Under 2015 sökte över 70 000 barn asyl i Sverige. Hälften av dem var ensamkommande barn, andra kom tillsammans med familjemedlemmar. Merparten kom från länder som präglas av krig eller långvariga konflikter. I Sverige möttes de av generositet och konkret omsorg från tusentals människor. Kyrkorna har en lång tradition av att möta asylsökande och nyanlända. Erfarenheterna från det arbetet bekräftar det självklara: närhet till familjen, tillit till andra människor och samhället är grundläggande för ett barns utveckling.
I somras beslutade den svenska riksdagen om en tillfällig lag för att minska antalet asylsökande. Lagen gäller i upp till tre år med en avstämning sommaren 2018. Med den nya tillfälliga lagen har Sverige gått från att vara landet med EU:s mest generösa asylpolitik till att nu ligga på EU:s miniminivå. Regeringen ville skapa ett andrum. Krigen och konflikterna har dock inte tagit paus. Fortfarande befinner sig över 65 miljoner människor på flykt i världen. De flesta har sökt skydd inom sina hemländer eller i länder i närområdet. Sveriges regering vill verka för ett gemensamt ansvarstagande i Europa. Det är bra. Men det fråntar oss inte ansvar för de barn och unga som redan finns i vårt land.
Inte bara lagen, utan också myndigheternas tillämpningar stramas åt. En hårdare ton hörs också i migrationsdebatten. Människor på flykt beskrivs som en social och ekonomisk belastning och som ett problem som bör lösas enbart utanför Sveriges gränser. Vi är djupt oroade över den brist på empati och tendens till avhumanisering som kommer till uttryck i den nuvarande asylpolitiken och i diskussionen om den. I arbetet med och för asylsökande och nyanlända ser vi på nära håll hur den tillfälliga lagen drabbar barn och unga som riskerar att utvisas till osäkra och konfliktdrabbade länder. Vi ser barn som inte vet om deras familjer ska få stanna mer än 13 månader. Vi ser föräldrar som desperat söker vägar för att kunna återförenas med sina barn men där lag eller byråkrati reser hinder.
Gemensamt för alla på flykt är att de lever i plågsam väntan, ovisshet och oro. Svåra upplevelser på resan till Sverige eller i hemlandet bidrar till psykisk ohälsa. Två åtgärder som skulle minska denna ohälsa och främja etablering är möjlighet till permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening.
Vi uppmanar regeringen att:
1. Ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro.
Sedan sommaren 2016 är tillfälliga uppehållstillstånd norm för dem som beviljas skydd i Sverige. De flesta asylsökande får status som alternativt skyddsbehövande, vilket innebär 13 månaders uppehållstillstånd. För att kunna känna trygghet och framtidstro krävs att man har rimliga möjligheter att förutse hur ens liv kommer att gestalta sig. Kraven har höjts för att bli beviljad uppehållstillstånd på grund av särskilt eller synnerligen ömmande omständigheter. Dessa är nu endast skäl för uppehållstillstånd om en utvisning skulle innebära ett brott mot ett svenskt konventionsåtagande. De som trots allt blir beviljade uppehållstillstånd på denna grund får dessutom ett tidsbegränsat uppehållstillstånd vilket innebär att framtidstron släcks för många unga som försöker bygga upp ett liv.
2. Ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till ett familjeliv.
Sveriges tillfälliga lag innebär att den som beviljas uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande inte har rätt att återförenas med sin familj i Sverige. För den som får uppehållstillstånd som flykting finns rätten till familjeåterförening kvar. Man ska dock ha ansökt inom tre månader efter att man fått sitt beslut för att undgå de hårda försörjningskraven som ofta innebär att en återförening i praktiken är omöjlig. För dem med laglig rätt till familjeåterförening ställs alltså orimliga försörjningskrav, och ofta finns praktiska hinder i vägen för att återföreningen ska kunna ske.
3. Undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening.
De som har rätt till familjeåterförening möter inte sällan byråkratiska hinder. För att ansöka om familjeåterförening krävs en intervju på en svensk ambassad. Det är i dagsläget i praktiken omöjligt för syriska medborgare att på legal väg resa till länder i närområdet med svensk beskickning, det vill säga Turkiet, Förenade Arabemiraten, Egypten, Jordanien och Saudiarabien.
Medkänsla och viljan att engagera sig för andra är grundläggande mänskliga egenskaper. Detta engagemang knyter an till en bärande tanke i kristen tro om att vi människor är skapade för att leva tillsammans. Som medmänniskor är vi varandras angelägenhet. Villkoren för de barn, unga och familjer som drabbas av 2016 års asyllagstiftning angår oss alla.
Kyrkoledare och företrädare inom Sveriges kristna råd:
Daniel Alm, föreståndare Pingst – fria församlingar i samverkan
Anders Arborelius, biskop Stockholms katolska stift
Dioscoros Benyamin Atas, ärkebiskop Syrisk-ortodoxa kyrkan
Torbjörn Freij, pastor Vineyard Norden
Ieva Graufelde, prost Lettiska evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige
Göran Hansen, Adventistsamfundet
Stefan Holmström, missionsföreståndare EFS
Antje Jackelén, ärkebiskop Svenska kyrkan
Johnny Kleman, kommendör Frälsningsarmén
Kjell Larsson, missionsföreståndare, Svenska Alliansmissionen
Anne-Christine Lindvall, ordf. Hl Anna av Novgorods Ortodoxa församling, serbisk-ortodoxa kyrkan
Jean Mansour, arkimandrit, Grekisk-ortodoxa kyrkan av Antiokia
Bernth-Åke Ottosson, tf missionsdirektor, Evangeliska Frikyrkan
Lasse Svensson, kyrkoledare Equmeniakyrkan
Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd
