Det är bråttom. Jag springer genom korridoren. Den första dörren in till avdelningen leder in i en sluss. Vita rockar hänger på rad. Två handfat. Tydliga instruktioner på inplastade skyltar. Klockor, ringar och armband får inte förekomma. Händerna ska tvättas med tvål och vatten enligt särskild ordning. Därefter ska händerna torkas. Sedan handsprit i riklig mängd. Jag skjuter upp den inre dörren genom att luta mig med axeln mot den. Mina händer är ännu inte torra. Hinner inte vänta på det nu. Går direkt till salen längst bort i korridoren.
Neonatalavdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala ligger precis innanför förlossningsavdelningen. De övriga huskropparna står skyddande runt omkring. Vårdrummen har dämpad belysning. Ljudmiljön är också tydligt dämpad. Här skramlar ingen med någonting. Här pratar ingen högt. Hela avdelningen är som en skyddad värld, ett inuti. Här finns de för tidigt födda barnen. Somliga av dem har kommit direkt från förlossningen eller från operationsavdelningen längre upp i huset. Andra har kommit hit i portabla kuvöser som körts med helikopter från andra delar av landet. De är små. Ibland så små att det är svårt att förstå att livet över huvud taget får plats. Var och en har sin egen kuvös, sitt eget uppvärmda bo. De ligger uppkopplade mot ständig övervakning för andning, hjärtfrekvens och syresättning. I små taniga armar, pyttesmå händer och smala fötter fäster tunna slangar och miniatyrer av nålar för dropp. Vitklädd personal vakar ständigt. Härinne är det ingen skillnad mellan natt och dag. Här inne vet man aldrig hur nästa stund kommer att se ut. Det kan vända snabbt. Dåliga värden kan nästan oväntat stabiliseras efter en lyckad åtgärd. Andra gånger förvandlas det som såg stabilt ut till en ohejdbar försämring. Liv blir till död.
Ett otänt dopljus
Det är bråttom. Personalen har förberett för dopet. Ett litet bord på hjul som annars bär injektionsnålar, kanyler och medicinflaskor har spritats av och försetts med vit duk, dopskål och en pytteliten dopklänning. Om föräldrarna vill så kan dopklänningen, som är som ett litet förkläde, läggas över barnet inne i kuvösen. Det är en av sköterskorna på avdelningen som syr dem. Familjen får behålla den sedan. På bordets undre hylla finns psalmböcker och ett papper för anteckningar om namn och personuppgifter. Här finns förstås också ett dopljus som familjen kommer att få - men det tänds aldrig några dopljus här. Syrgasuttagen, explosionsrisken och den tekniska utrustningen gör det omöjligt att tända ljus. Om livet fortsätter så kan dopljuset få stå som en påminnelse på hyllan ovanför kuvösen. Eller följa med till föräldrarnas rum. Annars får man tända det när man kommer hem. I sorg. Eller i glädje.
Personalen står beredd och visar mig till det avskilda hörnet där barnet och de närstående finns. Jag hälsar på de föräldrar som finns där. Det kan se olika ut. Oroliga mammor som har ont och oroliga pappor som inte har sovit. Om det har funnit tid och möjlighet finns ibland små eller stora syskon och mor- eller farföräldrar närvarande. Alla allvarliga, oroade och tystlåtna. Den här gången finns den en mamma och en pappa. Hon har sitt ljusa hår uppsatt i en tofs och har en tatuering som av en vinge över sin ena arm. Hon har ont och gråter. Han har en svart tröja på sig och är mycket blek. Han drar handen över sin haka flera gånger. Han ser ut som om han inte sovit på länge. De säger barnets namn.
Kuvösen har små luckor där man kan sticka in sina händer. Två luckor på vardera långsidan. En läkare står på den vänstra sidan med sina händer inne i kuvösen. Kurvorna på övervakningsskärmen sjunker tydligt neråt. Jag tar dopskålen, ber tyst, öppnar den lucka som är närmast barnets lilla huvud. För en sekund möter jag läkarens blick. Han nickar. Det är som om vi ska arbeta sida vid sida för livet nu. Vitklädd personal står som en skyddande halvcirkel bakom föräldrarna. Och jag döper med tre små droppar vatten - i Faderns och i Sonens och i den heliga Andens namn. Därefter välsignelsens ord. -Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid…
Rakt igenom det omöjliga
Jag ser hur läkarens händer blir stilla. Jag uppfattar i ögonvrån hur en sköterska lutar sig fram mot övervakningsskärmen. Jag hör hur mamman gråter högt av förtvivlan. Jag vet att döden är här nu. Och det är märkligt. Och högtidligt. Och oändligt sorgligt. Välsignelsen får bli till en bön. En bön om Guds närvaro och närhet också i det som inte blir som vi ville och hoppades och längtade efter. En bön om hopp, på riktigt. Rakt genom det omöjliga.
Efteråt håller de sitt barn i famnen. Vi pratar tyst med varandra. De ger mig sin berättelse. Om hur det var och vad som hände. De delar sina tankar om hur orättvist det känns. Om hur ledsna de är. Om sin tacksamhet. Att den lilla näsan nog ändå liknar pappas näsa. Att de aldrig fick se hans ögon öppna. Allt de har gjort i ordning där hemma. Hur svårt det kommer att bli åka hem. Att allt blivit fel nu. Att de väntat och varit så lyckliga. Att det ändå var en dag med sol då han föddes. Att han för alltid kommer att finnas i deras hjärtan. Att de inte vet hur man överlever en begravning. Att det inte går att förstå meningen med allt som händer. Att det är obegripligt att livet kan vara så starkt och så skört på en och samma gång.
En undersköterska kommer med kaffe, skorpor och saftsoppa. Ett första stilla stråk av fortsatt liv in i deras förtvivlan. De turas om att hålla sitt döda barn. Vi pratar tyst med varandra. Vi sitter nära varandra. Vi är inuti. Och jag vill tänka att vi är en del av Guds närvaro. Allt ur ingenting. Fortsättning ur det som gått sönder. Liv ur död.