[Det talade ordet gäller.]
Tack för mottagandet idag! Tack för alla mejl, brev och kort som nått mig de senaste månaderna. De allra flesta har uttryckt glädje, kärlek till kyrkan och många goda förväntningar.
Nyss fick jag säga orden som betyder så mycket: ”Be för mig, såsom jag ber för er.” Det är kyrkan i ett nötskal! Ett nätverk av böner. Och inte är det ett intranät som kopplar ihop bara dem som hör till samma firma. Utan bön är ett mäktigt internet som spänner ett globalt nät av bönetrådar. I det nätet blir många ondskans pilar avgiftade. Där spirar mycket omtanke och godhet. Där kommer Gud och människor nära.
Tillsammans med stora delar av världens kristna firar vi idag trefaldighetsdagen. Vi firar Guds treenighet. Ärligt talat, så har det funnits en tid då kyrkan närmast skämts över detta att Gud är tre och ändå en. Det var när den nakna rationalismen rådde. Då fanns bara en sanning: något kan inte vara både ett och tre. Det är antingen-eller som gäller. Allt annat är irrationellt. Då hamnade Gud som treenig lätt i ett försynt litet kapitel längst bak i teologins läroböcker.
Nu vet vi bättre än så. Gud är inte ett mattetal. Gud är inte heller ett sudoku, som blir totalt ointressant så fort det är löst. Ju mer vi frågar efter Gud desto mer fascinerande blir det. Gud är i sig, och för oss, en levande relation. Gud är en och möter oss likväl som Fader, Son och Ande, som skapare, befriare och livgivare.
Gud är alltid mer och större än våra bilder av Gud. Ändå har vi en bild av Gud som sticker ut bland alla andra: Jesus. Honom kommer vi inte förbi, som Petrus och Johannes uttrycker det när de ska redogöra för i vems kraft eller namn de har helat en lam man: ”Jesus är stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen.” Jesus kommer vi inte förbi, för han ”kom förbi” hos oss, för att stanna. Gud i människogestalt. Mänskligheten kommer inte förbi honom, genom det han sade och gjorde, genom hur han dog och blev levande igen. Inte bara bildkonsten, musiken, litteraturen och arkitekturen som utgör så mycket av vårt kulturarv bär hans avtryck. Det gör också våra principer om den svages rätt, om vikten av försoning, om mänskliga rättigheter. Även denna dag är människor berededa att lida för sin tro på honom och än växer kyrkan, mest påtagligt i Asien och Afrika.
När vi talar om Fadern, Skaparen, har vi mycket gemensamt med både judar och muslimer. Gemensamt tror vi på Gud som skapare av himmel och jord. Och ju mer vi utforskar av universum, makrokosmos och mikrokosmos, ju mer fängslande blir det. Även när vi talar om anden som Guds skaparkraft kan vi hitta mycket gemensamt med människor av annan tro. Det är när vi talar om Sonen, om Jesus, som skillnaderna blir tydligast. En jude kan med glädje och stolthet se att juden Jesus är ”hörnstenen” i kyrkan. En muslim har tillsammans med Koranen stor respekt för Jesus som en av de viktigaste profeterna. Men Jesus som Guds Son och världens frälsare, det är det bara vi kristna som tror.
När Nathan Söderblom blev Svenska kyrkans ärkebiskop för 100 år sedan, på hösten 1914, då första världskriget precis hade börjat, stod det klart för honom att kristna i olika länder och kyrkor måste tala med varandra och samverka för fred och världens bästa. Det tidiga 1900-talets mycket starka nationalism satte käppar i hjulet för hans fredsinitiativ. Men han fick ändå snurr på samarbetet mellan kyrkorna, ekumeniken. ”Guds orkester är ej enstämmig” – som han sade.
Ekumeniken förblir viktig för världsfreden även 2014, och vid dess sida finns idag nödvändigheten av dialog och samverkan mellan religioner. Om människor av tro inte hittar gemensamma ord och handlingar blir det inte fred.
Vad är då tro? I vår tid görs tro ofta till en ren individuell fråga: Är jag troende? Och vi verkar ha lärt oss att majoritetssvaret på den frågan ska vara nej. Icke-troende som standard. Tro som avvikelse.
Men man kan också se det precis tvärtom: Tro har vi alla. Alla har vi något som vi ytterst litar på. Tro som almänmänsklig livsyttring, icke-tro som avvikelse. Då måste vi ta ställning till vad som verkligen är värt vår djupaste tillit. Och kanske dyker frågan upp: Vad är minimum för att en tro ska kallas kristen?
Det är en spännande fråga att samtala om. Men den ska inte skymma det som är ännu viktigare: tro är inte en sak jag har eller inte har, utan tro är en process jag är indragen i. Många av oss är det allt sedan vi döptes som små bebisar.
Visst har tro med individuella ställningstaganden att göra. Och det spelar roll hur vi tror eller inte tror. Men dagens berättelse om Maria och Marta som sörjer sin hastigt avlidne bror säger också något annat om tro. Jesus skapar tro inte som individuella paket som vi bär med oss, utan Jesus skapar tro som ett gemensamt rum som vi kan leva, växa och utmanas i. Och tröstas i, när det är det som behövs.
När Jesus kommer till Betania kliver han rakt in i sorgen. Rakt in i den ifrågasatta tron: hur kunde Gud tillåta …? Den korta dialogen mellan Marta och Jesus visar att det inte är de rätta svaren som avgör. Till en början talar de två ju närmast förbi varandra. Det som förändrar situationen är att Marta vågar två saker: hon vågar mötet och hon vågar tilliten. ”Jag tror att du är Guds Son.” När hon säger så, vet hon att hon mitt i sorgen satsar på sorgedagarnas slut. Att hon inför dödens ansikte satsar på livet.
Tron på Gud är inte bara något som vi bär på som individer. Tron är också som det tak som det känns gott och nödvändigt att gå in under när snön vräker ner eller solen bränns. Som att komma innanför domkyrkans portar och bli del av dess stilla liv, tända ett ljus och bli ett med världens alla ljuständande människor.
Det är en konst att vara människa: att leva med värdighet och anständighet. Därför gläds jag så över det valv av tro och det nät av bön som Gud och människor spänner över sekler och kontinenter, där Kristus är hörnstenen och den heliga anden upprätthåller skapelsens vardag. Livets och världens utmaningar är stora och ibland vassa. Just här kan vi möta dem med tillit, och med hopp.