Kompass
Foto: Michael Yat Kit Chung/Flickr

Våga ett helhjärtat ja eller nej - 18 december

Det är inte alltid vår inre kompass pekar i en tydlig riktning. Istället för att säga ja säger vi nja och istället för att vila i tro blir det en evig karusell av å ena sidan och å andra sidan.

Fjärde söndagen i advent 2016

Vi pratar ibland om en inre kompass, en slags magkänsla, stundtals så överväldigande stark att det inte finns minsta utrymme för tvivel.

Men det är inte alltid kompassen pekar i en tydlig riktning. Ibland är det som om den där kompassnålen bara snurrar runt och runt och istället för att säga ja säger vi nja och istället för att vila i tro blir det en evig karusell av å ena sidan och å andra sidan.

Vis av erfarenhet och med andra ord än mina skriver Paulus om oviljan att binda sig, att svara svävande och lite lagom inlindat så att man egentligen inte sagt varken ja eller nej. Han skriver om att vända kappan efter vinden och om lusten att hålla alla dörrar öppna.

Det är något som tar emot med att bestämma sig definitivt, underskriften på köpekontraktet, att välja gymnasieprogram, att lova i nöd och lust och att säga upp sig från ett jobb.

Tänk om det inte blir bra. Tänk om jag säger ja till något som visar sig bli ett nja. Ja, tänk om. Och i det ögonblicket är det så lätt att ta på sig åkbandet igen, det där som ger oss fri tillgång till å ena sidan och å andra sidankarusellen.

Jag går ofta både förbi och stannar upp vid Mariaskulpturen i Uppsala domkyrka. Hon står stadigt på samma mark som jag, hon har varma skor på fötterna och hennes kläder gör att jag inte skulle höja på ögonbrynen om jag såg henne i vimlet på gågatan.

Hon är en besökare, en tillrest, ett vittne, en bofast och en medvandrare på samma gång. Vi kan berättelsen om henne, i alla fall den berättelse vi tror är hennes - vi kan ju inte så noga veta eftersom så mycket är höljt i dunkel. Hennes ansikte är aningen fårat och i blickens djup och på läpparnas form anar jag den eftertanke som kommer av hennes ja.

Maria sa ja den gången, till en början tvekande men aldrig svävande, inte inlindat och hon höll ingen nödutgång på glänt. Hon fick en märklig fråga, på gränsen till omöjlig och hon kunde knappast överblicka konsekvenserna kring vad det skulle innebära att vara den som bär fram hela världens räddning till livet.

Hon sa ja till en uppgift som kanske kändes övermäktig och hon förstod nog att det skulle blåsa kalla vindar runt hennes person. Hon skulle bli ifrågasatt och förminskad men hon trodde på det möjliga i det omöjliga och för det kommer hon bara dagar senare att prisas salig  av sin äldre släkting Elisabet. Hon hade bråttom dit, till staden i Juda bergsbygd där Elisabet bodde. Någon måste hon få dela hemligheten med, någon som själv var uppfylld av livets under.

För många Marior blir både adventstid och jultid stress, fix och stök för att infria både sina egna och andras förväntningar. Kanske kan det också bli en tid för begrundan över att Gud uppenbarar sig i det enkla, avskalade och sköra.

Om du och jag får mötas som Maria och Elisabet kan vi tillsammans få reflektera över om det finns saker i vårt liv som vi behöver säga ett helhjärtat ja och nej till.

Vi kan ta av oss åkbandet till å ena sidan och å andra sidankarusellen utan att för den skull förneka att det finns både nyanser och gråzoner i livet. Ett helhjärtat ja behöver varken handla om förhastade slutsatser eller oförnuft. Nej, ett helhjärtat ja handlar om att våga sig ut i det okända och lita på att Gud finns där. Då blir även vi en plats där Guds under får växa. 

Lotta Ingerholt
Församlingspedagog

Tankar inför helgen

Under rubriken Tankar inför helgen funderar en präst, diakon, församlingspedagog eller kyrkomusiker varje vecka om  den kommande söndagens tema och bibeltexter. Här kan du få hjälp att tänka på vad den kristna tron kan betyda i din vardag, i samhället och i ditt liv. 

Här kan du läsa tidigare veckors tankar.