Tre romska kvinnor och två män står i Uppsala domkyrka.
Foto: Fredrik Lidé

Predikan på Pingstdagen 2021

Högmässa på Pingstdagen den 23 maj 2021 i Uppsala domkyrka med mottagande av Kyrkohandboken på romska språk

Glädje, allvar, mångfald: visst är du med?

1 Mos 11:1-9; Apg 2:1-11; Joh 14:25-29 

Här är det – ett av dagens särskilda firnings- och glädjeämnen: Kyrkohandboken på romska språk: resande romani, kelderash, lovara och kale.

I vår kyrka har pingsten de senaste åren varit en gudstjänstspråkens dag. Vi skulle också kunna säga att vi blivit nästan lite bortskämde när det gäller rikedom i gudstjänstspråk. 2018 tog vi högtidligen emot Kyrkohandboken för Svenska kyrkan del I, i fjol firade vi mottagandet av Kyrkohandboken på finska, meänkieli, nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska. Och i år alltså kyrkohandboken på de fyra romska varieteter resande romani, kelderash, lovara och kale.

Alla dessa språk är och har varit gudstjänstspråk här i rikshelgedomen Uppsala domkyrka. De är det också i församlingar i hela Svenska kyrkan. Jag hoppas att den gudstjänstglädje som finns i detta ska få kännas även som streamad glädje!

I en luthersk kyrka behöver språken ha en särskild plats. Det har sin förklaring i den reformatoriska grundtanken att varje människa ska få höra evangeliets tilltal på sitt hjärtats språk, så mycket det bara är möjligt. Det innebär inte bara att det är viktigt att översätta själva Bibeln till olika språk, utan också att det liturgiska språket blir tillgängligt på många språk, så att vi kan fira gemensam gudstjänst och ändå använda olika språk, som vi gör i denna pingsthögmässa. Varje gudstjänst där det sker levandegör på nytt pingstundret: var och en talar sitt språk, ändå finns en gemensam förståelse. När vi ber Herrens bön tillsammans, var och en på det språk som är närmast hjärtat, så förstår vi varandra i det utan att vi kan tala varandras språk. När vi idag välsignas på lovara, så kan även den som kanske aldrig ens medvetet har hört lovara innan ändå förstå vad som sker. Pingsten spränger gränser. I det lilla som i det stora.

Sedan år 2000 är romer, tillsammans med samer, judar, sverigefinnar och tornedalingar en av de av riksdagen erkända nationella minoriteterna i Sverige. Det innebär att möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska vara självklara. Under de 500 år som romer har funnits i Sverige har olika romska grupper kommit från olika delar av Europa. Därav kommer det sig att det finns ett stort antal romska dialekter eller varieteter.

Sveriges historia med romer, inklusive Svenska kyrkans historia, har varit sårig. 2014 kom regeringens vitbok ”Den mörka och okända historien. Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet”. Också mot den bakgrunden är tillgången till bön- och gudstjänstspråk på det egna språket ett viktigt steg.

En sak till! Den ekumeniska betydelsen av kyrkohandboken på romska språk (romani chib) är större än för alla de andra översättningarna. Andlighet är för de flesta romer en självklarhet. Men beroende på ursprung och historia tillhör de som förstår och talar resande romani, kelderash, lovara och kale olika religiösa samfund. En del balkanromer är muslimer, familjerna från Östeuropa tillhör ofta den romersk-katolska eller ortodoxa kyrkor och många är pingstvänner. Senast i veckan talade jag med en kvinna som är katolik och som uttryckte sin stora glädje över att kunna använda delar av denna handbok i sitt katolska sammanhang.

I detta finns en avglans av det fantastiska som hände där och då, vid den första kristna pingsten: ”Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.”

Hur mycket behövs inte detta i en värld där polariseringen ökar, människor och grupper ställs mot varandra och där också Jerusalem, som fick bevittna detta under, den senaste tiden på nytt har blivit platsen för eskalerade motsättningar och våld!

