Foto: Charlotte Granrot Frenberg

Etablering och integration

Från att under hösten 2015 ha fokuserat på att möta akuta behov som mat, kläder och tak över huvudet har Svenska kyrkans migrations- och integrationsarbete utvecklats till långsiktiga insatser. Vi vill bidra till att göra tiden som asylsökande meningsfull och ge stöd både till dem som beviljas uppehållstillstånd och till dem som inte får stanna.

Mötesplatser för samtal, språkträning och samhällsinformation

I Svenska kyrkans församlingar pågår olika verksamheter som blir mötesplatser för asylsökande och nyanlända. För människor som är nya i Sverige blir det en chans att lära sig språket och att skapa nya vänskaper. Här kan man även få hjälp i vardagen med kontakter med myndigheter och hjälp med att förstå hur det svenska samhället fungerar.

En viktig del handlar också om att möta människor som fått svåra besked, som avslag på asylansökan eller nekad rätt till familjeåterförening. För den som behöver någon att prata med eller vägledning om var de ska vända sig finns möjlighet till samtalsstöd och själavård.

Kontakt med arbetsmarknaden

Många församlingar ger stöd i etableringsprocessen för dem som fått uppehållstillstånd. Ett sätt är att erbjuda praktikplatser till nyanlända.  Under 2021-2022 drivs exempelvis den stiftsövergripande satsningen Skapa plats, med målsättningen att fler av Svenska kyrkans församlingar ska kunna ta emot människor som står utanför arbetsmarknaden.

Besök på asylboende och förvar

Svenska kyrkan finns närvarande på många av Migrationsverkets asylboenden. Här bor människor som sökt asyl och väntar på besked om eventuellt uppehållstillstånd eller avslag.

För många asylsökande är besöket från Svenska kyrkans personal eller frivilliga ett välkommet avbrott. Ibland är det kanske också det enda besök de får. Tillsammans anordnas aktiviteter som klädutdelning, språkkafé eller lek med barnen.

Svenska kyrkan finns också på Migrationsverkets förvar. Förvaren är låsta enheter och många som vistas där har fått avslag på sin asylansökan och väntar på utvisning. En oviss framtid väntar och många upplever  stor oro och osäkerhet. Behovet av att få samtala är ofta stort och vi finns där för att lyssna, prata över en kopp kaffe eller kanske bara spela ett spel tillsammans.

Mo Javid filmar från läktaren när kyrkoherde Jonathan Darte står vid altaret i Högsby kyrka. Foto: Charlotte Granrot Frenberg

Mo Javid är fotograf och reporter med mångårig erfarenhet av digital kommunikation. Den kompetensen kom väl till pass när Högsby församling behövde ställa om till videosändningar.

Mo Javid och hans 18-åriga dotter Kiana kom till Sverige 2017 och till Högsby februari 2018. Mo började förra våren med nystartsjobb och har nu avslutat sin andra säsong på kyrkogården.

– Jag konverterade från islam i Iran. Det är därför vi är här. På grund av min tro. Men Migrationsverket tycker inte att min kristna tro är tillräckligt djupgående känslomässigt – jag vet inte hur de vet det, säger han med ett skratt.

 – Vi väntar nu 26 månader på nytt beslut. Under tiden får jag inte gå på SFI. Så jag tränar svenska på jobbet i kyrkan och lär mig lite av min lärare, berättar Mo och stöter sin dotter lätt i sidan.

Utöver sitt arbete på kyrkogården är Mo en starkt bidragande orsak till pastoratets digitala utveckling på senare tid.

– Före coronaviruset var vi inte digitaliserade på något vis och vi hade absolut inte varit där vi är nu utan Mo, säger Jonathan bestämt.

Bästa vinkeln

– Tidigare jobbade jag som fotograf, redigerare och reporter under många år. Det var mitt jobb, tills jag lämnade Iran. Jag saknar jobbet men … Det är livet. Man måste fortsätta, säger Mo.

– Han har utbildat oss i personalen i det tekniska och gjort att vi känner oss mycket mer trygga både framför och bakom kameran. Dessutom har Mo lärt oss redigeringsprogram,

vinklar och hur jag behöver stå i predikstolen för att det ska bli bra i bild, berättar Jonathan med ett leende.

