Liknelsen om vinträdet
Vid dagens ekumeniska gudstjänst i Lunds domkyrka där Lutherska världsförbundet och Katolska kyrkan uppmärksammade reformationen och 50 år av dialog, höll både påven Franciskus och Lutherska världsförbundets generalsekreterare Martin Junge var sin predikan.
Avsikten var inte att splittra tron
Texten de utgick från var liknelsen om vinträdet och grenarna från Johannes 15. För båda ger liknelsen starkt uttryck för enhetens betydelse. Påven menar att vi måste betrakta det förflutna både uppriktigt och kärleksfullt. Vi får erkänna att splittringen avviker från den ursprungliga avsikten men också att den ofta har befästs av värdsliga makthavare snarare än av de troende. Han erkänner att det har funnits en uppriktig vilja att bekänna och försvara tron men att man samtidigt slutit sig i sig själv av rädsla för och med fördomar om andras sätt att betona saker eller deras språkbruk. Det går inte att ändra historien men man kan återberätta den på nya sätt.
Betydelsefulla konsekvenser av splittringen
Påven lyfter fram splittringens negativa konsekvenser i lidande och missförstånd men också det positiva i att den gett möjlighet att bättre förstå vissa aspekter av tron. Han nämner särskilt reformationens betydelse för att ge Skriften en mer central roll och hur Martin Luthers andliga erfarenheter och kamp för att finna en nådig Gud påminner oss om Guds initiativ – utan Gud kan vi inget göra. Denna positiva värdering av Luther är mycket betydelsefull.
I slutet av predikan knyter påven förnyelse och försoning mellan kyrkorna till ett favorittema i sin teologi, Guds barmhärtighet. De kan bli mer trovärdiga vittnen om Guds barmhärtighet i en värld "som är i sådant behov av hans ömhet och barmhärtighet".
Ny tolkning av liknelsen
Martin Junge utgick från att kyrkorna tidigare läst liknelsen med fokus på de avhuggna grenarna som inte burit frukt. I splittringen har man sett på varandra som avhuggna grenar. Innan detta gemensamma högtidlighållande ens var tänkbart har det dock funnits kvinnor och män som bett för enhet, fört ekumeniska dialoger, tillsammans tjänat fattiga och förtryckta, lidit martyrdöden – modiga profeter som sett på varandra som grenar i Kristus.
Dopet är grunden för enheten. Enheten vi redan har i Kristus krockar dock med den kyrkliga splittringens verklighet. Han citerar en latinamerikansk tänkare Eduardo Galeano: historien är en profet som tittar bakåt; utifrån det som varit och mot det som varit, ser denna profet det som skall komma. Han föreslår att vi ska använda den tanken som en nyckel när vi läser texten om vinträdet. Den kan då bli en profetia om att grenarna hör ihop.
Inspiration och utmaning
Junge slutar med en fin symbol. Om Gud skulle upptäcka att vi imorgon håller i stenar som vi gjorde förr, låt det inte vara för att vi ska kasta dem på varandra eller för att bygga murar som skiljer och exkluderar. Låt det vara för att bygga broar så att vi kan komma närmare varandra, bygga hus som vi kan mötas i och göra bord där vi kan dela bröd och vin, Kristi närvaro. Han har aldrig lämnat oss utan kallar oss att bli kvar i honom så att världen kan tro.
Båda predikningarna var inspirerande och utmanade – värda att reflektera över på den fortsatta vägen från konflikt till gemenskap.
Christopher Meakin
Kyrkoherde, Ljungby pastorat