Träinredning som målats så att den ser ut som marmor.
Foto: Carolin Freiholtz

Dekorationsmålaren som gick till botten med frågan ”När är gult fult?”

Under ett måleriuppdrag i Göteborgs domkyrka sa magkänslan Eva Wilms att metoden som föreskrivits inte var rätt väg att gå. I ett gästhantverkarprojekt vid Hantverkslaboratoriet har hon tagit vidare diskussionen som uppstod och undersökt varför linoljefärg så lätt gulnar och hur det kan förhindras. 

När dekorationsmålarna Eva Wilms och Sigrid Lin 2014 fick i uppdrag att imitationsmåla en vit marmor i domkyrkan i Göteborg föddes en diskussion om vilken färg som var lämpligast att använda. Åtgärdsprogrammet föreskrev en lasyrolja med pigment som sedan skulle lackas. Men dekorationsmålarnas magkänsla menade att det var fel väg att gå.

– Vår erfarenhet sa att det skulle gulna väldigt fult. Eftersom det var ornamentik skulle det bli ojämnt i tjocklek och lacken gör att oljan under gulnar. Då började vi förhandla om behandlingsgången, säger Eva Wilms. 

Lacken gör nämligen att linoljan under inte exponeras för dagsljus, vilket ger en så kallad mörkergulning. Eva Wilms liknar det vid att hänga upp en tavla på en vägg målad i linoljefärg.

– Väggen bakom tavlan blir gul, men effekten är reversibel. Om du plockar bort tavlan och väggen exponeras för dagsljus så återfår den sin ljusa färg. 

De föreslog i stället att man skulle använda en vit färdigstrykningsfärg som inte behöver lack som ett skyddande lager. Ytan skulle bli jämn och tålig och inte gulna på samma sätt som lasyrolja och lack. Efter en lång process och många diskussioner med beställaren fick Eva och Sigrid igenom sin vilja. Under arbetet med marmoreringen i kyrkan, där vit linoljefärg blandades med konstnärsfärger på tub, fick de besök av en byggnadsantikvarie som utbrast ”oj vad vitt, jag hoppas det gulnar”.

– Det blev en krock eftersom vi hade tänkt att det inte skulle gulna. Med det mötet uppstod en fråga om hur man genom århundraden har använt olika knep för att linoljefärg inte ska gulna, och även hur målare gör och tänker idag. För det har alltid varit ett problem.

 

 

Mittgång i kyrka leder fram till altare. På båda sidorna marmoreringsmålade kyrkbänkar.
Foto: Carolin Freiholtz

Frågorna som väcktes resulterade i gästhantverkarprojektet ”Gult är fult? Om vit linoljefärgs benägenhet att gulna”. I projektet har Eva Wilms intervjuat sju personer som verkar inom branschen. En del målare, andra färgtillverkare. Hon har dessutom läst gamla skrifter på Måleriets museum och Kungliga biblioteket för att ta reda på mer om hur man genom historien har förhållit sig till linoljefärgens gulnande och undvikit det. 

– Det finns några olika knep, man har till exempel blandat i lite blått i färgen. Men en lösning som går igen i alla texter är att man bör ha ett lagom sugande underlag samt att oljan behöver vara mättad med pigment för att undvika att oljan blir stående på ytan, eftersom det är oljan som gulnar. Det lite av en aha-upplevelse. Magkänslan hade sagt mig det, men jag förstod inte varför rent intellektuellt. Nu kunde jag sätta ord på min intuition. 

Händer som håller svamp och penslar för marmoreringsmålning.
Foto: Carolin Freiholtz

Arbetet med gästhantverkarprojektet har varit en positiv upplevelse för Eva Wilms som känt sig stärkt av erfarenheten och fått bekräftat att ja, det var rätt beslut att använda en annan metod i Göteborgs domkyrka. 

– Jag vill kunna stå för det jag har gjort. Om ens erfarenhet säger en något så ska man stå upp för det och driva igenom det som man tror på. Det har gett stor respons i konservator- och restaureringsvärlden, att vi stod på oss och drev igenom det som vi hade på känn.

Projektet avslutades 2018 och det har nu gått några år sedan Eva Wilms och Sigrid Lin marmorerade i kyrkan. Så, hur blev resultatet?

– Det har blivit så fint! Och den åldras riktigt vackert. Jag är så stolt när jag går in i kyrkan och klappar på ytorna där glansen har lagt sig fint och är väldigt naturtrogen marmor, och det har inte gulnat!