Mo har blivit en viktig resurs och kompetens för pastoratet. Tack vare de medel som anslagits, har pastoratet dessutom kunnat köpa in utrustning som stativ, redigeringsdator och kameror.

– Det har gjort stor skillnad i coronatider, att kunna sända gudstjänster och tillgängliggöra kyrkan för de som mer eller mindre har varit isolerade. Med Mos hjälp har sändningarna kunnat bli väldigt mycket bättre! Vi kommer, med hans hjälp, absolut att fortsätta med våra sändningar, berättar Jonathan.

– Det är en ära att få vara här, säger Mo.

Sysselsätta barnen

Högsby var avfolkningsort 2015. Hus stod tomma och de mindre byskolorna riskerade att stängas på grund av bristande elevunderlag. Därför valde kommunen att ta emot många flyktingar. Idag är Högsby den enda kommun i Sverige där mer än fem procent av invånarna kom som flyktingar 2015. Svenska kyrkan var då snabbt igång med mötesplatser och språkcaféer, dessutom samlade verksamheten drygt 30 ideella. Särskilt riktade Svenska kyrkan sina satsningar till kvinnor.

För att möjliggöra för kvinnor att lära sig svenska, startades barnverksamhet parallellt med språkträning.

Då kunde barnen sysselsättas och kvinnorna koncentrera sig. Det visade sig vara ett lyckat koncept.

– Vi bjöd in representanter för sjukvård, polis, kommun och myndigheter till träffarna, så att

de där kunde förmedla viktig information till kvinnorna. Att barnen hade parallell sysselsättning, att många ideella engagerades och att tolk fanns närvarande gjorde stor skillnad, betonar Jonathan Darte.

Nätverket med kommun, Migrationsverket, vård och andra organisationer stärktes av samarbetet kring flyktingsituationen: att jobba tillsammans var en nödvändighet. Efter hand

förändrades behoven, och även önskemålen från myndigheter. De senaste åren har Svenska kyrkan i Högsby därför följt utvecklingen och anpassat satsningarna.

Bygger på förtroende

– Runt 2019 funderade vi över hur vi bäst kunde bidra till integration, i andra former än språkcafé och mötesplatser. Vi insåg att arbetet på kyrkogården kunde vara en god ingång till det svenska arbetslivet, säger Jonathan.

Församlingen i Högsby satsar nu på att möjliggöra sysselsättning, språkträning och kulturmöten.

 – Det är fantastiskt att Arbetsförmedlingen ringer oss när de har en person som behöver språkträning och introduktion till svenskt arbetsliv! Det visar att vi har byggt upp ett starkt förtroende, säger Jonathan.

Kyrkogårdens arbetslag har de senaste åren berikats med flera nya krafter, bland annat av personer med nystartsjobb men också för språkträning.

– Det här är integration på riktigt: att inlemmas i de positiva normer som finns på arbetsplatser.

Det är något vi fortsätter med eftersom vi ser hur givande det är, säger Jonathan.

Text: Emilia Lindstrand

Kiana är 18 år och går barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet. Här hjälper hon till med barn- och fritidsverksamheten i Högsby pastorat. Foto: Charlotte Granrot Fernberg

Väl inarbetade relationer mellan Katarina församling och Stockholms moské har gjort Goda grannars arbete för asylsökande och nyanlända snabbfotat.  

– Att jobba tillsammans i fält, det är det som gör skillnad, säger Jalal Darir. 

– Vill man integration måste man göra integration, säger Fredrika Gårdfeldt, präst i Katarina församling när vi träffar henne och Jalal Darir, ordförande i Stockholms moské för en intervju om Goda grannar där de båda är projektledare. 

De sitter på pallar vid bardisken i café Medkänsla som numer tjänstgör som mottagning och nödhjälpscentral. Islamic Relief delar ut mat och förnödenheter och Goda grannar är här vissa dagar och ger rådgivning vid bord med fastskruvade plexiglas. En del verksamhet är på paus, annat har blivit digitalt. 

