Predikan vid biskopsvigning 6 september 2015

Nyhet Publicerad Ändrad

Ärkebiskop Antjes vigningstal vid biskopsvigning av Johan Dalman, Strängnäs stift, och Mikael Mogren, Västerås stift. Uppsala domkyrka, 14:e söndagen efter trefaldighet. Predikotext: Efesierbrevet 4:1-6.

(Det talade ordet gäller) 

Se människan

En enda bild har på några dagar förändrat samtalet i Europa. Fotot av ett drunknat barns döda kropp, taget på Bodrums strand i sydvästra Turkiet. Treårige Alans utsläckta liv har blivit berättelsen som inte kan ignoreras. Genom hans död har flyktingkrisen fått dimensioner som saknats i många sammanhang. Det handlar om medmänniskor, inte om volymer. Det handlar om hjälp både här och där, inte antingen där eller här. Effektiva beslut och åtgärder, som säkra vägar till asylprövning, dröjer alldeles för länge. Att så många människor har drunknat i Medelhavet, kvävts i lastutrymmen och farit illa på andra sätt handlar mer om bristande vilja än om brist på möjligheter. Att det har blivit så är en skam som vi européer måste bära. Vi har del i världens bortvändhet från livets Gud.

Hur hög är vår civilisationsnivå egentligen? Hur djupt rotade är värden som medmänsklighet och människovärde när det kommer till kritan? Hur långt sträcker sig ansvarskänsla och gästfrihet? Hur odlas dessa värden hos barn och ungdomar som kommer att forma morgondagens samhälle? Hur får de som är i maktpositioner idag hjälp att följa den medmänskliga kompassriktningen, även när det blåser hot och hat mot dem?

Det är många frågor som ställs på sin spets där på stranden i turistorten Bodrum. Bodrum ligger inte långt från Efesos, där dagens episteltext hör hemma. Det är faktiskt bara 174 km mellan de båda orterna. Man tar sig från Bodrum till Efesos på 2 timmar och 49 minuter, och det är en gammal och läcker resväg, upplyser nätet.

Texten ur Efesierbrevet är förvisso gammal. Läcker är den också i sina pregnanta beskrivningar av enheten: en är Herren, en är tron, ett är dopet; en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. Det är en läcker smak på de orden!

Men nog kan det verka längre än 2 timmar och 49 minuter mellan den pågående flyktingkrisen och efesierbrevets förmaningar till enhet i en trätande församling. Var möts dessa världar?

Till en början i det rent mänskliga. Lev värdigt, skriver brevets författare. Ödmjukhet, mildhet och tålamod räcker långt som grundläge. Ovanpå det, ha fördrag med varandra i kärlek: där börjar den ständiga övningen i tolerans och respekt – att titta minst en gång till, innan jag vänder mig ifrån en annan människa.

I nästa mening talar författaren mer konkret kyrkligt: bevara med friden som band den andliga enheten. Det står inte: skapa frid och enhet, fixa det som saknas. Utan: bevara den gåva av gemenskap som kyrkan är – en enda kropp, en enda ande, ett och samma hopp; en Kristus, en tro, ett dop. Allt är gåva innan det blir uppgift. Det är något som jag vill säga med särskilt eftertryck till er två som snart ska vigas till biskopar. Allt är gåva innan det blir uppgift. Bottna i den nåden när ni sätter igång att verka som biskopar i kyrkan och i världen.

Efesierbrevet ger oss en väsens- och arbetsbeskrivning av kyrkan som är relevant också i dagens verklighet. En enda kropp med hela den världsvida kyrkan, sammanhållen av dopet och bärare av hopp. Med sin grund i Jesus Kristus. Brevskrivaren uttrycker sig vackert och maximalt inkluderande: En är Gud och allas fader; Gud står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Men frågorna tar inte slut för det. Handlar det här bara om församlingen i Efesos eller också om stranden i Bodrum? Verkar Gud genom allt bara i kyrkans värld eller finns Gud i hela världen med all dess härlighet och hela dess himmelskriande nöd?

De bibelvetenskapliga kommentatorerna är inte eniga på den punkten. En del tror att denna text endast handlar om kyrkan, som en ekumenikens Höga visa liksom. Andra anser att författaren tar ut mycket större svängar än så. Och just det tror jag också – stora svängar alltså. Det finns ju en rörelse i den här texten. Den börjar i en vädjan som gäller alla människor, nämligen att vi ska leva värdigt, i enlighet med de bästa värderingarna. Sedan kommer vi till kyrkan som dopets och trons gemenskap i Kristus, vars kännetecken är ett gemensamt hopp. Och rörelsen kulminerar i det som är större än kyrkan i Efesos, Uppsala, Strängnäs och Västerås stift, nämligen i det universella: En är Gud och allas fader. Som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Därför kan vi inte göra skillnad på människor. Genom dopet finns det helt klart ett särskilt band kristna emellan. Men just dopets kallelse till ett liv i tro och kärlek betyder också att engagemanget för utsatta människor inte kan göras beroende av trostillhörighet. Det finns ett gemensamt uppdrag att värna om människor i nöd och att vårda den skapelse som är förutsättningen för allas liv. För en är Gud och allas fader.

I vår kyrka är det en glädjens dag idag, särskilt för Strängnäs och Västerås stift: här är två människor beredda att säga ja till att ta emot ett ledaruppdrag som kommer att innebära både ansvar och slit. Och den ibland smärtsamma erfarenheten att aldrig räcka till hur mycket ni än gör. Johan och Mikael, ni blir biskopar i en tid då förtroendet för vår kyrka har ökat signifikant och då förväntningarna om möjligt ökar ännu mera. Ni blir biskopar i en tid då sekulariseringens vågor bryts mot de eviga frågornas strand.

Inför samhällsutmaningar kunde det för tio år sedan heta: Varför ska kyrkan blanda sig in i detta? Samma människor kan idag fråga: Varför gör kyrkan inget? Därmed inte sagt att den ena frågan är lättare än den andra. Men ni behöver inte lägga tid på att bevisa för er själva och era medarbetare att kyrkan är relevant. Lev denna relevans i stället, med den självklarhet som hör till vårt gemensamma hopp!

Ni kommer väl förberedda genom den utbildning och de erfarenheter som ni har med er. Ni är olika och har olika profil; det gläds jag över å biskopskollegiets vägnar. Jag tror dessutom att ni kompletterar varandra väl. Era valspråk tycks avslöja det. Johans valspråk är svaret som Jesus ger när några frågar: ”Var bor du?” Jesus säger: ”Följ med och se!” Och vad finns att se? Jo, detta att ”Ordet blev människa” – Mikaels valspråk.

Följ med och se! Se människan: Jesus som dog på korset för världens skull, treåringen som ligger död på stranden, ett offer för krig, orättvisa, girighet, ovilja och senfärdighet.

Följ med och se: Ordet blev människa. Jesu Kristus finns mitt ibland oss. Som den som mättar oss vid nattvardsbordet och som en av dessa minsta som ber om att bli mättade av oss. Och när vi sörjer där på stranden, när vi slits mellan hopp och förtvivlan, när mörka drömvågor sköljer genom småtimmarnas halvslummer, då finns han också där. Som det står i slutet av det evangelium som era valspråk kommer ifrån: ”När morgonen kom stod Jesus på stranden” (Joh 21:4). Just då förstod lärjungarna inte att det var han. Inte just då, men senare.

Han finns på stranden. Se människan! Se människan på stranden!