”Jag är döpt och skulle gärna vilja veta vad jag kan bidra med.” Det är med stor entusiasm den engelska biskopen berättar om mötet med personen som sökte upp honom. Allt oftare kommer idag människor och vill bli tagna i anspråk, berättar han. På olika sätt har man påmints om att man finns i ett sammanhang och vill inte bara vara en passiv tillhörig. Man vill bidra och göra skillnad.
”Vad gör ni om en människa kommer till er och vill engagera sig?” I varje visitation ställde jag frågan. Påfallande ofta blev svaret dröjande och tveksamt. Jag blev därför inte så förvånad när jag läste att vi i Svenska kyrkan ofta tänker på våra tillhöriga som de som framförallt bidrar ekonomiskt. I en kyrka där vi haft förmånen att under många år kunna anställa människor att driva församlingens olika verksamheter har inte församlingens behov krävt ideellas engagemang. Dessutom har de anställda kunnat producera verksamheter som andra kunnat konsumera. Det är inte en försämrad ekonomi som idag tvingar oss att ompröva hur vi tänker i dessa frågor. Det är en påminnelse om att kyrkan är Kristi kropp och den lutherska tanken på det allmänna prästadömet, dvs. alla döptas kallelse att i ord och gärning gestalta evangeliet. Det är både för att uttrycka en församlingssyn och för att ge enskilda människor en möjlighet att kunna växa och leva i sitt dop som många bör vara delaktiga. Den delaktigheten kan gestaltas på många olika sätt och i skiftande sammanhang, också gudstjänstens.
Vems gudstjänst?
”Hur brukar ni gestalta gudstjänsten här?” Som gästmedverkande i församlingen gudstjänst är det en självklar fråga att ställa. Det svar jag ofta fått är talande: ”Det beror på vem av församlingens präster som ansvarar för gudstjänsten.” Ibland kommer kyrkvärdens svar som en självklarhet, ibland ackompanjerad med en uppgiven gest. Det gäller både att hålla ordning på vilken präst som just denna söndag tjänstgör och de speciella önskemål som hon eller han har.
”Vem äger gudstjänsten?” Att tjänstgörande präst och musiker har ett särskilt ansvar för gudstjänsten är självklart. Frågan är dock större än så. Vems gudstjänst är det som firas? Kyrkoordningen är tydlig. Gudstjänsten är församlingens gudstjänst. Det är en gudstjänst som är framsprungen ur mångas formella ansvar: kyrkoråd, församlingsråd, kyrkoherde, kyrkomusiker och kyrkvärdar. Men så är det alla vi andra som inte har ett formellt ansvar men som med våra liv vill bidra och med vår delaktighet önskar uttrycka vår tro. Det är visserligen stort att få vara delaktig genom att sitta i bänken eller på stolen och vara en aktivt sjungande och bedjande gudstjänstdeltagare men både för församlingens och den enskildes skull behövs ibland någonting mera. Här blir orden ”hjälpa till” förrädiska. Att ”hjälpa till” betyder att man är inne på någon annans område och stöder den personen i dennes uppgift. Är gudstjänsten vår gemensamma ”hjälper man inte till” då görs man medansvarig.
De som bidrar
Varje gudstjänst börjar långt innan klockorna ringer in. Så är det också med delaktigheten. Många kan berätta om hur man strategiskt arbetar med att göra många delaktiga i gudstjänstlivet. I församlingsrådens möten diskuteras inte bara gudstjänsttider och gudstjänstform utan också innehåll, i gudstjänstgruppen samtalar man utifrån söndagens texter och väljer psalmer som gestaltar temat, i studiegruppen utrustar man lekfolk till att kunna predika eller dela ett vittnesbörd, i förbönsgruppen reflekterar man kring vad som rör sig i världen och i bygden och låter det bli ord i kyrkans förbön, i någon av verksamhetsgrupperna planerar man för inramningen av gudstjänsten med allt ifrån hur välkomnandet ska gestaltas till avslutade kyrkkaffe. En sak kan man vara övertygad om; alla dessa som på olika sätt bidragit kommer att kunna tala om ”vår” gudstjänst.
Utmana sig själv
Det finns en risk att gudstjänstens olika konkreta uppgifter institutionaliseras. Visserligen finns det vissa uppgifter i gudstjänsten där det, av teologiska skäl, krävs en präst som fullgör dem men många andra uppgifter kan bara av gammal vana och tradition utföras av samma personer: prästen som alltid gör också det andra skulle kunna göra, kyrkvärdarna som alltid måste hälsa välkommen och läsa texterna eller diakonen som alltid måste be förbönen. Det är just detta ”alltid” som kan vara det stora bekymret. Några få lägger ”beslag” på gudstjänsten. Tänk om dessa också kunde se som sin uppgift att skola in andra att fullgöra olika uppgifter. Så fantastiskt det är att t.ex. som kyrkvärd få ge stöd och förmedla mod till konfirmander att våga utmana sig själva i att läsa en text, ta upp kollekt eller på andra sätt bidra. De många som gör detta kan vittna om vad det betyder både för de som ges möjlighet att medverka och för de som kan se sig bidra till att människor växer.
Någon som jag
Andras delaktighet skapar en upplevelse av min delaktighet. Ett igenkännande i gudstjänsten kan ske på olika sätt. Det kan handla om ett igenkännande av ordningen. Vi kan orden, de liturgiska sångerna och kan sjunga med i psalmerna. Men ett igenkännande, en identifikation, kan också ske i relation till de medverkande. I gudstjänsten medverkar någon som är som jag; unga som jag, gammal som jag, av samma kön som jag, i liknande kläder som jag har, med samma utländska bakgrund som jag, hemmahörande i samma sociala sammanhang som jag. Denna möjlighet till att identifiera sig är viktig för att kunna känna sig hemma i kyrkan. Andra som är som jag får representera mig. Genom de andra kan jag själv känna mig delaktig.
En genomtänkt linje
Delaktighet får människor att vilja komma till gudstjänst. En av stiftets prästkandidater hade i sina studier tittat närmare på de församlingar där allt fler människor kom till söndagens gudstjänst. Slutsatsen av studien var intressant. Det man kunde se var att det ökande gudstjänstdeltagandet inte berodde på kyrklig tradition utan på att man konsekvent drev en viss genomtänkt linje i gudstjänstarbetet och att många människor var delaktiga. Att öppna för människors möjlighet att medverka i gudstjänsterna är en missionsuppgift.
”Jag är döpt och jag skulle gärna vilja veta vad jag kan bidra med.” Det borde inte finnas en enda församling som inte har en strategi den dag då denna människa kommer. Då är det viktigt att den första tanken inte blir ”vad ska vi nu hitta på” utan istället kommer frågorna: ”Vad är det du skulle vilja bidrag med? Hur skulle dina gåvor och dina erfarenheter komma till sin rätt?”
