Predikan vid kyrkomötets inledningsgudstjänst

Nyhet Publicerad Ändrad

Uppsala domkyrka 23 september 2014.

1 Kor 1:10-13

Nu är vi här – samlade inför kyrkomötets öppnande. Jag ser en församling som spänner musklerna i startblocken! Många av er har gått upp i ottan för att komma i tid till denna gudstjänst. Ni har läst motioner och reciter, tänkt och funderat. Det kanske känns som en speciell blandning av lite resetrötthet, stor förväntan och en smula otålighet inför att äntligen få sätta igång. Ja, snart börjar arbetet!

Mycket är nytt idag. Ny mandatperiod, ungefär hälften av ledamöterna är nya, presidiet är nytt, möteslokalen är ny för oss alla, ärkebiskopen är ny – det är väl bara kyrkan som är gammal! Och evangeliet förstås. Det är ännu äldre, och ändå ny varenda dag, som Guds nåd. Det är dit vi tyr oss innan starten av detta nya kyrkomöte.

När vi gör oss en bild av dagens evangelietext ser vi Jesus. Han ber. Enligt evangelisten Johannes ber Jesus inte bara för vännerna som han har omkring sig, utan för alla som genom deras ord tror på honom. Till denna stora skara hör också vi.

Jesus ber för oss: ”Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de ska vara i oss.”

Blev Jesus bönhörd? Det beror på var man tittar. Enligt Apostlagärningarna 2 blev han det i allra högsta grad, för så här skriver Lukas där: ”De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.”

Ett hjärta och en själ: de höll samman, möttes troget, delade måltiden i jublande, uppriktig glädje, var omtyckta av hela folket och var dag kom det till nya människor. Det är denna vackra bild av kyrkan som vi har med oss när vi begrundar skrivelser och motioner, när vi diskuterar kyrkans resurser och uppdrag, kyrkans relationer i världen, kyrkans nutid och framtid. Det är det vi vill: samhörighet, uppriktig glädje i gemenskapen, människors frälsning.

Och med oss har vi också erfarenheter av att det inte riktigt är så. Det hålls inte sams och samman, det gås inte troget till templet, måltiden delas inte alltid i jublande, uppriktig glädje. Det glöms bort att prisa Gud, vi är inte omtyckta av hela folket och vi ser för få människor som vill förena sig med oss.

Då är det lätt att bli längtansfull, att få lite extra darr på rösten när vi sjunger ”Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.” (Ps 57:4)

Men var detta ”fordom” egentligen någonsin riktigt sant? Jo, sanning var det alldeles visst enligt Apostlagärningarna, men kanske var det ändå en sanning med modifikation. För när Paulus skriver till församlingen i Korinth, bara en så där fem mandatperioder efter det att Jesus bad om enheten, är det en annan sanning som uppenbarar sig. Vi hörde det i epistelläsningen: Jag uppmanar er ”att vara överens och inte dela upp er i olika läger.” Och han fortsätter: Vad jag menar är att ni alla säger ”Jag hör till Paulus” eller ”Jag hör till Apollos,”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus” Var det i Paulus namn ni döptes?

Hör ni det oerhörda? Jesus, den enda Herren som vi bekänner som vår frälsare har blivit en bland andra. De har slutat se skillnaden mellan Gud och människa där i Korinth. Det är ju värre än att folk idag inte kan skilja mellan jul och påsk.

Detta fina ”fordom”, då det var ett hjärta och en själ, har följt med kyrkan genom historien, oavsett hur verkligheten har sett ut. Paulus ord till Korinthierna ”jag har nämligen fått höra att det förekommer motsättningar bland er” har kunnat vara sanna om otaliga församlingar genom seklerna. Motsättningarna och dåligt samtalsklimat är konsekvenser av mänsklig svaghet. Att kyrkan levt och lever trots allt är ett bevis på Guds trofasthet.

Och man skulle kunna säga att demokratin har gjort en dygd av den mänskliga svagheten. Demokrati är vårt sätt att använda motsättningar för att försöka komma fram till de bästa lösningarna. Så det går inte att läsa Paulus alldeles bokstavligt när han säger ”dela inte upp er i olika läger”, för själva uppdelningen i olika läger – nomineringsgrupper i vårt fall – är ju en del av processen som vi har behov av för att komma så nära som möjligt denna idealbild av kyrkan, nämligen en kyrka där det hålls sams och samman, där gudstjänst firas i jublande, uppriktig glädje, Gud prisas, folket älskar kyrkan och vi ser många människor som vill vara med.

Vi behöver höra och pröva motsatta argument för att vaska fram det bästa. Ofta behöver vi vara oense först, för att i slutändan bli överens. Och ibland når vi inte fram till den slutända där vi blir överens. Tycka lika är inte förutsättningen för att kyrka ska vara kyrka. Tycka om är inte heller förutsättningen för att kyrka ska vara kyrka, även om det är nog underlättar om vi tycker om varandra.

Men älska, det är en förutsättning för att kyrka ska vara kyrka. Du behöver inte tycka om din meningsmotståndare, men du kan älska honom eller henne för Jesu Kristi skull. Såsom Kristus har älskat fram dig ur dopet in i ett liv i gemenskap med honom och hela skapelsen, så har han också älskat fram din meningsmotståndare. Då beror vår enhet inte på våra sympatier eller antipatier utan på honom som älskat oss först. Så blir Jesu bön hörd, också denna eftermiddag i Uppsala domkyrka: ”Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de ska vara i oss.” I kyrkomötet är vi många, i Kristus är vi ett.