Foto: Tobias Andersson/TOBYPHOTO

Ensamkommande unga

De som kommit till Sverige som ensamkommande barn lever i stor utsatthet. Ovisshet om framtiden skapar stress och otrygghet. Svenska kyrkans församlingar möter och stöttar dem på olika sätt.

Utsatt grupp på flera sätt

Under 2015–16 kom många ensamkommande barn och ungdomar till Sverige. Ofta har de med sig svåra erfarenheter från konfliktdrabbade länder och en problematisk flyktresa. Även tiden som ny i Sverige är utmanande – att komma till ett främmande land på egen hand, utan familj eller andra nära anhöriga. Asylprocessen i sig är påfrestande och kantad av stor ovisshet och otrygghet. Situationen för denna grupp har ytterligare försvårats när de blivit myndiga. Regelverket och villkoren för deras uppehållstillstånd har stramats åt.

Tak över huvudet och stöd i vardagen

Tillsammans med andra delar av civilsamhället har Svenska kyrkans församlingar engagerat sig för gruppen. Många församlingsbor har öppnat upp sina hem och bidragit till att skapa trygghet i vardagen genom rutiner, social samvaro och att få vara en del av familjen. Många församlingar erbjuder också stödsamtal, hjälp med praktiska bestyr, myndighetskontakter, läxhjälp och jobbansökningar.

En egen mötesplats för att umgås, prata svenska och få stöd.  Följ med in på café Nyfiket i Skövde där företag och föreningslivet delar med sig av sin kunskap och sina nätverk till tjejer och killar på väg att skapa sig ett liv i Sverige.

På café Nyfiket i Kyrkans hus står muffins på serveringsfat. Kaffet i termosen är nybryggt. Flera personer står och väntar, en av dem är Michael Lehnberg från Svenska kyrkan som är med och driver verksamheten. ”Undrar om någon kommer?” mumlas det. Det är ju trots allt lov denna vecka.

Klockan 16.30 ska caféet slå upp dörrarna för unga nysvenskar mellan 16 och 25 år och redan innan slaget halv kommer två killar in genom entrédörren, Mohammad och Fakhrodin. De är i tjugoårsåldern och studerar båda till kock. Det lyser i ögonen på dem när jag och fotografen Tobias presenterar oss, en lyster jag sällan ser.

– Jag pratar nästan aldrig svenska, jag skäms för att jag pratar så dåligt, säger Fakhrodin till mig efter att vi suttit tysta en stund med var sin kopp kaffe.

Jag ser en ung kille, som har tagit sig till Skövde efter skolan, som bor i en annan stad men åkt hit till café Nyfiket för att få träffa någon att prata svenska med.

Ett sätt att knyta kontakter

Både Mohammad och Fakhrodin har några månader kvar tills de studerat färdigt. Till jul är de klara efter att ha gjort fem veckors praktik och studerat tre terminer. En oro hörs i deras röster när vi pratar om det.

– Allt jag vill är att hitta ett jobb, jag måste hitta ett jobb så jag får stanna kvar, berättar Mohammad.

 Under tiden har det kommit fler. Någon vill ha hjälp att skriva om sitt cv, en annan vill bara lära sig svenska, och någon är nöjd med att umgås.

Caféet startade hösten 2019. Mark Hudson, integrationssamordnare i Svenska kyrkan och Louis Danha på Skövde kommun, kände varandra sedan tidigare och såg båda ett behov för unga asylsökande att ha en egen mötesplats.

De samlade ihop ett gäng killar och tjejer till en första träff där besökarna själva fick tycka till om innehållet, och utifrån det arrangerades flera tematräffar hösten 2019 och våren 2020.

– Vi har bjudit in olika aktörer och inspiratörer från både företag och föreningslivet för att dela med sig av sin kunskap och sina nätverk, berättar Mark.

Hela idén bygger på att man ska dela erfarenheter, kunskap och kontakter med varandra, och i framtiden hoppas Mark att verksamheten ska bli mer självgående med stöd från ideellt engagerade samt lokala företag och föreningar.

Besökarnas önskemål styr

En röd tråd är delaktigheten och inflytandet hos besökarna. Det ska vara deras önskemål som skapar innehållet.

– Vi vill skapa en mötesplats utan några krav på individen. En plats där man bara kan fika, prata, få hjälp med läxor eller annat, förklarar Michael Lehnberg för mig samtidigt som han nickar och ler åt ännu en besökare som kommer innanför dörren till caféet.

