Kära dopförsamling, käre nydöpte Oscar,
Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. De orden läste din gudfar kronprins Frederik för en liten stund sedan. Det var Jesus som sa så, och det är sällan som han låter så exkluderande – för oss vuxna i alla fall: den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig ditin. Men så var Jesus också irriterad den gången, ja rentav arg: barnen hade fösts bort ifrån honom. De hade nekats beröring. De hade förvägrats upplevelsen att vara oändligt älskade, trygga och fria – just den upplevelsen som dina föräldrar vill att du ska få växa upp med.
Det ska du veta, Oscar, barn har rätt att få komma till Jesus, att höra om Gud och beröras av Guds kärlek. Barn har rätt att få veta att även om det gör ont att leva ibland – det gör det för alla, prins eller inte – så är dopet en källa till ett gott självförtroende och ett friskt gudsförtroende. Vår tro, den kan vi bli osäkra på. Det kan till och med bli så att den går förlorad. Men om dopet kan vi aldrig säga: en gång var jag döpt, nu är jag det inte längre. En gång döpt, alltid döpt. En gång sedd och bekräftad som ett Guds barn, alltid sedd och bekräftad. Det är något att gå till när livet skaver, ja det är en tillgång som kan utgöra skillnaden mellan liv och död. Precis den tillgången har barn rätt till.
Vi som är vuxna då? Som hamnar utanför Guds rike om vi inte tar emot det som ett barn, vad ska vi ta oss till då? Kanske just detta: att se barnen, både deras sårbarhet och deras kraft. Ta till oss chansen att en gång till få uppleva saker som om det vore första gången: att förvånas tillsammans med barnet som upptäcker sin egen skugga eller smakar på snö. Leken och förundran är växandets moder, också inför vuxenvärldens utmaningar. Leken och förundran bär spår av Guds rike.
I förrgår, under förberedelserna för denna gudstjänst talade vi här i kyrkan om dopbarnets namn. Just då hördes en ljuvlig barnröst som sa klart och tydligt: Zlatan. Och för ett ögonblick såg jag Oscar framför mig, inte som ett spädbarn i lång dopklänning, utan som en sex- eller åttaåring som jagar efter bollen iförd en tröja med namnet Zlatan på. Tröjan är alldeles för stor för honom, men det gör ingenting. Han är ju på väg att växa! Det fotbollsfrälsta barnet blir allt mer lik sin förebild; han springer fortare och dribblar skickligare än han kunde innan han fick tröjan på sig. I tanken är han ju Zlatan.
Sitter det i kläderna? Egentligen inte. Och ändå gör tröjan skillnad, därför att den på sätt och vis gör honom till ett med sin stora förebild. Han har liksom iklätt sig Zlatan.
Idag bär Oscar inte fotbollströja utan en dopklänning. En viss likhet finns ändå. Dopklänningen är väldigt lång. Men det gör ingenting. Han är ju på väg att växa. Klänningen utstrålar den renhet och den skönhet som dopet ger. Förutom alla namnen av dem som burit den före honom bär den också namnet Jesus Kristus, förebild och försonare. Det dopfrälsta barnet hör ihop med Jesus. Du kan hoppa över din egen skugga, därför att Jesus som har gjort dig fri i dopet visar dig oanade möjligheter. Du kan hjälpa, trösta och utmana, därför att den Heliga Anden är din hjälpare, din tröst och den kraft som driver dig att älska andra och dig själv såsom Gud älskar dig.
Sitter det i kläderna? Egentligen inte. Och ändå gör Oscars dopklänning skillnad idag. Genom dopet har han iklätt sig Kristus. Tillsammans med oss kan han säga till Gud: Jag vilar glad. I din famn. Vilar glad. I din famn.
