När dekorationsmålarna Eva Wilms och Sigrid Lin 2014 fick i uppdrag att imitationsmåla en vit marmor i domkyrkan i Göteborg föddes en diskussion om vilken färg som var lämpligast att använda. Åtgärdsprogrammet föreskrev en lasyrolja med pigment som sedan skulle lackas. Men dekorationsmålarnas magkänsla menade att det var fel väg att gå.
– Vår erfarenhet sa att det skulle gulna väldigt fult. Eftersom det var ornamentik skulle det bli ojämnt i tjocklek och lacken gör att oljan under gulnar. Då började vi förhandla om behandlingsgången, säger Eva Wilms.
Lacken gör nämligen att linoljan under inte exponeras för dagsljus, vilket ger en så kallad mörkergulning. Eva Wilms liknar det vid att hänga upp en tavla på en vägg målad i linoljefärg.
– Väggen bakom tavlan blir gul, men effekten är reversibel. Om du plockar bort tavlan och väggen exponeras för dagsljus så återfår den sin ljusa färg.
De föreslog i stället att man skulle använda en vit färdigstrykningsfärg som inte behöver lack som ett skyddande lager. Ytan skulle bli jämn och tålig och inte gulna på samma sätt som lasyrolja och lack. Efter en lång process och många diskussioner med beställaren fick Eva och Sigrid igenom sin vilja. Under arbetet med marmoreringen i kyrkan, där vit linoljefärg blandades med konstnärsfärger på tub, fick de besök av en byggnadsantikvarie som utbrast ”oj vad vitt, jag hoppas det gulnar”.
– Det blev en krock eftersom vi hade tänkt att det inte skulle gulna. Med det mötet uppstod en fråga om hur man genom århundraden har använt olika knep för att linoljefärg inte ska gulna, och även hur målare gör och tänker idag. För det har alltid varit ett problem.
