Ers kungliga höghet, ers eminens, fru statsråd, herr landshövding, rector magnifica, ärade gäster, ledamöter – systrar och bröder i Kristus!
Reformation och ekumenik
Vi är samlade till kyrkomötet året då reformationen fyller 500 år. För Svenska kyrkan började jubileumsåret på ett unikt sätt genom att vi tillsammans med Stockholms katolska stift fick vara lokala värdar för Lutherska världsförbundets och katolska kyrkans gemensamma högtidlighållande. I en ekumenisk gudstjänst i Lunds domkyrka undertecknade påve Franciskus och biskop Munib Younan de fem imperativen som finns i skriften Från konflikt till gemenskap.
Det skedde inför samhällsföreträdare och kyrkliga ledare från hela världen.
Via nätet sågs det i Kongo likväl som i Chicago, i ett irakiskt flyktingläger likväl som i det koptiska Egypten. Gudstjänstens följdriktiga fortsättning med ett 10 000-tal människor i Malmö under temat Tillsammans i hoppet var fest och uppdrag/mission på samma gång – som det bör vara i kyrkan.
Lund 2016 har skärpt vår blick för kyrkans katolicitet. Det är glädjande med lokala
ekumeniska initiativ likväl som att Unga katoliker och Svenska kyrkans unga inom kort kommer att hålla sitt andra gemensamma läger. När reformationsåret kulminerar i slutet av denna månad, låt oss då fortsätta att med stolthet och kraft lyfta upp Jesu Kristi evangelium. Och göra det med ekumeniskt ansvarstagande, medvetna om att vi är del av en världsvid kyrka och att vi alltid förblir i behov av reformation.
Energin från Lund fortsätter att verka i den kristna världen, betonade biskop Younan vid Lutherska världsförbundets generalförsamling i Windhoek, Namibia, i maj. Han påpekade att denna energi till och med har strålat ut i den muslimska världen, som en appell att befria islam från jihadistisk exploatering och verka för försoning också mellan shia och sunni.
Energin från Lund har också jag känt av under det gångna årets resor. En tyngdpunkt har legat på länder där kristna är i minoritet, drabbade av krig, våld och trakasserier. För två år sedan gästades kyrkomötet av Hans Helighet Påven Tawadros II. Jag är tacksam över att jag i slutet av 2016 har kunnat göra ett svarsbesök i Egypten. Våra koptiska systrar och bröder har varit utsatta för flera attentat mot kyrkor och gudstjänstfirare under året.
I slutet av januari reste jag till Irak tillsammans med en delegation från Kyrkornas världsråd. Det blev gemensamt gudstjänstfirande och samtal med unga flyktingar, besök i läger och uppvaktning av ministrar. Den rapport om minoriteters behov i Syrien och Irak som Kyrkornas världsråd och Norska kyrkans nödhjälp har tagit fram med stöd också från Svenska kyrkan togs emot med intresse och tacksamhet.
För lite mer än en vecka sedan kom jag hem från Pakistan. Besöket skedde på inbjudan av Church of Pakistan som omfattar hälften av landets tre procent kristna. Syftet var att fördjupa och utveckla den långa relationen mellan våra båda kyrkor. Under resan besökte vi flera stift, var med om att tillsammans med 3000 människor inviga en splitterny kyrka i en kristen by, träffade teologistudenter, besökte skolor i Lahore, lärde oss om kyrkans sociala och interreligiösa arbete samt togs emot i landets största moské i Islamabad. Ja, många av Pakistans kristna hör till de fattigaste och lägst utbildade. Högutbildade som den kristne piloten i flygvapnet berättar att de slår i glastaket. Hädelselagarna drabbar alla. Ändå mötte vi en kyrka med värdighet och självkänsla: djupt medveten om utbildningens värde och nödvändighet, glädje och allvaret i kyrkans skolor där både kristna och muslimer går; en kyrka buren av uppdraget att i all sin litenhet vara en helande närvaro i samhället. Det genomtänkta interreligiösa arbetet som går under namnet ”Faith Friends” väckte vår respekt och nyfikenhet.
Under alla dessa resor blev det tydligt att vi behöver stötta och visa solidaritet, men också samverka i ögonhöjd. Att endast se människor som offer förminskar dem som lever ett kristet liv under svåra omständigheter. När det gäller Church of Pakistan har vi tillsammans identifierat tre områden för vidare samarbete: undervisning, klimatarbete och interreligiös dialog.
