Mikaelidagen den andra oktober 2016, Uppsala domkyrka
Uppenbarelseboken 12:7-12
”Änglarna” är denna söndags tema. Föreställningen om änglar är, tror jag, närmast universellt. Det finns väl knappast någon som inte har någon sorts känsla för vad en ängel skulle kunna vara. Samtidigt så är även våra änglabilder trendkänsliga – ibland är de frånvarande, och ibland är de så närvarande att de till och med pryder vart och vartannat presentpapper! De flesta avbildningar av änglar är så där söta och lite nostalgiska.
Den mest nostalgiska änglabilden jag kan komma på är den som finns på den där klassiska barnkammartavlan, en mera romantisk variation av barnens änglavakt som Jesus talar om i mera drastiska ordalag i dagens evangelietext. Med stora vita vingar, milt ansikte och beskyddande händer går ängeln där bakom en liten flicka och en liten pojke som går på en farlig väg, en smal bro över stupet. Himlen är mörk, åskan går och tänk om barnen hamnar i avgrunden … men ängeln är ju där! Känns tavlan igen? Om inte, så går det nog ändå att föreställa sig bilden. Scenen beskriver något som är farligt, men likväl tryggt och säkert. Lite väl romantiskt kanske, men ändå; motivet är fascinerande.
Ängeln ger skydd och trygghet åt barnen. Samtidigt har de också frihet. Ängeln curlar inte. Den ställer sig inte framför barnen och säger: stopp, det här är för farligt för er. Det här är inget för barn, ni klarar inte det. Ni måste åtminstone ha hjälm på er. Ängeln går inte heller framför barnen så att de slipper utmaningen och rädslan: det går inte att klänga sig fast i ängelns kjolar och blunda. Nej, ängeln går bakom. De kan inte se den, bara lita på dess närvaro. Ängeln i sin tur tycks lita på barnen: Gå ni bara, var inte rädda. Jag är med.
Kanske var det så det kändes för er som en gång blev utsända av Svenska kyrkan som missionärer, volontärer och stipendiater: en okänd väg låg framför er. Ni var inte barn när ni sändes ut, och ändå behövde ni Guds barns tillit. Ändå var det med änglavakten i ryggen som ni tog steget. Ni vågade lämna det invanda, hemmet och hemlandet, för kortare, längre eller väldigt lång tid. Ni följde kallelsen att vittna om Guds barmhärtighet i hela världen, i ord och handling. Ni är värda vår respekt. Att ha er som är samlade till missionsdagar bland oss idag påminner oss alla om att Guds mission, Guds sändning måste fortgå, varenda dag, runt om i världen, i vårt land, i vår stad.
Hur vuxna vi än är, någonstans blir vi aldrig äldre än barnkammartavlans barn som tillitsfulla går på okänd väg, med änglavakten i ryggen. Samtidigt handlar tavlan med barnkammarängeln inte bara om barn. Den har också ett budskap till föräldrarna: Våga du låta ditt barn finna sin egen väg och ändå finnas där, såsom ängeln gör? Kommer du ihåg att du i dopet la ditt barn i Guds händer? Kan du vila i det att du inte är ensam om att vaka över ditt barn? Det är gott att påminna oss själva och varandra om änglavakten. Den goda närvaron som finns där även när den mörka dagen är inne. Visst, ibland verkar det som om ängeln blundar. Även med skyddsängeln förblir det livsfarligt att leva. Vi kan dö och mista dem vi älskar. Med förfäran har vi denna vecka sett bilden av en livlös barnfot sticka fram ur rasmassorna efter bombangreppen på Aleppo. Ibland är det inte alldeles lätt att hålla fast vid övertygelsen att det inte finns någon situation där inte tillit och förtrolighet finns åtminstone som en möjlighet. Det är vad barnkammarängeln säger. Vackert och starkt på sitt sätt.
Men det är förstås inte allt som kan sägas om änglar. Uppenbarelseboken säger mer och något annat: Den berättar om ärkeängeln Mikaels kamp med draken, den stora kaosormen, ondskan från urtiden. En änglaskara med Mikael i spetsen ger sig i kast med själva djävulen. Den stridande ängeln avbildas ibland som en korsmärkt ängel som svingar svärdet i kampen mot draken som är symbol för det onda. Det är allvar. Ängelns mun är hopdragen till ett streck, i full koncentration. Draken måste besegras. Dess raseri är stort, för han vet att hans tid är kort, som det står i Uppenbarelseboken.
