Interiör från ett kök. En man häller upp en kopp kaffe. En kvinna talar med en besökare som syns bakifrån.
Foto: Kajsa Kax

Diakoni i pandemins Paris

Extrema nedstängningar varvat med korta perioder öppet – bara för låsa dörrarna igen. Utmaningarna har varit stora för prästparet Maria och Joakim Bråkenhielm som kom till Svenska kyrkan i Paris bara månader innan den första virusvågen drabbade Frankrike.  – Pandemins restriktioner går egentligen emot allt det som kyrkan står för, säger Maria Olofsdotter-Bråkenhielm. 

Paris första så kallade lockdown för ett drygt år sedan var mycket strikt. Svenska kyrkans lokaler ligger centralt i stan, helt nära Triumfbågen och Champs Elysée. Det rullade militärpatruller på gatorna, det var bara tillåtet gå ut på bestämda tider och då endast för att handla det mest nödvändiga.

– Jag blev nästan lite rädd när vi stängde kyrkan första gången. Ungefär: vart tar mitt ansvar vägen när jag inte kan möta människor? Jag är den sista som så att säga ska lämna skeppet, men här var jag ny kyrkoherde och hur skulle jag kunna nå ut när det är förbjudet att träffas? säger Maria.

TUSENÅRIGT KONCEPT UTMANAS

Maria  beskriver hur en stor del av hennes kallelse som präst är att vara hos de som “ratas”, att vara den sista som lämnar i en svår situation och Joakim fyller i: 

– Vi ska, som det sägs på latin, finnas med även in vid döden, det är egentligen det som är vår business. Vad blir det av det tusenåriga konceptet i ett sånt här läge?

Maria och Joakim fick ta till det som gick. Gudstjänster, bibelstudier och andakter flyttades till internet. 

– Och det nästan viktigaste arbetsredskapet har kommit att bli den här, säger Maria och håller upp mobilen. Kontoret hamnade på fickan. 

att vara kyrka är en relation och den relationen har inte avstannat på grund av av pandemin

Församlingsmedlemmarna bar diakonin 

– Vi är bara ett telefonsamtal bort och även om kyrkobyggnaden är stängd så är inte församlingen det. Men det här hade inte heller gått utan väntjänsten, de har varit fantastiska.

Väntjänsten består av en grupp församlingsmedlemmar som kan hjälpa till med det mesta och är ett slags arv från de två världskrigen då det var viktigt att hålla igång nätverk i flera sociala sammanhang. 

– Vi har kunnat hitta och förmedla kontakter, säger Joakim, väntjänsten har betytt oerhört mycket för att möjliggöra vårt arbete. Vi har så att säga fått sköta diakonin genom andra. 

Det har handlat om hjälp med matinköp och liknande. 

Påskmat till behövande

Även påsken i år har blivit annorlunda om än inte lika begränsad som förra året. Barngrupper har fått samlas, liksom det har gått att ordna gudstjänst och kyrkkaffe på gården.

Inför påsken för ett år sedan, år 2020, var lagren fyllda men när nedstängningen kom hade Maria och Joakim med tonvis med långtidsmjölk, ägg och massor av bröd i frysen.

– Vi stod en lördagmorgon och kokade ägg och hade en budkille som kom i omgångar och hämtade och leverade ut ägg och bröd tillsammans med kaviar. 

Det blev för många i församlingen den enda påskmåltid  som gick att få till. Det som inte gick till medlemmar skickades till organisationer som kunde dela ut till behövande. 

– Men vi längtar efter att få öppna kyrkan fullt ut igen! Vi vill finnas nära, kunna få mötas på riktigt. 

Samtidigt har blivit så tydligt, att “vara "kyrka är en relation och den relationen har inte avstannat på grund av av pandemin, avslutar Maria. 

Två personer står framför en kyrkport i trä.
Prästparet Maria och Joakim Bråkenhielm framför kyrkporten i Paris. Foto: Kajsa Kax