Café Nyfiket i 5 punkter

  • En integrationssatsning av Svenska kyrkan, Skövde kommun och lokala aktörer.
  • För unga asylsökande, nyanlända och nysvenskar mellan 16–25 år.
  • Verksamheten drivs framåt tillsammans.
  • Ideella krafter och inspiratörer är en viktig del.
  • Man arbetar coachande och skapar nätverk som kan bli en viktig länk till samhället för individen.

 

Text: Cecilia Hagberg

Miriam Pettersson hade jobbat två dagar som diakon när 60 ensamma tonåringar placerades i ett militärtält på Skutberget i Karlstad. Frivilliga samlades i nätverk, 48 familjer tog emot grabbarna i sina hem och Svenska kyrkan blev snart spindel i nätet. 

Två intensiva år har gått tillsammans med unga asylsökande i Värmland. 

– Jag säger grabbarna. För det är vad de är, grabbar. Hon möter dem överallt. 

I samtalsrummen, på fisketuren och sommarlägren, vid tisdagarnas stöd i svenska och i engelska. Under utbildningarna Livsviktigt och Act in Tro. Eller med Justus, juriststudenten som hjälper till med allehanda juridiska frågor. 

Sedan 2018 har 118 unga asylsökande deltagit i församlingens olika verksamheter. 

Jobbet som diakon i Karlstads domkyrkoförsamling, med ansvar för integration, beskriver Miriam i vid bemärkelse. Blanda och mötas. Det är målet. 

– Integration är inget som bara gäller invandrare. Det handlar om alla och hela samhället. Chefen och städaren, homo och hetero, SD och MP, pizzabagaren och parkarbetaren. Det finns inte ett vi och ett dom. Vi är ett lag. 

Hon vet att möten är möjliga. Att viljan finns. 

Miriam backar tillbaka till militärtältet på Skutberget. 

– Civilsamhället ställde upp på ett helt otroligt sätt. 48 familjer öppnade sina hem och tog emot grabbarna. 

Grabbarnas livlina 

De frivilliga samlades i olika nätverk. Det var Världen i Värmland och Vi i Värmland. Engagemanget finns kvar. 

Församlingarna och stiftet fick tidigt en central roll, vana att jobba socialt och i samverkan med andra aktörer. Att statens pengar vandrade via Svenska kyrkan stärkte den samordnade funktionen. I stort sett alla frivilligfamiljer ansökte och fick ungefär en tusenlapp i månaden. 

– Även om det inte räckte till stort mer än toapapper så var det en fin gest. Den uppskattades. 

Familjerna har gjort otrolig skillnad, vet Miriam. Kontakten var grabbarnas livlina då för två år sedan. I viss mån är det så fortfarande, även om situationen ser väldigt olika ut. 

I dag har Karlstad cirka 25 frivillighem. Men fler behövs. Gissningsvis fram till 2022, då de sista tar examen. 

Ropen på hjälp 

Miriam bedömer att av kommunens cirka 200 unga vuxna som kom 2015 så har hälften psykosocialt stöd från frivilliga familjer. Hon möter också de som aldrig haft stöd. 

– Det är som natt och dag, när man ser hur de mår i hjärtat. 

Droger, hemlöshet, svartjobb och kriminalitet är en realitet. Ropen på hjälp når kyrkan. 

– De kommer hit. 

På kort tid har Karlstad haft två självmord och nio avslag i migrationsöverdomstolen. 

– Det skapar stor oro hos väldigt många människor i stan. 

Så finns det den motsatta gruppen. Ur väskan tar Miriam fram ett gäng prydligt skrivna CV:n. 

– De här har klarat skolan med toppbetyg och är kvar i gymnasielagsprocessen, men måste ha jobb snart annars åker de ut. 

Food truck och idéverkstad 

Hon kallar dem ”de som gjort alla rätt” men som ändå sitter med ruggig ångest och hot om utvisning. 

– Jag ska lämna ansökningarna till människor jag känner och som har möjlighet att anställa. 

Innan Miriam blev diakon jobbade hon länge som egen företagare. Kontakterna finns kvar. 

– Att ha varit säljare är ingen nackdel. Det gäller inte minst då pengar ska sökas och behov omsättas i handling. Som nyss vid bygget av församlingens food truck, där fem av grabbarna sommarjobbat åt kyrkan. Domkyrkoförsamlingen, nationell nivå och Karlstad stift gick samman och delade kostnaderna. Sponsorer stod för viss del av materialet. 