Det som den gammaltestamentliga berättelsen om tornbygget i Babel skildrar är en oavslutad berättelse. Den pågår fortfarande. Människor kommer överens om att bygga ett torn, och inte vilket som helst. De har bokstavligen himlastormande planer. Vi behöver ingen Gud, för vi är Gud! Vår makt når in i himlen och sopar bort alla drömmar om Gud, Ande och evigt liv.

Berättelsen gör en poäng av att Gud inte förstör människornas verk. Ingen storm slungar tegelstenarna åt alla håll, ingen eld bränner bort de missriktade ambitionerna. Det blir inga stora materiella skador. Ändå leder Guds blick till katastrof för människorna: det gemensamma språket går förlorat. Fullständig förvirring utbryter, kommunikationen kollapsar. Polarisering och fiendskap växer.  

Med rätta upptar negativa utvecklingar mycket av vår uppmärksamhet. Men pingsten säger oss: Det negativa är inte allt. Polarisering är inte ett ofrånkomligt öde. Var uppmärksam också på motsatsen. Lyft fram de tillfällen då fiendskap övervinns, främlingskap byts till gemenskap, förståelse och samförstånd uppstår.

Precis efter versen där alla dessa räknas upp som nu plötsligt hör talas på sitt eget språk om Guds stora gärningar står det: I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: ”Vad betyder detta?”

Behåll förmågan att häpna! Vårda den! Varje ”äsch, jag vet ju ändå som det är” minskar vår synförmåga. Då får vi svårare att se och uppleva Guds Andes kraft runt omkring oss, i världen och i oss själva. Guds Ande är den kraft som upprätthåller skapelsens vardag. Dess spår är närvarande överallt. Vi vill inte sudda bort dem, utan fortsätta att kunna häpna och förundras och så vittna om Guds stora gärningar.

Det kan vi göra med tillförsikt och utan att göra anspråk på att kunna svara på och för allt. Som Jesus säger i dagens evangelietext: ”Fadern är större än jag.” Ja, Gud är större – större än våra bästa prestationer och våra värsta misslyckanden. Större än vår största glädje och vår djupaste nöd. Större än alla våra bilder och ord av Gud.

Det kan vi fortsätta häpna över, samtidigt som vi kan få vägledning genom att söka oss till Jesus och hans ord, samtidigt som vi kastar oss i famnen på den heliga anden. Inte för intet kallas Anden tröstaren, hjälparen och försvarsadvokaten. Och översättaren vill vi kanske lägga till idag – översättaren mellan Gud och oss, mellan människor och våra olikheter.

Det är inga småsaker detta handlar om. Vi vet ju något om den första kristna pingstens bakgrund; den var egentligen inte så lovande alls. De där människorna som satt samlade i det där huset denna speciella pingstmorgon var mer som en kyrka i kris än som en modig kyrka. Mer som en ängslig minoritet än som en kyrka med friskt gudsförtroende och därmed också ett sunt självförtroende.

De hade varit med om avhopp och svekdebatt. De hade brottats med övergivenhet och politiska utmaningar. De hade ställt sig frågan: är det här med Jesus verkligen värt det?

Vad är då pingst? Pingst är glädje och allvar i en förening som trotsar det som vill riva isär och så splittring. Det kan innebära kamp, men inte med våld utan med ordets, andens och bönens kraft. Pingsten är djärva drömmar om en värld där barriärer övervinns och rättvis fred byggs – i Jerusalem, det heliga landet och runt om i världen. Det är djärva drömmar om människor som oavsett modersmål kan arbeta tillsammans för barnens bästa och för våra barnbarns barnbarns bästa. Det är djärva drömmar om att mänskligheten ska värna skapelsen och den planet som är vårt gemensamma hem.

Vi är många! Glöm inte det när det känns ensamt vid skärmen! Vi är unga och äldre, vi är födda i många länder, vi talar många språk. Alla hör vi talas om Guds pågående verk i denna värld. Vi behöver varandra. Låt oss vara kyrka med stolthet och mod. Den Heliga Andens verk fortsätter i världen, i glädje och allvar, i kamp och fest, och visst är du med?