Foto: Magnus Aronson /Ikon

”Man fick vara ledsen”

Madeleine var 16 år då hennes pappa dog en plötslig och oväntad död. Över ett år senare kände hon sig redo att börja bearbeta sorgen, och gick med i kyrkans sorgegrupp.

– I början kändes det konstigt. Jag är ingen person som har särskilt lätt för att prata om känslor, säger Madeleine.

Men när hon börjar berätta om hur hennes pappa dog, märks det att hon bär på en tung erfarenhet.

Det tog tid att inse vad som hänt

– Det kom ifrån ingenstans. Han var 59 år gammal och befann sig på ett flygplan när hans hjärta plötsligt slutade slå. 

Kort efter hennes pappas död kontaktade skolkuratorn henne för samtal. Madeleine gick dit men kände inte att det var något för henne.

– Kanske var det för tidigt, hans död kom ju så plötsligt. Det tog lång tid innan jag insåg att allt inte var som vanligt. 

Kompisarna ville hjälpa men kunde inte förstå

Några månader senare blev hon tipsad om sorgegruppen i kyrkan. Men till en början sa Madeleine nej. Det hade gått ett halvår och det kändes fortfarande för tidigt. 

Ett år senare kom det ett vykort ifrån församlingen om att en ny sorgegrupp skulle starta. Då kändes det rätt.

– Tidigare hade jag tryckt bort många känslor. Och att prata med kompisar gick inte så bra. De sa att de förstod och ville hjälpa till men de kunde inte förstå. Det var nog lika jobbigt för dem som för mig.

Medan vissa vänner gled ifrån, fick hon en del nya vänner. I sorgegruppen var de sex tjejer i ungefär samma ålder. Hon kände ingen av de andra sedan tidigare, men det gick förvånansvärt lätt att öppna sig.

Alla känslor revs upp på nytt

– Det var en speciell känsla. Man fick vara ledsen, samtidigt som vi också skrattade och hade kul. Man fick en chans att berätta – folk lyssnade och brydde sig. Det var skönt men samtidigt väldigt jobbigt.

Mötena i gruppen var väl uppbyggda, menar Madeleine, det fanns en röd tråd. Vid vissa tillfällen blev det särskilt känslosamt. Bland det jobbigaste var den gången de skulle prata om dödsorsaken. Det kändes lite som att ta ett steg tillbaks, eftersom alla känslor och minnen revs upp på nytt.

Det viktigaste med sorgegruppen, menar Madeleine, var förståelsen och gemenskapen. Sorgen kändes väldigt nära i två, tre år – trots att hon kunde skratta och vara glad emellanåt. Detta var något som omvärlden inte alltid förstod.

– När det såg ut som om jag börjat gå vidare tänkte folk, jaha, nu är allt okej igen. Men så var det inte alltid. Då kunde det kännas jobbigt att behöva förklara varför man inte var så glad vid vissa tillfällen.

Ingen enkel lösning

Ibland önskar Madeleine att folk skulle ha större förståelse för vad de som sörjer går igenom. Men å andra sidan, säger hon, vill man ju samtidigt att folk ska prata med en som vanligt.

Det finns kanske ingen enkel lösning. För sorgen, menar hon, kommer alltid att finnas kvar. Och vid vissa tillfällen känns det extra tufft. Ett sådant tillfälle var då hon tog studenten.

– Då kändes det att det saknades en person där. Men man måste leva vidare, det vet jag att min pappa hade velat.

Vill du gå med i en sorgegrupp?

Sorgegrupperna är små med  5–8 deltagare, som träffas med erfarna ledare. Där finns möjlighet att dela med sig av tankar och känslor till andra som är i samma situation. 

Det kostar inget att delta. Du är välkommen oavsett vilken livsåskådning du har. Du behöver inte heller vara medlem i Svenska kyrkan.

I varje församling utöver det finns också möjlighet till enskilda samtal med diakon eller präst.

Kontakta din församling för att gå med i en sorgegrupp.

Två flickor i en folkmassa kramar om varandra hårt.

Sorgegrupp för barn och unga

När vännerna inte förstår, kan en sorgegrupp vara till hjälp. Där träffar du andra barn eller ungdomar som har förlorat någon som stått dem nära.