– Vi lärde av varandra och löste problem längs vägen. 

Det är erfarenheter hon gärna tar med in i en nystartad Idéverkstad. Till framtidsplanerna hör också kontakten med psykologen Zahra i Teheran, som digitalt stöttat många av grabbarna. 

– Drömmen vore att få hit henne. Hon skulle kunna bedriva terapi med de unga vuxna på sitt eget språk. Och samtidigt doktorera vid Karlstads universitet. Vi behöver få en forskningsrapport om vad som hänt här. 

TextHelena Söderqvist

Bostad, studier, fritid och många vuxna som bryr sig. När samhället samverkar för att stötta ensamkommande så mår individen bra och samhället blir tryggare. 

Våren 2019 florerar rykten om ensamkommande på sociala medier i Upplands Väsby. Vid ett par tillfällen uppstår allvarliga konflikter mellan olika ungdomsgrupper. Kommunen får signaler om att Väsbybor känner otrygghet.  

Många olika aktörer i kommunen har sedan flera år tillbaka växlat upp integrationsarbetet. Men ingen vet exakt vad den andre gör, alla är trötta och utvecklingen i kommunen oroar. 

Lisa Hofverberg, diakon i Hammarby församling i Upplands Väsby, går på ett föredrag med Mehrdad Darvishpour, docent i socialt arbete. 

– Hans forskning visar att när samhället samverkar för att omge ensamkommande med det som kallas skyddsfaktorer, till exempel skolgång, omvårdnad och omsorg, stabila vuxna och meningsfull fritid, så får det ungdomarna att må bra, säger Lisa Hofverberg. 

Idéerna gav ny energi. Lisa ringde kommunen och sammanfördes med ungdomschefen. 

– När du och jag träffades blev det så uppenbart: det är självklart att vi ska samarbeta, säger Rose-Marie Olihn och tittar på Lisa. 

Ett år senare är läget för ensamkommande i Upplands Väsby annorlunda. Rose-Marie och Lisa sjösatte projektet Vi tillsammans med stöd av kyrkostyrelsen och kommunen och med finansiering från länsstyrelsen. I arbetsgruppen ingår personer från skola, ungdomsenhet, bibliotek, kulturhus, idrottsförening och kyrkan samt Svenska kyrkans diakon och kommunens ungdomschef. De träffas en gång i veckan, planerar insatser och följer upp. 

– Vi upptäckte att vi har så många goda krafter i Väsby och att vi nu länkat samman dem gör att vårt stöd blir tydligare för den målgrupp vi riktar in oss på nu. Själva får vi kraft av att vi är fler som bär, säger Lisa. 

I Hammarby församling arbetar sedan flera år Tina Nowrozy som själv kom som flykting från Afghanistan sommaren 2014. Hon blev en av nyckelspelarna i teamet och har fördelat sin arbetstid mellan kommunen, kyrkan och skolan. 

– Vi gör många aktiviteter med ungdomarna och har verkligen roligt tillsammans. Jag lägger mycket tid på att ringa killarna och kolla läget, säger Tina Nowrozy. 

– Killarna är positiva till allt stöd de kan få, men fler öppnar upp när de får tala på sitt eget språk och Tina som person är bra på att lyssna, bemöta och motivera, säger Lisa Hofverberg.  

Om behoven tidigare upplevdes oöverskådliga, så är de idag istället inringade och gripbara. De vet hur många ungdomar som rör sig i Upplands Väsby och håller kontakten med dem. 

Flexibelt och lösningsorienterat 

Arbetsgruppen har olika kompetens och olika förutsättningar. Kommunen har bra överblick på ungdomarna, kyrkan har friare ramar och har kunnat göra en stor insats för att hjälpa ungdomar att hitta det så avgörande boendet. Gemensamt för alla är att de arbetar lösningsorienterat och försöker vara flexibla.  

Projektet har fått ytterligare en miljon kronor från länsstyrelsen och med det nya namnet Hållbara vi tillsammans kommer gruppen under 2021 att särskilt satsa på psykosocial hälsa och på att få in arbetssättet i ”linjen”, i den ordinarie verksamheten.  

– Det finns så otroligt starka, goda krafter i våra ungdomar. Men det krävs långsiktighet, planering och metoder som gör att det blir skillnad. Och vad blir skillnaden här? Jo, vi effektiviserar våra insatser för individen och samhället blir tryggare, säger Rose-Marie. 

Text: Magdalena Wernefeldt