– Goda grannar är ju så beroende av fysiska möten! Jag känner ett stort ansvar att hålla fast och hålla i. Volontärerna frågar: ”Vad händer och hur ska vi organisera oss?” Jag vill vara transparent och säger att det är lite skakigt, men vi vet att vi går tillsammans. För ja, hur tar vi oss igenom virustider och terrortider? Tillsammans! Såklart tillsammans! 

– Vi ska fortsätta. Det här är det bästa vi kan göra för det här samhället, säger Jalal. 

Bilar i skytteltrafik 

Enligt Google maps tar det tre minuter att gå den 220 meter långa sträckan mellan Katarina församlingshem och Stockholm moské. Det kan vara nära eller ljusår bort. 

– Relationerna har alltid varit goda. Men vi jobbade inte på fältet ihop innan, säger Jalal Darir. 

 Inte innan hösten 2015 då bilar började gå i skytteltrafik mellan centralstationen och moskén. 

– En av de första dagarna kom Kristina Högdahl och Olle Carlsson från Katarina församling och sa: ”Vi vill hjälpa till” berättar Jalal. 

På stående fot och medan entrén fylldes av nya flyktingar, bestämdes att flyktingarna skulle äta, duscha och få rena kläder i moskén och sova i kyrkan. Sagt och gjort. På 92 dagar tog moskén och kyrkan emot 4000 transitflyktingar. Eller nattgäster, som Jalal säger. 

– Jag tror att det var den bästa tiden i mitt liv. Samarbetet var ett genombrott i relationerna inte bara till Katarina församling utan till Svenska kyrkan som samfund, menar Jalal. Och för kristna flyktingar från Syrien, liksom för icke-religiösa svenskar som nu som frivilliga för första gången klev in i en moské och för politikerna gjorde samarbetet ett starkt intryck. 

 – De såg att muslimer och kristna, kvinnor och män jobbade tillsammans, säger Jalal Darir. 

Samarbetet formaliserades i projektet Goda grannar, med syfte att ge asylsökande och nyanlända stöd och bidra till integration. Det tillsattes styrgrupp och två projektledare. Den stora gruppen volontärer gjorde att språkcafé, rådgivning och vänskapsförmedling snabbt kom igång. 

Delat ansvar olika roller 

Fredrika Gårdfeldt som axlade manteln som den ena i projektduon för 18 månader sedan konstaterar: 

– Just att vi kommer från olika håll tycker jag är en fördel och känner stolthet över. Vi har olika kompetens, du är operativ i rådgivningen och jag mejlar och gör scheman. Jag har tagit emot volontärer och introducerat dem och Jalal har jobbat tillsammans med dem i fält. Det har fallit ut väl. 

Fredrika och Jalal är överens om att samarbetet börjar i de informella relationerna. Att ta en kopp kaffe ihop och fundera kring vilka behov i samhället det skulle vara kraftfullt att samverka. Men Goda grannars organisation och det delade ledarskapet försäkrar att arbetet fortsätter, oavsett personalombyten. 

Ta första steget 

– Jag är stolt att Katarina församling har avsatt resurser för interreligiöst samarbete. Den värld som vi önskar behöver vi verka för. Eller i alla fall inte stå i vägen för, säger Fredrika. 

Några dagar före den här intervjun har Jalal berättat om Goda grannar på Förenade islamiska föreningar i Sveriges riksmöte som hölls i Jönköping. 

– Många av de större moskéerna i landet har redan kontakt med kyrkan, men jobbar inte på fältet tillsammans som vi gör. Intresset var stort och de bad oss öppna vägen för dem. Men jag sa: Knacka på! Bjud in dem. Ta första steget! 

Goda grannars förhållningssätt:

  • Vi litar på varandra.
  • Vi kompletterar varandra.
  • Vi löser missförstånd.

Life Returns är en dokumentärfilm som ger en ögonblicksbild av människor som flytt till Sverige av hbtq­-skäl. Stort mod, många kompetenser och gott samarbete fick det att hända. 

– Vi behöver göra en film tillsammans! 

Det är någon som kläcker idén på ett av Find Hopes möten i Mariakyrkan i Gävle. Find Hope startades 2014 och är en förening av och för människor som flytt till Sverige av hbtq-skäl. Under de senaste åren har en del medlemmar träffats i kyrkan en gång i månaden.  