Ekumeniken har sina utmaningar och sina glädjeämnen. I somras fick jag ta emot The Lambeth Cross for Ecumenism av Ärkebiskopen av Canterbury. Glädjen över denna utmärkelse vill jag dela med er och hela Svenska kyrkan.
Kyrkovalet
En nyligen avgången partiledare förebrådde sitt parti självskadebeteende. Vår kyrka är inte heller immun mot sådant beteende. Ett exempel är tolkningen av ett valdeltagande som inte varit så högt sedan 1950. En tolkning som gjort sig hörd är den att ökningen endast beror på att s och sd stod emot varandra – en seger för partipolitiken och ett nederlag för kyrkan. Men är det verkligen partipolitisk strid som är orsaken till det kraftigt ökade valdeltagandet? Tänk om det också beror på att engagemanget för religion och kyrka faktiskt har vuxit? Att det har skrivits och debatterats mer om det som kyrkan gör och inte gör? Att det finns fler – även
bland dem som själva inte är aktivt kristna – som bryr sig om det som just kyrkan tillför vårt samhälle och världen? Tänk om det beror på att människor har sett att 80 % av våra församlingar har engagerat sig i flyktingsituationen hösten 2015? Tänk om de 8000 nya ideella medarbetarna som då strömmade till kyrkan alla gick till valurnorna och tog med sig sina kompisar?3 Tänk om det faktiskt är omsorg och respekt för kyrkan, dess budskap och dess arbete som gjort att valdeltagandet har ökat?
När jag rör mig på bokmässan eller läser tidningar får jag många tecken på att det är just så.
Under rubriken ”Viktigt att kyrkan får vara politisk” skrev Svenska Dagbladets kulturskribent Lisa Irenius nyligen: …frågan är då vilka forum som kan förena alla dem som vill försvara människans grundläggande värde, bortom partipolitik och andra identiteter? På senare år verkar kyrkan alltmer ha kommit att fylla en sådan funktion. Kyrkan kan bli en sådan samlingsplats just för att den kan agera politiskt utanför partipolitiken – och för att den disponerar unika och centrala rum i samhället. Den kan spela en roll i den världsliga världen just för att den har en distans till densamma …
Världen förstår inte alltid att det är Guds kärlek som driver kyrkan när vi värnar om demokrati och mänskliga rättigheter och visar motstånd mot intoleransen. Att vi vågar stå kvar vid det som Jesus har lärt oss blir allt viktigare. Bekymrade kristna ska inte tryckas ned i pessimism och passivitet. Med aposteln Paulus säger vi ”Jag skäms inte för evangeliet” (Rom 1:16).
Reformationsjubileet sammanfaller med en orolig tid, osäkerhet och förändring. Det handlar om världsfreden, klimatförändringarna och vad de kan komma att innebära för våra barnbarn och deras barnbarn. Samtidigt finns det fortfarande en sömngångaraktig likgiltighet som underminerar vår medvetenhet om vårt ömsesidiga beroende, både inom den mänskliga familjen och hela Guds skapelse.
Just därför är det en god tid att vara kyrka. Vi håller det mäktiga budskapet om Jesus Kristus i våra händer och har uppdraget att dela det med andra. Vi är räddade inte på grund av det vi är och gör utan på grund av det Gud är och gör. Vi är befriade till ett liv i tacksamt svar på Guds frälsningsgåva. När Gud tilltalar oss med kärlek och barmhärtighet kan vi bli ambassadörer för fred, rättvisa och försoning i vår värld. Vi är fria för att tjäna. Kyrkan har både plats och uppdrag i det offentliga rummet.
Bildningsprogrammet
För att kunna vara kyrka och vittna om Guds barmhärtighet i ord och handling behöver vi vara både utbildade och bildade. Viljan att få till ett systematiskt och samordnat program för lärande och undervisning växer i vår kyrka. Efter projektet Dela tro – dela liv är det dags för några bestämda kliv framåt. Våga tänka – våga tro, med hela kroppen. Målet skas vara ett program som är lika välkänt som konfirmationen. Som lokalt kan se mycket olika ut, men som ändå kan kännas igen i hela landet. Och som kan omfatta alla åldrar.
Uppgifterna framåt är stora. Guds nåd är större!
Må så Guds goda ande leda vår kyrka till insikt och handlingskraft också genom detta kyrkomöte!
Ärkebiskop Antje Jackelén