Det går en väv genom dagar och år
med början långt bort i tiden
och bortgångna släkten har satt sina spår
av strävan och drömmar i den
I diktens vackra, enkla rader skildrar författaren Kerstin Hed historiens gång som en väv. Generation efter generation tillför sina erfarenheter och visioner, ger vävnaden färg och karaktär, som skiftar över tiden.
Så är det för mänskligheten. Så är det för vår kyrka.
Vår början var långt bort i tiden. Vårt nu är här. Efter oss ska – förhoppningsvis – tusen nya generationer göra sina inslag i väven.
Också det mest brokiga mönstret har sin konstitution – i varpen som löper från förr till framtid, i ramen eller vävstolen som ger förutsättningar för skapandet, liksom för resultatet, själva verket.
Mångskiftande är färgerna och strukturerna på de händelser som vi i kyrkomötet kan summera sedan vi senast var samlade i Uppsala.
Vårt lugna metodiska arbete, buret av demokratiska principer, präktiga utskottsberedningar och, i debatt och beslut, långsiktiga perspektiv för vår öppna svenska folkkyrka, hade då att relatera till den mest tillspetsade flyktingsituationen i Sveriges historia.
Kyrkomötets budgetutskott tog ett unikt initiativ, initierade ett krafttag för att säkra och stärka Svenska kyrkans medverkan till flyktingmottagande, kännetecknat av medmänsklighet och respekt för varje individs människovärde. Kyrkomötet stod enigt i beslutet om 75 miljoner kr extra till kyrkans flyktingmottagande. Låt mig stryka under det lilla ordet enigt.
”Möt mig nu som den jag är…
”… allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem”
Ja, det finns många vackra psalmer och bibelord som ackompanjerar det beslutet.
Kyrkomötet genomfördes när Paris för andra gången det året skakade av fruktansvärda terrordåd. Bara några veckor senare, trotsade världens ledare ändå hoten och samlades i samma stad till FNs klimatkonferens och till en överenskommelse mer långtgående än de flesta vågade hoppas på.
Klimatet – och mänsklighetens förmåga att återskapa samhällen i samklang med naturen – är en ram för mänsklighetens väv och fortlevnad på den här himlakroppen. Planeten Jorden kommer att klara sig, som ett sandkorn i vår galax. Frågan är om allt liv, som fordrar syre, ska få sin chans att existera.
Vintertid kom också nya politiska beslut om flyktingmottagandet i Sverige. Det är inte min roll att kommentera dem. Kombinationen av kyrkomötets och riksdagens beslut blev en, på de allra flesta håll, hanterbar situation, när nyanlända kom till olika delar av vårt vidsträckta land.
Knappt en enda landsortsförsamling är oberörd. I bruksorter, som för länge sedan har lagt ned sina fotbollslag, bildas nya. I skogliga bygder, där gudstjänstbesökarna tyckets vara ett utdöende släkte, vallfärdar nyanlända bybor till söndagsgudstjänsten. I språkkaféer, där slöjd och konsthantverk blir en början till kommunikation, möts kvinnor, och även en del män, till dialog som sträcker sig över de gränser som kultur, historia, talade språk och religion ritar upp.
Det finns ingen anledning att idyllisera. Både nu och framöver finns prövningar som gäller tolerans, förståelse och framförallt de långsiktiga möjligheterna till egen försörjning och ett eget självständigt liv.
Om jag, som Kerstin Hed, ändå ska slå en väft i den väv som är vår historia, väljer jag färgrika, färgstarka – och på en och samma gång mjuka och hållbara – garner för 2015-16.
För oss i Svenska kyrkan, med närvaro i alla bygder, öppnar fler människor i fler lokalsamhällen nya möjligheter till aktivitet och till utveckling.
En härlig samling för Krafttag Konfirmation, som ju är utflödet ur kyrkomötets eget beslut, gav härom kvällen en hisnande upplevelse av just detta. När merparten av tonåringarna i vårt land inte konfirmeras, och vi i församlingarna kämpar för att bryta den normen, berikas konfirmationsundervisningen av flickor och pojkar från inte minst Syrien som söker sin kristna hemhörighet i sitt nya hemland. Och i bred öppen verksamhet klarar församlingarna också att välkomna ensamkommande tonåringar från Afghanistan – i regel muslimer och samtidigt medmänniskor med behov av kontakt, gemenskap och hemhörighet i sin nya bygd.