Det är olika många vid varje tillfälle. Ibland kommer kanske bara tre, ibland tolv. Vid träffarna delas både glädjeämnen och det som är svårt. Samtalen sker huvudsakligen på engelska. Det är viktigt att under trygga förhållanden kunna dela erfarenheter kopplat till hbtq-identitet, asylprocess och mötet med det nya landet.  

Soppa och nya kontakter 

Det är också värdefullt att kunna träna på svenska och skapa nya kontakter. Därför har gruppen anslutit till församlingens soppmåltid, efter sitt eget möte. De som vill har därefter deltagit i veckomässan. 

Det har hänt mycket de senaste åren. Asylregler har förändrats och samhällsklimatet likaså. Gruppen upplevde att de som har varit här ett tag behöver visa de som kommer nya till Sverige att det finns hopp och förklara för människor i allmänhet vad friheten i Sverige betyder för dem. Som någon uttryckte det: 

– Vi behöver dela våra berättelser för att de som har bott här i många generationer ska få en ökad förståelse för varför vi har tvingats lämna våra hemländer. Och för att de ska kunna förstå vad det betyder för oss att bli bemötta på ett bra sätt i Sverige.  

Modig ledning 

Lina Sohlén, diakon i Svenska kyrkan i Gävle, fungerar som pastoratets kontaktperson till Find Hope. Tillsammans med föreningens grundare Naome Ruzindana och föreningens övriga medlemmar bestämde de sig för att göra något av filmidén: 

– Vi kontaktade Mariakyrkans församlingsherde och pastoratets kyrkoherde. De var positiva till idén och uppmuntrade oss att vidareutveckla den och återkomma med ett konkret projektförslag.  

– Kyrkoherden förankrade idén hos de förtroendevalda. För att kunna arbeta med rättighetsbaserat arbete krävs det en modig och ansvarstagande ledning. Tillsammans med en verksamhetsutvecklare i pastoratet som är duktig på att hitta finansieringsmöjligheter, arbetade vi vidare, säger Lina och Naome. 

Kyrkan på Gävle Pride 

De kontaktade också dokumentärfilmaren Israel Benavides som har gedigen erfarenhet av liknande projekt. 

– Genom att arbeta många tillsammans, utifrån olika erfarenhet och kompetens, blev det möjligt att gå från idé till färdig film, säger Lina. 

I filmen får tittaren möta en blandad grupp av människor. De kommer från olika länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Vi får också möta en svensk polis, Göran Stanton, och prästen Leif Nahnfeldt. Naome Ruzindana är en av de medverkande och i filmen berättar hon om sitt trevande möte med kyrkan: ”Jag tog mig till Mariakyrkan för att de gick med i Gävle pridetåg. Men jag testade dem först. Min aktivism har gjort mig lyhörd”. 

Israel Benavides hoppas att filmen ska leda till dialog och reflektion kring hbtq-personers situation. 

– Jag hoppas att den går rakt in i hjärtat. 

Text: Naome Ruzindana, Lina Sohlén 

Vill din församling eller organisation visa filmen och träffa deltagare från projektet?  
Filmen är 30 minuter och har ett tillhörande samtalsmaterial. Kontakta gavle.bokning@svenskakyrkan.se 

Brobyggarna skickar en signal till samhället att nyanlända har viktig kompetens att bidra med. Det är ett steg i rätt riktning – att låta människor ta plats och få inflytande stärker demokratin. 

Det må vara komplicerat och kosta en del att bygga broar, men väl på plats är de effektiva. De förbinder det som tidigare var åtskilt och gör kommunikationen enklare. I vissa fall skapas nya förutsättningar för tillväxt. 

I Lunds stift arbetar åtta brobyggare som själva har migrationsbakgrund. De är placerade i olika församlingar och en del av deras arbete innebär klassisk integrationsverksamhet: språkundervisning, samhälls- och kulturkunskap, kvinnogrupper, asylrättsfrågor och tolkhjälp. Med sin kultur- och språkkompetens når de individer som kyrkan annars inte hade nått.  

En grundbult i brobyggarkonceptet är arbetet med inflytande och påverkan på olika nivåer.  