Hur slutar den striden? Jo, himlen blir ren från all ondska. Dag och natt hade ormen varit verksam, anklagat, sått split och osämja, insinuerat och förstört. Nu är det slut med det. Alla ångestrop, all förtvivlan är borta. Himlen fylls av jubel. ”Jubla ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er.”
Jubel i himlarna och ve över jorden och havet. Jo tack, jordens och havens, ja, världens ve är påtaglig. Bland civilbefolkningen i Aleppo, bland krigens, våldets och de sociala och ekonomiska orättvisornas offer, i planetens suckar under klimathotens börda.
Det gör det lätt att vilja protestera mot resultatet av Mikaels kamp som visserligen renar himlen från allt ont men som inte befriar jorden från ondskans makt, utan snarare tvärtom. Varför detta, Gud? Du vet ju att vi inte klarar av hur mycket ondska som helst!
Nu vet vi ju att himlarna inte är någon plats i geografin. Utan himlarna, det är Guds sfär, Guds rike. Det är tillvarons hjärta som består när allt annat tar slut – vårt liv, därför att vi dör, vårt solsystem, därför att solen blir utbränd, och hela universum, därför att… – ja, det vet vi inget om.
Guds rike, Guds sfär, tillvarons hjärta består när allt annat förgås. Därför är det så viktigt att just Guds sfär är fri från ondskan. Det är Guds sfär som är det centrala, långvariga, eviga. Det är människans sfär som är det förgängliga, det kortlivade, det som är i utkanten.
Ur vårt perspektiv verkar det vara tvärtom: det är världen i centrum och Guds sfär någonstans i utkanten. Bättre då med ondskans orm – om den nu måste finnas – i himlen än i människornas värld. Det är mänskligt att känna så.
Samtidigt vet vi hur förgängliga världens värderingar av rikedom och framgång, av ett rikt och lyckligt liv i själva verket är. När allt kommer omkring är varken gott eller ont i det här livet slutgiltigt. Ondskans tid är kort, därför rasar det, säger Uppenbarelseboken. Vår tid är också kort, även om den varar så långt som 80, 90 eller till och med 100 år. Det talar för att trots allt och i det långa loppet, så är jublet som fyller himlarna – tillvarons hjärta – ändå viktigare än världens ve.
Guds rike först, sedan allt det andra; det som också är viktigt, men inte allra viktigast. Och osökt går tanken till honom som sa ”Sök först Guds rike och Guds rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.” (Mt 6:33)
Om vi följer den uppmaningen och går in i denna mission, hamnar vi på den stridande Mikaels sida – som bundsförvanter i kampen mot det onda. Mikael – den stridande ängeln. Hans namn är än fråga. Det hebreiska Mi-ka-el betyder ordagrant ”Vem är som Gud?” En fråga, inget utropstecken. Gud kämpar mot det onda med en fråga!
Den insikten påminner mig om Jesus. Visst möter vi utropstecknens Jesus i evangelierna, t ex i Bergspredikan. ”Det står skrivet, men jag säger er…!”. Men ofta är det en frågande Jesus som vi möter. Jesus ställer frågor i samtal med laglärda (till exempel i Lukas 10, i liknelsen om den barmhärtige samariern: Vad står det i lagen? Hur lyder orden? Vilken av dessa tre tycker du var den överfallnes nästa?), i samtal med sina lärjungar (Var ska vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta? Joh 6:5). Och enligt Matteus och Markus är det så att till och med hans sista ord på korset är en fråga – kanske den svåraste frågan som finns: Eli, eli, lema sabachtani? Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? (Mt 27:46, Mk 15:34) Och även som uppstånden fortsätter han att fråga: Petrus, har du mig kär? Tre gånger frågar han det: Har du mig kär?
Om Guds ärkeängel bär en fråga som namn, och människosonen dör med en fråga på läpparna så behöver vi inte tveka inför våra egna frågor. Lev frågorna! Gud kämpar mot det onda med en fråga – det kan vara något som vi kan fundera vidare på.
Att hålla frågan levande – det är också ett viktigt kännetecken för en god kristen, en god Jesu lärjunge, en god missionär.
Låt oss inte glömma: I änglars sällskap finns rum för tillit. Änglahälsningen ”Var inte rädd” som drar sig som en röd tråd genom Bibeln och viljan att strida med änglarna för det goda – det är två sidor av att följa Jesus. Att vårda båda dessa sidor i vår relation till Gud är ett uttryck för kristet liv. Var inte rädd, du är högt älskad. Just därför kan du fortsätta din kamp för det goda. Det är Guds änglars dag idag, och de för inte vilse.