Även kyrkomötet tar nya steg för att tydligt och direkt lyssna till unga människors erfarenheter, tankar och förslag. Med grundsynen att unga inte endast är kyrkans framtid, utan kyrkans nu, har vi i år, tillsammans med Svenska kyrkans Unga skapat ett helt nytt forum, där unga från De ungas kyrkomöte möter vuxna beslutsfattare från kyrkomötet.
Hela gårdagen blommade fram som Ungas forum. Åttio personer deltog i programmet som helt och fullt hade formats av Svenska kyrkans Unga. Kyrkomötets alla utskott och alla nomineringsgrupper var företrädda.
I rättan tid – före arbetet med motioner och skrivelser i kyrkomötets åtta utskott – kunde unga ta till orda, redovisa slutsatser och förslag från De ungas kyrkomöte, i dialog fördjupa samtalen och med all säkerhet inspirera och påverka kyrkomötets valda ledamöter.
Andan i salen var förtrolig, förväntansfull – fylld av både allvar och glädje.
Parallellt pågår, på initiativ av oss i kyrkomötets presidium, en översyn av arbetsformerna i själva kyrkomötet. Förslag till förnyelse kommer att föreläggas nästa års kyrkomöte.
En annan också mycket spännande fråga är hur många unga som ska ta plats som kandidater i kommande kyrkoval. Nu är rätt tid för er unga att anmäla intresse och för nomineringsgrupperna att bjuda in.
Och det fanns tider, som skyttlade in
en mörkare ton än andra;
där hade folket ett tyngre sinn
och tyngre vägar att vandra.
Det är ingen hemlighet att 2016 i Svenska kyrkans egen väv, rymmer inslag av dyster kulör, motstånd och osämja.
Etiken kring kyrkans resor prövades, offentligt i media, och alla resor hade inte syften och program som bestod provet. Det klassiska gäller: Förtroende som långsamt byggs upp, raseras hastigt och urskillningslöst. Skadan drabbar hela vår kyrka. Nu gäller det att göra rätt, från början.
Under sommaren blossade debatten om Mitt kors upp. Också i en kyrka som längtar efter debatt och har högt i tak, behövs en samsyn om spelreglerna. Här är ömsesidig respekt en hörnsten.
För mig som kyrkomötets ordförande är det naturligt att stryka under att Svenska kyrkan har en demokratisk ordning: Alla kyrkotillhöriga är välkomna att rösta i val och att bilda egna nomineringsgrupper som för fram egna kandidater. I direkta val väljs kyrkans parlament – kyrko-fullmäktigen, stiftsfullmäktigen och på nationell nivå vårt kyrkomöte.
Varje ledamot kan lägga motioner och förväntas delta i debatt och beslut.
Den, som önskar en ny reformation, har kanaler att lägga sina förslag. Ja, det kan ta sin tid att få en idé prövad. Både beredande och beslutande organ är grundliga. Det ger oss en kyrka som är transparant och förankrad hos de många människorna, som – utan så stora åthävor – är troget tillhöriga.
Nu ska kyrkomötet öppnas.
Här är kungen, internationella gäster och andra ärade gäster.
Här är några nyvalda ledamöter, många glada återseenden mellan ledamöter, biskopar och förutsättningsskapande tjänstemän.
Här är allmänheten inbjuden och välkommen, förstås också media.
Vårt kyrkomöte är en liten pusselbit i den gigantiska utmaning som mänskligheten delar – att skapa förtroende, respekt för människovärdet, respekt för naturen och därmed ett stopp för förföljelse, våld, terror och krig.
Låt oss ta vara på våra möjligheter! Låt oss bidra!
Friskt och framåtsyftande!
Kyrkomötet är öppnat.
Karin Perers
Kyrkomötets ordförande