– Lunds stift väljer att faktiskt inkludera asylsökande och nya svenskar i verksamheten. Det ger dem möjlighet att påverka arbetet för utsatta grupper som de själva kanske är en del av eller har nära kännedom om, säger forskaren Ingrid Jerve Ramsøy, som följer brobyggarna inom det europeiska forskningsprojektet Norms and Values in the European Migration and Refugee Crisis. 

– Det skickar en signal till samhället i stort att 

nyanlända har viktig kompetens att bidra med i olika organisationer – och att det finns plats för olika sätt att tycka och tänka, både inom kyrkan och i samhället generellt, menar Ingrid Jerve Ramsøy. 

Brobyggarna arbetar också för att målgruppen ska upptäcka vad demokratin betyder för dem: att de kan göra sin röst hörd och på så sätt påverka sina liv och utvecklingen i samhället.  

Upptäcka demokratins betydelse 

Lunds stift är medlemsorganisation i European Anti Powerty Network som är ett av Europas största nätverk mot fattigdom i EU. Nätverket startade 1998 och har 40 medlemsorganisationer på nationell, regional och lokal nivå. 

Inom EAPN finns ett upparbetat system för att sammanföra människor med riksdagspolitiker så att deras berättelser från vardagen blir hörda.  Magnus Pålsson är styrelseledamot i EAPN på europeisk nivå och anställd av Lunds stift för att leda brobyggarnas påverkansarbete utifrån samma modell. 

– Själva förberedelsearbetet är en skola i folkrörelsedemokratiska processer, säger han. 

I den dagliga verksamheten fångar brobyggarna upp människors utmaningar. Problemen omformuleras gemensamt till motioner med förslag på lösningar. Det kan röra inflytande lokalt, men det stannar inte där. Siktet är ställt högt, på de politiker i riksdagen och i EU som fattar beslut som påverkar individens liv. 

Förberedelserna pågår från vårkanten och under hela sommaren. Fram i oktober reser  

ett femtiotal personer, varav tre fjärdedelar är motionärer, till Stockholm för att i ett så kallat riksdialogmöte presentera motionerna för relevanta riksdagspolitiker. 

 – Utmaningen ligger väl i hur hög grad strategin fungerar i praktiken, om dessa röster blir lyssnade till eller ej när besluten fattas, säger Ingrid Jerve Ramsøy. 

Syns i deras hållning 

Magnus Pålsson håller med. Han önskar se mer återkoppling från politikerna och få veta vad som händer med förslagen som under anspänning och med engagemang framförs i Stockholm. Att arbetet stärker individen är båda överens om. 

– Jag ser det hända direkt i stunden. Det hörs 

på deras röster och syns i deras hållning att de tar den plats som alla medborgare ska kunna ta, säger Magnus Pålsson. 

– Det är viktigt att kyrkan som institution aktivt stödjer dessa personer när de försöker ta mer plats. Med andra ord så tänker jag att det fortfarande kan göras mycket ute i församlingarna för att tydliggöra och möjliggöra brobyggarnas och andra nyanländas bidrag till församlingsarbetet och till samhället som helhet, säger Ingrid Jerve Ramsøy. 

Fakta 
Brobyggarna är ett samarbete mellan Lunds stift, Sensus och lokala församlingar. Verksamheten startade 2016. Idag är åtta anställda av Sensus med placering i församling.  

Exempel på motioner som diskuterats på riksdialogmöten med riksdagspolitiker i Stockholm: Situationen för ensamstående föräldrar med utländsk bakgrund. Fattigdom bland äldre utlandsfödda. Förhållanden för kvinnor och barn på flyktingförläggningar. 

Text: Magdalena Wernefeldt  

Karwan Tofik förstod flyktingarnas behov, hade rätt kontakter och såg att han kunde vara en del av lösningen. Idag är han och Lara Myro  drivande i Lunds stifts integrationsarbete Brobyggarna. 

I samma veva har Karwan träffat Carita Ibarra, stifts- diakon och projektledare för Lunds stifts migrations- team. Karwan tar kontakt: ”Jag talar fyra språk, arabiska, kurdiska, farsi och dari. Kan vi göra något för att hjälpa?” 

