Vattner bildar en virvel.
Foto: Fia Kaddik/IKON

Samernas religion förtrycktes hårt

Kyrkan och kronan, det vill säga svenska staten, gick hand i hand och ställde krav som blev omvälvande för det samiska samhället och kulturen.

Lämna den egna religionen

Under den så kallade stormaktstiden i Sverige på 1600 och 1700-talet var kronan framför allt intresserad av Sápmi och samerna i syfte att kontrollera handeln över Nordkalotten, beskatta befolkningen i området och exploatera malmtillgångar.

Den samiska befolkningen skulle disciplineras genom mission, undervisning och lagstiftning. De skulle omvändas till den lutherska tron och lämna den egna religionen som var starkt förbunden med försörjning, familjestruktur och kultur.

Bara en gud

Det var i början av 1600-talet och i samband med upptäckten av malm, som kapell och präster på allvar etablerades i Sápmi. Kyrkor byggdes i Pite lappmark: Arvidsjaur, Arjeplog, Silbojokk och vid Nasafjäll, där en silvergruva startats.

Kyrkan krävde att endast en gud skulle tillbes – en gud som inte accepterade konkurrens. Alla samer förväntades delta i husförhör och nattvard. Husförhören innebar att alla skulle lära sig katekesens stycken utantill.

Prästerna krävde också att samerna skulle ingå äktenskap, döpa sina barn och begrava de döda i kyrkans hägn, inte ”i skogen” enligt gammal sed.

Kyrkans mission var ett allvarligt hot mot samisk kultur, livsmönster, vardag och påverkade alla samer. Det var krav som också ställdes på andra undersåtar i den expanderande svenska stormakten, men samerna tvingades att lära sig ett främmande språk för att kunna hantera relationerna med stat och kyrka.

Vissa av kyrkans krav kunde accepteras av samerna, medan andra förkastades. Missionen kom att innebära att samisk kultur förändrades, även om omvändelsen av samerna gick mycket långsamt.

Vid slutet av 1600-talet upptäckte kyrkan att samerna inte var så kristna som kyrkan trott. Kung Karl XI ville se bot och bättring och resultat och nya ansträngningar gjordes där kyrkan och kronan med tvång, hot och straff samverkade för att genomföra en radikal förändring.

”Djävulens bibel”

Kyrkan betraktade den traditionella samiska religionen som vidskepelse och avgudadyrkan. Nåjden, som prästerna hade respekt för, kallades ”trollkarl” och ceremonitrumman benämndes ”djävulens bibel” eller ”trolltrumma”.

Jojken stämplades av lokala präster under 1600-talet som ett djävulens verk. Samernas gudar beskrevs av vissa präster som djävlar och de som tillbad dem som horor. Ytterst var de samiska föreställningarna och riterna ett djävulens verk i kyrkans ögon.

Prästerna kunde också gå till handgriplig attack mot heliga platser, liksom mot enskilda samer. Heliga platser förstördes, genom att sejtar, av naturen formade föremål, vältes omkull, och religiösa föremål stals eller beslagtogs av präster.

Förstörelsen gjorde det svårt att kunna dela rituella handlingar och religion blev den enskilde samens angelägenhet.

Motstånd

Det fanns ett motstånd hos många samer mot att låta sig kristnas. En strategi för motstånd bland samer var att gå under jorden och utöva religion och riter endast i hemlighet. Andra samiska strategier var aktivt motstånd som att fortsätta begrava sina döda där de dött, gömma sina barn och vägra sända dem till skolan.

När inga andra metoder tycktes hjälpa protesterade samer i ord och handling mot präster som förstörde trummor och heliga platser.