Käre Fredrik,
Snart är det dags! Jag minns lättnaden och glädjen du kände när valresultatet var klart. Du ville gärna bli biskop och ställa dig till förfogande för denna tjänst i Jesu Kristi kyrka. Du har haft gott om tid på dig att fundera över vad det innebär att bli biskop, hur du skulle vilja gå in i den rollen och vad just du skulle kunna bidra med genom de gåvor Gud har gett dig.
Redan har du många gånger fått svara på frågor som ”Vad vill du åstadkomma? Vad är dina mål? Hur ska du vända negativa trender?” Med rätta finns det stora förväntningar på en biskop. Du har talat om levande gudstjänst, angelägen undervisning och modig diakoni. Genom din erfarenhet som församlingspräst och genom ditt arbete med och kring församlingsväxt har du hunnit bygga upp en kompetens som är bra både för stiftet och för biskopskollegiet. Och naturligtvis är det utmärkt att doktorsavhandlingen i systematisk teologi om Gudstjänstgemenskap i folkkyrkan nu är spikad och snart ska försvaras.
Ja, det finns förväntningar på dig, Fredrik, både från samhället och inom kyrkan. Och de flesta tror jag är goda och berättigade förväntningar. Det brukar vara så. Men det finns också en avdelning med väldigt orealistiska förväntningar. Och då behöver det självklara sägas: nej, kräklan är ingen trollstav. Svinga den en gång över stiftet, och så är problemen lösta … ibland är den tanken visserligen frestande, måste jag medge, men det är nog ändå bäst att kräklan är just herdestav och inget annat.
I ditt biskopsvapen är herdestaven försedd med ett Taizékors som du vill låta uttrycka balansen mellan bön och arbete. Sannerligen en bra balans att sträva efter för en kyrkoledare! Samtidigt också en uppfordrande balans, för om den missförstås kan det bli ett väldigt jobbigt projekt, vilket ju Martin Luther efter mycket vånda upptäckte. Då kan bön och arbete skymma själva grunden – grunden i ditt vapen liksom grunden i hela vår tro. Nåden! Ditt valspråk är tydligt: Sufficit tibi gratia dei, Guds nåd är allt du behöver, som vi läser hos Paulus (2 Kor 12:9). Nåden som du fick ta emot i ditt dop är nog för dig. Det är något att bottna i
”Bottna i nåden, skapa i världen”: möjligen har ju Lunds stifts vision satt ett litet spår där. För ditt vapen förenar just detta, nåden och uppdraget. Där finns nåden du bottnar i; du står med båda fötterna på fast grund. Kristi försoning finns där som bas, symboliserad av lammet. Så långt är det lugn och ro. Med bara det skulle du egentligen kunna bli en rätt lat biskop. Men så finns där örnen! Den utstrålar kraft och frihet. Och den har den överblick som är en förutsättning för biskopens tillsyns- och främjandeuppdrag, skriver du.
Det är minsann en vass örnblick vi ser i ditt vapen: den är respektingivande. Och vi vet åtminstone två saker om en örns blick: Örnögat har en större upplösning än människoögat, därför ser örnen, trots att den svävar på avstånd, ändå de små detaljerna. Vi vet inte hur örnar upplever färger men vi vet att de uppfattar fler färger än vi – de ser nyanserna som så lätt försvinner för oss.
Håll fast vid det! Sträva efter att skaffa dig en överblick utan att missa de avgörande detaljerna. Det bevarar dig för svepande generaliseringar. Sådana leder till en kyrka som producerar plattityder istället för att smitta världen med hopp och livsmod i gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Eller till en kyrka som bara målar med små mysiga pastellfärger istället för att använda även de starkare färgnyanserna som Guds brokiga nåd försett oss med. Så spana efter de många nyanserna, som örnen. Det är så oerhört viktigt just i vår tid. Vi ser hur polariseringen ökar på område efter område. Det blir för mycket antingen-eller och för lite både-och. Då växer marknaden för svart-vita bilder som ofta är nidbilder av en nyansrik verklighet. Då hotas sanning, rättvisa, fred och möjlighet till samverkan.
Örnens överblick med sinne för både detaljer och nyanser – det är en av de nådegåvor som jag önskar dig i rikt mått. Och så är jag förstås väldigt glad åt bollen i örnens klor. Humor och lekfullhet riskerar många gånger att underskattas. Låt oss inte glömma att en lekande människa är ett omistligt uttryck för Guds nåd. Att leka hör till att vara Guds avbild.
Guds nåd är allt du behöver, som ditt valspråk säger. Men du behöver kanske också lite fiskelycka, för att nu anknyta till dagens evangelieberättelse; så att det inte bara blir ord, utan mycket verkstad också. Det är faktiskt inte många ord som växlas där på stranden i gryningen. Det är mer fisk än ord, om man säger så.
”När morgonen kom stod Jesus på stranden.” Lärjungarna kände inte igen honom. Om det berodde på att hans uppståndelsekropp ändå var annorlunda eller om det var gryningsljuset i kombination med morgondimma och trötthet får vi lämna därhän. Men vi hör att en alldaglig fråga – har ni ingen fisk? – och en ganska märklig anvisning om att kasta ut nätet på högra sidan om båten sätter igång en process som leder både till handfast framgång och till fördjupad tro. Nätet blir sprängfyllt med fisk och en insikt föds som så småningom blir allas: ”Det är Herren!”
När de kommer upp på stranden ser de att det redan finns bröd och fisk på glöden: nåden är liksom framdukad. Ändå ber Jesus om mer: hämta några av fiskarna som ni just fick. Nåden finns och förekommer resultaten av vårt arbete. Ändå frågar Jesus efter resultat. Resultat som han själv gett förutsättningar för. ”Kom och ät”, säger han. Och likt Emmausvandrarna är det i måltiden de blir säkra på att de har gemenskap med den Uppståndne.
Det är i gryningen på stranden som detta möte sker. I en miljö där det är lite antingen-eller och mycket både-och. Både mörker och ljus. Både vatten och land: vågorna sköljer upp över stranden, vattenfåglar och människor springer fram och tillbaka vid vattenbrynet. Både igenkännande och främlingskap, både motgång och framgång, svaghet och styrka. På stranden blir gränserna genomsläppliga. Här är både kyrka och värld. Inte en kyrka som kämpar för sitt eget rum i världen utan som kämpar för världens befrielse. Strandens både-ock: där blir Jesus igenkänd.
På stranden har Jesus ordnat glöden för oss. Den lyser, den värmer. Men vi bränner oss när vi börjar plockar sönder den, när vi dissekerar mysteriet så det blir till sammanhangslösa småbitar. Liksom vi missar poängen om vi förvandlar den dyra nåden till billig nåd, för att använda en tanke av prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer – 70-årsdagen av hans avrättning inföll ju för tre dagar sedan. Billig nåd handlar om ett tanklöst och gränslöst ösande med lättfärdiga händer, om tro som ytlig åsikt som låter allt vara som det har varit. Den dyra nåden ger insikt, ibland dyrköpt sådan, och den förändrar, där vid glöden på stranden.
Där tar han brödet och ger… och vi känner igen honom. Han lever och ger oss att äta av livets bröd. I Växjö stift finns många stränder, både havs-och sjöstränder. Och det finns många ställen där glöden lever. Alla ni växjöstiftare, nåd och uppdrag gäller er alla: vårda stränderna, alla de ställen där gränser öppnas så att möten kan ske, och sköt om glöden som den Uppståndne har anförtrott oss. Må Guds Ande stärka oss alla så att vi blir goda strandskötare och glödvårdare. För Kristi skull, för världens skull. Amen.