Carita Ibarra blir jublande glad: ”Vi behöver en man i arbetslaget!” 

Efter samtal med ledningen och biskop Johan Tyrberg drar arbetet igång augusti 2016. Religions-historikern Karwan lägger kockmössan på hyllan och kliver in på stiftskansliet. Hans nya titel blir brobyggare, på affärssvenska skulle man kanske kalla det integrationskonsult. 

Två år tidigare har Lara Myro kommit till Sverige, 23 år gammal. I Syrien har hon hunnit läsa engelsk litteratur i två år på universitet, betyg det visar sig att hon inte får tillgodoräkna sig här. 

– Jag kunde ingenting om Sverige när jag kom och jag kände att jag hade svårt att smälta in  i samhället.  

Hon satsar allt på att lära sig svenska.  I Lund ser Karwan behoven av integrationsinsats-er stiga och efter en tid går han till ledningen och säger: 

– Vi skulle behöva vara fler brobyggare, och de borde vara placerade i församlingarna. 

Den första han anställer är Lara Myro som han träffar i olika sammanhang i kyrkan. 

– Jag sa till henne att jag behöver din kompetens för att hjälpa dem som vill konvertera. Hon är syrisk ortodox kristen, förklarar Karwan som såg att konvertiterna behövde ett annat stöd än det han som sekulär kunde ge.   

– Jag jobbar för människor bara, säger han enkelt. 

Karwan ger Lara Myro ett råd: 

– Tänk som Jesus: Alla människor är lika mycket värda. 

Lots in i samhället 

Lara arbetar både i Landskrona, Helsingborg och ibland i Lund. Hon är delaktig i olika familj- och barnverksamheter, tolkar vid behov i diakoni-mottagningen, har uppsökande verksamhet samt hjälper till vid frågor om migration och Migrationsverket.  

– Nu har jag själv möjligheten att göra skillnad för andra och kan hjälpa dem hitta en väg in i det svenska samhället på ett sätt som de förstår. 

Tillsammans med prästen Hans Pettersson har hon också utvecklat arbetet med och för konvertiter. 

– Jag är uppvuxen i ett mångreligiöst samhälle och jag förstår vilka frågor de har och vad de behöver få undervisning om, vilka bibelord som behöver lyftas fram till exempel. Det har varit tacksamt! 

De vill se resultat 

Brobyggarnas insatser förändras över tid. Basen består: språk, förnödenheter, juridisk rådgivning, samtidigt som påverkans- och demokratiarbetet tar en allt större plats. 

– De människor som vi arbetar med vill känna sig hörda och värda något. När vi lyfter deras problem känner de att någon lyssnar på dem, men de vill också se resultat. Därför har vi som brobyggare ett stort ansvar när vi diskuterar med politiker, säger Lara som lägger mycket tid på att ta fram motioner och att lobba både nationellt och internationellt. 

Personer med eget driv 

Arbetet som brobyggare är utvecklande även för henne själv.  

– Det har gett mig självförtroende. Jag har fått erfarenhet och utvecklats mycket som person. Vi brobyggare behövs på oväntade ställen och vi kan göra ännu mer. Vår kompetens kan tas tillvara  i fler sammanhang, säger Lara.  

Det dröjde inte länge innan Karwan hade anställt ytterligare brobyggare. Personer som talade arabiska eller farsi, som snabbt lärde sig svenska och kom med idéer för att effektivt hjälpa andra nyanlända. Som till exempel Zekhrula som nu i coronatider bjudit in till biblioteket för att plugga körkortsteori med unga killar.  

Som mest har de varit 11 brobyggare på olika platser i Lunds stift. Just nu är de åtta. 

– Men jag hoppas att vi ska bli hundra! 

Det behövs brobyggare i alla stift. 

Text: Mathilda Simonsson Torstensson och Magdalena Wernefeldt 

I Spenshult några mil öster om Halmstad tar resan slut för många människor på flykt. Istället tar den långa väntan vid. I ett litet hus i utkanten av Sveriges näst största asylboende bryts monotonin för en stund. 

De har flytt för sina liv, följt strömmen till något tryggare än det de lämnat. Alla med sin egen berättelse och sina egna skäl. Alla med drömmar om ett bättre liv. 

