Pamela Garpefors, kyrkoherde i Svenska kyrkan Berlin
Foto: Magnus Aronsson/Ikon

En mötesplats där besökarna känner sig sedda

Victoriaförsamlingen i Berlin är en dynamisk plats med mycket rörelse och många aktiviteter. Hit söker sig såväl ungdomar som hamnat på glid som damer som bott decennier i staden. "Vi vill ge människor en känsla av sammanhang", säger kyrkoherde Pamela Garpefors.

Svenska kyrkan i Berlin ligger i stadsdelen Wilmersdorf, söder om den kända avenyn Kurfürstendamm. Stadsdelen är känd för sina vackra byggnader från tiden före kriget, och Victoriaförsamlingens byggnader i brunt tegel omgivna av grönska är inget undantag.  
 
Församlingen har funnits i Berlin i över 100 år och har hela 3000 kvadratmeter till sitt förfogande. På området finns förutom kyrkan och församlingens lokaler en skola, förskola och en stor park med kryddträdgård och bihotell. 

En dynamisk plats i ständig rörelse

Pamela Garpefors har varit kyrkoherde i församlingen sedan november 2019. Hon beskriver sitt jobb som varierande och innehållsrikt, med arbetsuppgifter som sker i nära samarbete med präst och musiker, personal på skola och förskola. 
 
– Det är ett roligt jobb där ingen dag är den andra lik. Vi jobbar väldigt nära varandra och mitt i verksamheten finns vårt café som en smältdegel där föräldrar och andra möts över en fika. Det är en otroligt dynamisk plats med rörelse hela tiden.  
 
Vardagen består till stor del av möten med människor: kyrkobesökare men också dem hon träffar på hembesök och sjukhusbesök. Vissa ärenden hänvisas från ambassaden och inte sällan blir det djupare samtal om mer specifika problem. Många uppskattar att sitta en stund i kyrkans park, där det ibland arrangeras trädgårdsdagar med så kallad ”grön diakoni”.  
 
– Det blir en fin dialog när vi gör saker tillsammans. Alla får en uppgift i trädgården och medan man jobbar pratar man om livet. Vi vill ge människor en känsla av sammanhang, det är väldigt avslappnat och inte så prestigefyllt, en atmosfär som satts i åratal.  

Hundratals besökare i omlopp

I Berlin bor det uppskattningsvis 8 000 - 10 000 svenskar. På en vanlig söndag kommer det cirka 40 gudstjänstbesökare, men varje vecka är det hundratals personer i omlopp i kyrkan om man räknar alla föräldrar. Vissa besökare har bott i staden ända sedan 60- och 70-talet. Andra är nyinflyttade. 
 
– Många kommer bara för att ta en kopp kaffe, kanske efter gudstjänsten eller för att delta i något program eller föredrag. I Berlin är alla affärer stängda på söndagar, vilket bidrar till att kyrkan blir en naturlig mötesplats.  

"Vi vill ge människor en känsla av sammanhang, det är väldigt avslappnat och inte så prestigefyllt, en atmosfär som satts i åratal."

Alla ska bli sedda 

Det diakonala tänket genomsyrar hela kyrkans verksamhet - från det att man kommer in i caféet till hur man blir bemött i expeditionen. Alla ska bli sedda, bekräftade och lyssnade till, förklarar Pamela.  
 
Inte sällan befinner sig de som söker sig till kyrkan i nöd, det kan röra sig om ensamkommande ungdomar eller andra som råkat hamna i fel sammanhang.  
 
– Det är lätt att hamna på glid i Berlin med alla klubbar och droger. Vissa är på gränsen till att knappt orka med livet längre, men sedan har de valt att komma till caféet för att prata om sina problem.  
 
Som exempel nämner hon någon som satsade allt sitt kapital i helt fel aktier och inte hade någonting kvar. En annan man var hemlös i flera veckor innan han vågade komma förbi och be om lite tandkräm.  
 
– Det finns mycket skam och skuld hos många som hamnat i knipa. Vi jobbar med att man ska komma som man är. Vi kan alla hamna där närsomhelst.  
 
Andra besökare kämpar med kulturkrockar - som dyker upp oftare än man kan tro, enligt Pamela.  
 
– På ett sätt är det så nära till Sverige men det finns ett helt annat tänkesätt här. Digitaliseringen ligger tio år efter Sverige med långsamma beslutsprocesser hos myndigheter och tung byråkrati. Många tycker det är så skönt att de kan betala med kort och till och med Swish i vårt café! 

Ökat behov av samtal under pandemin

Under pandemin fick kyrkan specialtillstånd för att hålla skolan och förskolan öppna för att de var så små. Och för att kunna fira gudstjänster satte de upp ett tält i parken. Pamela märkte också av ett ökat behov av samtal. 
 
– Vissa blev av med sina jobb eller var tvungna att jobba hemifrån, samtidigt som barnen var hemma från skolan och familjer fick trängas i små lägenheter. Andra stod inför valet att återvända till Sverige, vilket ledde till samtal om vad man innerst inne vill med sitt liv.    
 
I en enkät som kyrkan skickade ut nyligen ställdes bland annat frågan: ”Vad uppskattar du när du besöker en gudstjänst?”. Några av svaren var: ”Den mänskliga värmen”, ”Gemenskap, värme och andlighet” samt ”Att jag känner mig välkommen, sedd och hemma”. 
 
– Många uppskattar också att få höra predikan på svenska och prata om sitt liv på svenska. Om man ska berätta om ångest till exempel kan det vara svårt att hitta orden på ett annat språk. Tyska kyrkan har ett annat sätt, det är inte samma möte i ögonhöjd. Vissa har provat det men kommer tillbaka hit eftersom de inte upplever samma tilltal där och saknar det vardagsnära mötet. 

En plats där man kan känna sig hemma 

Enligt Pamela betyder kyrkan lika mycket för dem som bott flera decennier i Berlin, som för nykomlingar. Många medlemmar i syföreningen till exempel, har bott här sedan 60-talet och är oerhört integrerade i samhället. Ändå fortsätter de att träffas en gång i veckan år ut och år in. 

 

– Damerna brukar tala om det tyska ordet heimat. De känner sig varken helt hemma i Tyskland, där de alltid kommer att vara invandrare eller i Sverige, som de lämnat. De lever i ett slags mellanland. För dem blir kyrkan en plats där de kan känna sig helt hemma. 


Bild på Pamela Garpefors, kyrkoherde i Victoriaförsamlingen, Berlin

 Foto: Magnus Aronsson