Vilket år det har varit!
En varm och härlig sommar har låtit oss bada i ljus och ljumma briser har smekt våra kinder. Vi har kunnat bo på änglamark. Samtidigt som den ena mörka nyheten efter den andra kom: ett nedskjutet flygplan över Ukraina som tog 298 aningslösa människors liv, brutalt dödande av kristna, yazidier, mandéer, turkmener och andra minoriteter i Irak, flyktingströmmar större än de som fanns efter andra världskriget, ebola, osäkra politiska förhållanden här hemma, en klimatutveckling där utsläppen också i vårt land fortfarande ökar …
”Jag ser upp emot bergen: varifrån ska jag få hjälp?” Så kan vi fråga tillsammans med rösten i psalm 121. Varifrån ska jag få hjälp, ropar en hel värld.
Nyårsafton är en dag att lyfta blicken och fråga vad och vem vi ytterst och innerst kan lita på när dagar och år skiftar, när lyckan kommer och lyckan går. ”Du förbliver Fader Vår” säger den gamla barnbönen. ”Herren ska bevara dig, i alla livets skiften, nu och för evigt”, säger psalmförfattaren. Gud låter inte din fot slinta, sover aldrig, bevarar dig så att solen inte skadar dig om dagen och inte månen om natten. Gud går vid din sida.
Var får psalmisten denna visshet ifrån? Runt omkring fanns ju massor av slintande fötter – på den tiden slant man i graven långt tidigare i livet än vi gör nu, och var hårdare utsatt för livets hetta och kyla än vi är i våra relativt skyddade miljöer.
Går det att hålla fast vid tilliten trots allt som talar emot?
Jag ser svaret i den rubrik som psalmen fått: vallfartssång, eller pilgrimssång. Den är inte skriven för den som sitter stilla i tryggt bo och uttalar sig om dem ”där nere” i Mellanöstern eller Afrika. Psalmen är skriven för den som själv utsätter sig för ojämna vägar på det yttre och inre livets resa.
Allt fler pilgrimsvandrar. Även detta år har det invigts nya pilgrimsleder. Att pilgrimsvandra är att våga tilliten. Tänk om en ängel rör vid mig, Jesus talar till mig … Och när jag går på kryckor därför att jag slant med foten så är jag ändå bevarad.
I den digitala världen är övergången mellan åren sömlös. Man behöver inte ens vända blad längre, bara dra lite på skärmen. Det är smidigt. Men kanske också lite bedrägligt. Unna dig pausen när du lägger undan den gamla almanackan. Du kanske vill bläddra igenom den en gång till och uttrycka din tacksamhet för allt som blev bra. Och be över det som blev fel och tungt.
Och unna dig glädjen över att få öppna en ny almanacka. Ge röst åt den goda förväntan, och åt det hjälpbehov som vi delar med alla människor och allt skapat. Jag ser upp till bergen: varifrån ska jag få hjälp? Vi behöver hjälp i bön och arbete – i att stå fastare i tillit och tro, i att beslutsammare söka det gemensamma goda.
I kyrkan kallar vi varje år ett nådens år. Oavsett hur det går. För vi lever mer av det vi får än av det vi gör. Därför är det bra om vi tillåter oss att hitta vår grund att stå på i nåden, innan jobbet börjar. Bottna i nåden, innan vi åter skapar i världen under nådens år 2015.