Det säger Elisabeth Hjorth - författare, prästvigd och doktorand i etik med ett arbete om språk och religion, könsroller och sexualitet i samtiden. Hon har reflekterat kring språket i gudstjänsten.
När det gäller gudstjänstens språk anser Elisabeth Hjorth att både den som förmedlar och den som tar emot ett budskap har ett ansvar. Kyrkan kan aldrig använda människor för sina egna syften och vice versa. Människor som tar del av kyrkans tjänster måste också bjuda till. Detta ömsesidiga ansvar är viktigt.
Jagbefriat område
Men det är svårt att bjuda till om man inte förstår och alla som deltar i en gudstjänst har inte samma förförståelse.
- För en del människor fungerar det med ålderstigna formuleringar. Man kliver in i något som är större och nedärvt. Det är ett jagbefriat område med ord som är både använda och nötta. Man är en del av en tradition. Eftersom det kan vara tungt att bära sin andlighet ensam får man hjälp av språket, säger Elisabeth Hjorth.
Relevant och vackert språk
Hon ser detta som ett mervärde, genom traditionella ord och texter ges en möjlighet att komma in i kyrkans språk. Men för andra är det kristna språket främmande och kanske lite hotfullt. Därför är det rimligt att kyrkan anstränger sig, som nu är fallet när gudstjänstordningarna i kyrkohandboken revideras. Ett arbete som är en utmaning eftersom det måste bära både existentiellt och teologiskt.
- Samtidigt handlar det mycket om tilltal, fortsätter Elisabeth Hjorth. Språket måste kännas relevant och vara vackert. Det finns ingen ursäkt för gudstjänstspråket att inte vara det.
När det gäller vikten av ett vackert språk stöder hon sig på Martin Lönnebo som påpekat att andlig litteratur ofta kan vara oskön och torftig. Men ”för det finns ingen ursäkt, ty den värld som ska skildras är skönhetens och mångfaldens”. Elisabeth Hjorth vill med detta inte utesluta det som är lågt och smutsigt. Hennes drivkraft är att ta språket på allvar och visa omsorg om det.
- Språket är inte bara något som förmedlar, det formar också. Därför måste kyrkan arbeta med sitt språk och även bära och försvara sina värderingar.
Sätter ord på känslor
Synen att det talade och skrivna ordet i gudstjänsten används på bekostnad av liturgin delar inte Elisabeth Hjorth. Här ser hon inte någon motsättning eftersom ett bra språk känns i hela kroppen. Hon anser också att kyrkan måste släppa lite på sin strävan att alltid vara begriplig:
- Allt måste inte förstås och göras begripligt. Vi behöver utrymme för det som är större och obegripligt så att vi kan befria oss från jagbördan. Ibland handlar det om att glädjas, ibland om att uthärda livet. I gudstjänsten är det någon annan som sätter ord på glädjen eller sorgen som vi känner. Det kan vara en känsla som vi själva varken kan eller vågar förmedla.
Ett kyrkans språk får inte ”klampa på och avkräva utan ska vara känsligt och lyhört”. Samtidigt betonar Elisabeth Hjorth hur viktigt det är att kyrkan träder fram som ett levande ansikte och som den egna och unika företeelse hon är.
- Texterna vi använder i gudstjänsten kan inte användas någon annanstans. Och jag har en stor tilltro till de möten som kommer till stånd då vi använder språk, ansikte och kropp.
Annika Sjöqvist Platzer