Lättnaden att ha kommit till ett tryggt land byts snart i frustration. Även om de inte har planerat att hamna just här, fanns det en positiv bild av Sverige. Många känner sig lurade när Spenshult blir deras hem under flera år. 

Ensamheten är värst 

Lina Andersson är flykting- och integrationssamordnare i Getinge-Oskarströms pastorat. Ett uppdrag som till stor del handlar om att finnas till för de som bor på Spenshult. Som mest har det bott uppemot 600 personer här. Nu är de runt 350. Majoriteten är män, många av dem med familjen hundratals mil härifrån, och alla väntar de på besked om de ska få stanna i Sverige. 

– För de allra flesta är det ensamheten som är värst. Att ha lämnat sitt förra liv, men fortfarande inte fått ett nytt. I början är de hoppfulla, tränar svenska och vill lära sig om svenska traditioner, säger Lina Andersson. 

Men hoppet försvinner när tiden går utan besked, och utan relationer till samhället utanför Spenshult. 

– Det är ett av mina viktigaste uppdrag – att skapa relationer, säger Lina. 

 I en liten villa i utkanten av området har Svenska kyrkan öppet hus två dagar i veckan. Under några timmar skapas en känsla av ett vanligt liv mitt i den tomhet som annars råder på boendet. 

Varma shawarmabröd på bricka 

När Lina och hennes kollegor öppnat för dagen fylls huset snabbt med människor, några sätter igång att laga mat och slamra med plåtar, andra samlas runt ett bord med en kortlek. Många kommer för att få hjälp av någon från kyrkan med sitt asylärende. Stämningen är avslappnad, kravlös. Här är man trygg. 

Johannes är 28 år och kommer från Armenien.  I ett drygt år har han varit här nu. I hemlandet var han militär, utbildad i Ryssland. Förhoppningen är nu att få stanna med hjälp av ett jobb. 

– Jag kan göra vad som helst, men gärna nåt med elektronik, säger Johannes och demonstrerar hur han har skrivit egna program till sin mobiltelefon. 

– För dem som fått avslag på sin asylansökan kan en sista möjlighet vara att istället söka arbetstillstånd. Men det är ett nålsöga att ta sig igenom.  I ansökan måste de kunna visa att de redan har ordnat ett fast jobb, berättar Lina Andersson. 

Från köket sprids dofter av Mellanöstern. Neamat Albayati fyller tunna shawarmabröd med kryddad kyckling samtidigt som hennes man Akram staplar de färdiga rullarna på en bricka och delar ut runt borden. Spenshult var Neamats och Akrams första anhalt i Sverige, innan de blev placerade i en kommun i närheten, i väntan på uppehållstillstånd. 

Inte ensam oavsett besked 

Tillsammans med sina döttrar kommer de hit varje vecka och gör väntan lite lättare att uthärda. Vad de inte vet ännu är att bara ett par dagar efter mitt besök kommer de att få sitt efterlängtade uppehållstillstånd. 

– Det går inte att föreställa sig vilken skillnad ett sådant besked innebär, säger Lina Andersson i efterhand. Nu kan de börja se framåt. Det är helt fantastiskt! 

Men alla får inte positiva besked. Någonstans på vägen från Senegal till Sverige, föddes Mohammad Mousa. Förmodligen i Italien. Nu är han sex månader och sitter i mamma Batollys knä i soffan i samtalsrummet på Spenshult. Så sent som igår hoppades Batolly fortfarande på Sverige, men nu har hon fått veta att de måste återvända. 

– Det finns fler länder Lina, säger Batolly med tårar i ögonen och ger Lina en klapp på axeln. 

– Det här jobbet kan ju verka tröstlöst, säger Lina senare. Folk står utan bostad och jag har inget att erbjuda dem. Jag skjutsar till stationen, vinkar av när de ger sig iväg vidare ut i Europa mot oviss framtid. Men samtidigt känner jag att jag gör jättestor nytta. Om inte vi är här så har de ingen alls. Oavsett hur det går för dem så är de inte helt ensamma, och det är guld värt. 

Text: Tomas Pettersson