Ärkestiftet 850 år: Festmässa i Gamla Uppsala, 140823 (Matteus 28:16-20)

Nyhet Publicerad Ändrad

850 år av hopp och tro. Det är skäl att fira. För 850 år sedan vigdes munken Stefan till vår första ärkebiskop. Det skedde 1164 i närvaro av påven Alexander III i Sens i Frankrike. Därför är det en ära och glädje att vi får fira denna festmässa tillsammans med kristna syskon från Sens – ett tecken på samhörigheten i kyrkan som spänner över sekler och länder.

När ärkebiskop Stefan kom hit till Gamla Uppsala där domkyrkan då låg blev Uppsala ärkesäte och de svenska stiften bildade en egen kyrkoprovins. Vigningen av Stefan blev viktig för Sverige. Det behövdes nämligen en ärkebiskop för att kröna en kung. Det vi firar låter som en stolt historia.

Men vi vet att ingen historia är stolt rakt igenom. Till historien hör också berättelsen om en kyrka som har gått maktens vägar, inte stått upp för de svaga eller tittat på när den borde ha ingripit. OCH berättelsen om en kyrka som har lagt grunder för utbildning, sjukvård, demokrati och kulturell utveckling. Historia är alltid både-och.

Redan under mitten av 1200-talet gjorde en katastrofbrand slut på ett blomstrande sekel för katedralen här i Gamla Uppsala, en tid som präglades av ett rikt pilgrimsliv. Katedralen flyttade till det som blev Uppsala, men församlingslivet fortsatte också här.

Fler historiska skiften skulle det bli. Det fanns ju en tid då ärkebiskopen var Sveriges ärkebiskop och Svenska kyrkans biskopar var lika med alla Sveriges biskopar. Så är det inte längre. I dagens Sverige lever Svenska kyrkan tillsammans med andra delar av den kristna kyrkofamiljen. Att kyrkan inte är en nationell företeelse utan har varit en global rörelse långt innan ordet globalisering var uppfunnet, det är allt tydligare i vår tid. Och så var det egentligen redan på Stefans tid. Troligen var han engelsman, utbildad i ett kloster i Götaland, ärkebiskopsvigd i Frankrike för att tjäna ett nyinrättat ärkebiskopssäte i Svealand. Det kristna evangeliet trotsar historiska, kulturella och geografiska gränser.

Det skulle också komma en tid då pilgrimsvandrandet förändrades. Reformationen på 1500-talet ledde till ett tydligt brott. Martin Luther och hans kollegor vände sig emot att evangeliet om Jesus Kristus blev en handelsvara. Handeln med förlåtelse genom de så kallade avlatsbreven gav kyrkan inkomster men dolde evangeliets kärna: att i Guds rike är allt gåva innan det blir uppgift. Rättfärdighet, förlåtelse och försoning går inte att köpa. De måste tas emot av den Gud som rättfärdiggör, förlåter och försonar av kärlek.

Också pilgrimsvandrandet misstänktes ha blivit ett köpslående om Guds gåvor. Inte går det att förtjäna sig himmelen genom att under mer eller mindre större mödor vandra till bestämda heliga platser! Ett pilgrimspass är inte ett bonuskort för att samla poäng som ger rätt till uppgradering till en finare klass på livets resa.

Och Gud vet, hur svårt det är för oss att ta emot en gåva när vi så förtvivlat gärna vill göra rätt för oss! Vår önskan att inte vilja stå i tacksamhetsskuld kan vara det största hindret för Gud att beröra oss.

I vår tid är pilgrimerna tillbaka. Ni har kommit hit idag från de fyra väderstrecken och finns mitt ibland oss i denna festförsamling. Allt mer pilgrimsvandras och pilgrimscyklas det i vår tid. Säkert sker det av olika skäl: För att få kropp och själ att må väl genom en rytm av ansträngning och vila. För att få distans till vardagen. För att rensa hjärnan. För att se klarare det som skyms i det dagliga livets mångahanda. För att bearbeta ett uppbrott eller en separation. För att göra upp med en synd. Det finns många goda anledningar till en pilgrimsresa.

Men inte vandrar vi för att blidka en arg Gud. Utan för att stilla en orolig, sårig, sökande eller trött själ så att den kan öppna sig för Guds kärlek, för den heliga Andens gåvor, för Jesus Kristus som förebild och försonare.

Var är kyrkan om 850 år? Ingen av oss kan veta, förstås. Vi är inte några museumsentusiaster som nöjer oss med att vårda och bevara fornlämningar, även om det är nog så viktigt. Vi är heller inte några lajv-rollspelare som försöker återuppleva en svunnen tid. Vi är ett hoppets folk, med blicken framåt. Vi litar på löftet som den levande Jesus Kristus ger: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” Vi fortsätter att döpa och undervisa.
 
Att ta hand om kyrkan – som stift, som byggnader och som gemenskap – är en hoppets gärning. Det kräver inte bara materiella resurser utan mycket god vilja, solidaritet, fantasi och övertygelsen att Gud kan och vill överraska oss också i framtiden. Gud kommer oss till mötes inte bara ur historiens skatter. Gud kommer oss till mötes även framifrån, ur framtiden.

Uppsala ärkestift går nu mot sin 900-årsdag. Många av oss här kommer inte längre att vara med när den dagen kommer. Desto viktigare att vi lämnar ett hoppets testamente till dem som kommer att finnas här då. Låt oss förvalta det kristna hoppet så att även de som är unga då kan få leva av Guds nåd och skapa gott i världen. Det give oss Gud som ger oss liv, befriar oss till hoppet och förnyar vår kraft att göra gott. Amen.