titta på när andra grävde. Vi kunde hoppa ned i stora containrar av betong där vissnade blommor och kransar kastades. Och vi fick smyga in i kyrkan och se brudparen när det var bröllop. I ett av uthusen fanns också en vagn som drogs av hästar och som kunde användas när en död skulle föras till kyrkan. Vagnen var svart, klädd i sammet med silverbeslag och ganska dammig. Den användes aldrig vad jag kan minnas men B:s pappa lät oss sitta i vagnen och läsa. Han jagade aldrig iväg oss därifrån. 

B och jag gick i samma skola men inte i samma klass. Jag var ett helt år äldre. Konstigt nog minns jag inte att vi sågs i skolan överhuvudtaget. Vi hade vårt eget område och det var inte i skolan. B var den första person jag ensam övernattade hemma hos. Det blev en påtaglig upplevelse av att familjer bor och lever på olika sätt. Det var nämligen väldigt varmt hemma hos B. Helt omöjligt för mig att somna. Jag som var van vid att det var kallt. Och van vid att det behövdes en filt på natten och att nästippen ofta var iskall på morgonen.

Parallellt med B fanns andra vänner. Det var aldrig ett problem för mig. Det fanns plats för dem också. För min del ofta fantasikamrater. Sådana som levde i den inre världen och inte var synliga för någon annan. Annika hette en av dem. Och så mina vänner djuren förstås.

När jag återvänder till de där åren när B och jag var vänner upptäcker jag att det finns en hel del att lära om vänskap i vår relation. En sak är att vi var väldigt olika, förutom det faktum att vi båda var blyga. Det går att ha en vän som är annorlunda, är en lärdom. Vi hade vår egen gemensamma värld men det var inte den enda. Vi behövde inte dela allt. Vänskapen som växte fram var grundad i att vi upplevde saker tillsammans. En del av det vi var med om utspelade sig på gränsen till det okända, som skogen, döden och sömnen. Vi gjorde varandra lite modigare. En annan viktig sak var att det fanns någon som stöttade vår vänskap, B:s pappa, som samtidigt lät oss vara i fred. 

Vänskapen med B pågick några år sedan ebbade den ut. Det där verkar vara så olika. Några har vänner som de känt hela livet. Andra umgås intensivt ett tag och förs sedan i olika riktningar av livet. Kanske behöver vi olika vänner i olika livssituationer? Vänskap kan ju också återuppstå. Ni vet, upplevelsen av att prata med en person som man delat mycket med men inte träffat på många år. När man möts igen kan det vara som om samtalet bara fortsätter där det slutade för fem, tio, femton år sedan. En krissituation i livet kan göra att gamla vänner blir viktiga igen. Andra kanske försvinner när ens eget liv genomgår en stor förändring.

En grupp äldre människor vandrar tillsammans på en lerig väg.
När man möter en vän som man inte träffat på många år kan det vara som om samtalet bara fortsätter där det slutade. Vänskapen återuppstår. Foto: Johannes Frandsen /Ikon

Vissa vänner är brevvänner eller mejlvänner som vi sällan eller aldrig träffar. Vänner det går att hålla kontakt med över långa avstånd och i tider av isolering. Andra vänner är döda och finns inte längre i den fysiska världen här och nu. De kan finnas i våra inre världar. Ibland kan vi förnimma deras röst. I en speciell situation fråga oss: Undrar hur han eller hon reagerat på detta?

Ordet vän har en speciell klang. Bekanta och personer i umgängeskretsen kan vara många. En vän är något särskilt. 

Att mista en vän kan innebära stor sorg. Det är ju inte alltid så att vänskapen börjar och slutar precis vid rätt tid och på rätt sätt för båda parter. Periodvis är vi mycket ensamma och längtar efter en vän. Någon att dela livet med. Någon som känner oss på djupet och står ut med skavanker och irrationella drag. Det går aldrig att tvinga någon att bli ens vän. Ibland måste man ta risken att visa att man gärna vill vara vän med någon även när man inte säkert vet att den andre vill. Att även som vuxen bejaka den pirrande känslan av att närma sig en annan. Inte vara så rädd för att bli avvisad att man hellre låter bli att ta kontakt.

Det bästa sättet att få en vän är måhända att sträva efter att vara en.

När jag ytterligare tänker efter ser jag att vänskapen med B även kan berätta något om vänskapen med Gud. Rakt igenom de bibliska texterna finns en berättelse om hur Gud igen och igen söker vår vänskap. När vi faller ur vänskapen är Gud där och vill ge oss en ny chans. Ibland är Gud den som väntar i skogsbrynet bland vitsipporna, väntar på att vi ska närma oss. Kan det vara så att det även i Gud finns en pirrande känsla av förväntan inför att få möta en ny människa skapad till Guds avbild? Gud kan komma oss mänskligt nära. Samtidigt finns något större i Gud. Något vi inte kan kontrollera eller genomskåda. Annorlundaskap som en kvalitet.

Gud själv framställs som gemenskap. Att tala om Gud som treenig är ett sätt att beskriva Gud som relation. Det finns ett ständigt pågående flöde mellan Skaparen, Sonen och Anden som vi inbjuds att bli del av. I Johannesevangeliet ber Jesus för att vi ska vara del i denna gemenskap, ber för vår enhet med varandra, i Gud. Tar allt det på allvar som hotar och kan förstöra relationer, som avundsjuka, misstänksamhet, svek. Tar också på allvar att vänskap är del av de helande krafterna i världen.

Att uppleva saker tillsammans är en dimension också i Gudsrelationen. I Jesus blir Gud människa för att kunna dela våra liv. Uppleva världen ur vårt perspektiv. Ett annat namn för Kristus är Immanuel. Det betyder Gud med oss. Gud avstår från allt och antar en tjänares gestalt när han blir som en av oss. Inte ens lidandet och döden är en gräns för hans gemenskap med oss. Han går in i våra lidanden, in i vår kamp, bär såren med oss och banar en väg genom döden. När Gud såg att ondskan kunde få oss att falla ur vänskapen svarar Gud genom att söka upp de mörka platserna i våra liv för att kunna möta oss också där. 

Att vara tillsammans med Gud kan innebära att bara vara tysta tillsammans. Öva sig i stillhet och i närvaro. En stund på morgonen. På promenaden. Med händerna i diskbaljan. Hjälp, tack och förlåt är klassiska böneord. Eller: Du i mig, jag i dig. Att upprepa i takt med den egna andningen.

Jesus kallar sina lärjungar vänner. Och öppnar därmed möjligheten för oss att vara vän med Gud.

När Jesus möter oss som uppstånden kommer han inte med hämnd utan med frid och med vilja att återupprätta relationer. Han ger sig till känna genom sina sår och genom att bryta brödet. Han påminner oss om att han är en vän som finns både där livet hotas och där det byggs upp.

Kan vänskapen med Gud öva oss för vänskapen med varandra? Kanske det. Vi kan också vänta på varandra på andra sidan av ett fält med vitsippor och ge den andre tid att närma sig. Vi kan sträva efter att i alla fall under korta stunder försöka se på världen ur den andres perspektiv. Vi kan ge vänskapen en ny chans och välja frid istället för hämnd. Vi kan låta vännen vara så annorlunda som hon eller han är och se det som en tillgång.

B och jag har inte haft kontakt med varandra sedan de där tidiga barndomsåren. Men känslan i vitsippsbacken finns i mitt minne, doften inne i begravningsvagnen och friheten i hoppet ner bland blommorna i containern.

Vissna blommor.
Foto: Anders Rune