8 mars 2016
Idag publiceras rapporten Omvägen om Gud av Timbro förlag. I rapporten påstås bland annat att Svenska kyrkan prioriterar områden som inte medlemmarna efterfrågar, samt att Svenska kyrkan är partipolitiskt styrd ”med en ideologisk ram formad av marxistisk ideologi”.
Svenska kyrkan välkomnar seriös granskning. Rapporten Omvägen om Gud har dock brister i både metod och innehåll som behöver belysas.
1. För att se vilken verksamhet Svenska kyrkan prioriterar väljer rapporten att granska pressmeddelanden från Svenska kyrkans nationella nivå. Pressmeddelandena är dock en liten del av den samlade kommunikationen och speglar inte hela verksamheten på nationell nivå, än mindre all verksamhet som Svenska kyrkan bedriver i församlingar och stift.
2. Rapportförfattarna anser att Svenska kyrkan engagerar sig i frågor ”som, med alla rimliga definitioner ligger en bra bit från vad som kan anses vara kyrkans kärnuppgifter”. Som exempel nämns klimatfrågan och internationella frågor om mänskliga rättigheter. En kristen kyrka kan inte vara likgiltig inför vare sig skapelsen eller mänskliga rättigheter, något som bekräftas av att kyrkor världen över engagerar sig i dessa frågor.
3. Rapporten driver argumentationen att Svenska kyrkan å ena sidan lyssnar för lite på sina medlemmar och därigenom brister i demokrati, samtidigt som Svenska kyrkan å andra sidan kritiseras för att vara alltför politiskt styrd av mandatfördelningen efter senaste kyrkoval. Det är svårt att se om det är den demokratiska ordningen eller det demokratiska utfallet som rapportförfattarna syftar på med sin kritik.
4. Rapporten innehåller en rad uppgifter som saknar belägg eller hänvisningar. Till dessa hör påståendet att kyrkoledningen består av ett ”nätverk av likasinnade som svetsats samman, och där hoppet om revolutionen lever starkt”, att påverkansarbetet är pamfletter utan faktaunderlag, att biskopsbrevet om klimatet är utan teologisk grund och redan nämnda påstående om marxistisk ideologi. Svepande formuleringar och obestyrkta påståenden av det här slaget sänker värdet på en rapport som gör anspråk på att vara seriös.
5. Under samma tidsperiod som rapportförfattarna tycker sig se en kyrkoledning som agerar långt ifrån medlemmarnas önskemål visar två vetenskapliga undersökningar, SOM-institutets och Förtroendebarometerns, på en tydlig ökning för människors förtroende för Svenska kyrkan.[1] En rapport med seriösa ambitioner kan rimligen inte blunda för sådana data.
Pressmeddelanden som mätverktyg
En kyrka kommunicerar inte med sina medlemmar via pressmeddelanden utan framför allt i och genom församlingarna; i gudstjänster, kyrkliga handlingar, diakoni, barngrupper, själavårdssamtal etc. – och numera i stor omfattning också via sociala medier och webb.
Pressmeddelanden skickas ut om beslut, satsningar och aktuella händelser – d.v.s. nyheter. Det är ingen nyhet att kyrkan predikar evangelium, lika lite som det är en nyhet att Volvo tillverkar bilar. Pressmeddelanden är främst instrument för kommunikation med journalister. De skickas ut efter egen nyhetsvärdering och målgruppsanpassning för att fånga medias intresse. Alla pressmeddelanden går heller inte aktivt ut till alla medier, ibland bara till ett fåtal redaktioner eller en viss kategori av medier beroende på målgrupp.
Under den tidsperiod rapporten studerar nämndes Svenska kyrkan i 47 502 inslag i (traditionella) media. Det är i sig en stark närvaro, men i fråga om direkt kommunikation med medlemmar och andra intresserade är Svenska kyrkans konton i sociala medier ännu mer rättvisande och effektiva. Bara det senaste halvåret har ca 3 000 inlägg i sociala medier (31 miljoner exponeringar) renderat över 1,1 miljon interaktioner i form av gilla, dela och kommentarer/frågor. Dessa officiella kanaler präglas starkt av frågor som ligger inom medlemmarnas intressen, t ex tro, bön och diakoni. Hade dessa konton granskats, skulle en annan bild av medlemskommunikationen framträtt. Att välja 309 pressmeddelanden från nationell nivå är ett missriktat tillvägagångssätt för den som rättvist vill beskriva Svenska kyrkans verksamhet och prioriteringar.
Eftersom den nationella nivån inte är en pastoral nivå skiljer sig uppdraget från stiftens och församlingarnas. Att sådant som rör internationella frågor och övergripande samhällsfrågor är överrepresenterat i pressmeddelanden från nationell nivå är alltså en självklar konsekvens av Svenska kyrkans struktur. Den nationella nivån ska enligt kyrkoordningen vara ”kyrkans röst utåt såväl i det svenska samhället som internationellt”.[2]
Av sociologen Jonas Bromanders undersökning gällande Svenska kyrkans medlemmar drar rapportförfattarna slutsatser om vad medlemmarna inte tycker att Svenska kyrkan ska ägna sig åt. Frågan som Bromander ställer i undersökningen handlar dock om vilka tre verksamheter man skulle vilja fokusera om Svenska kyrkan av ekonomiska skäl skulle tvingas prioritera.[3] Minst antal röster fick mycket riktigt svarsalternativen miljöfrågor, att delta i samhällsdebatten och ”traditionella gudstjänster”. Det betyder att det finns annat medlemmar värderar högre men inte, som rapporten gör gällande, att medlemmarna aktivt sagt att det är fel att satsa på detta.
Ett teologiskt förankrat engagemang
Rapporten ifrågasätter vidare den teologiska förankringen i kyrkans engagemang i klimatfrågan och internationella rättvisefrågor. Detta gör man med en hänvisning till Martin Luthers tvåregementslära. Här görs dock en förenklad tolkning som går ut på att hålla ”isär det andliga och det världsliga” och att kyrkan inte ska blanda sig i politiska och samhälleliga angelägenheter. Luther talar förvisso om två regementen, men såväl i Nya testamentet som hos Luther själv är det tydligt att det finns ett rike; Guds rike. Både den andliga och världsliga sfären står under Guds omsorg, och luthersk teologi hjälper oss att se förhållandet mellan dem snarare än att isolera dem från varandra.
En kristen är kallad att bekämpa ondska och orättvisor på två fronter: genom evangelium och genom politisk rättvisa och social ordning. Kyrkans uppgift är alltså inte att dra sig undan samhällsfrågor, utan tvärtom att, med luthersk terminologi, uttolka lagens betydelse och bevaka hur den kommer till uttryck i det världsliga regementet. För Luther själv hade tvåregementsläran också en själavårdande funktion i det att den möjliggjorde för andra än präster att se yrket som sin kristna kallelse. Det handlar alltså inte om en särskild kristen rättvisa eller ett kristet alternativ till världen, utan om alternativet Kristus mitt i världen.
Med denna utgångspunkt är kyrkans engagemang i klimatfrågan en självklarhet: det är en rättvisefråga som angår hela världen och berör kommande generationer. Forskning visar att klimat och miljöfrågor är en betydande källa till oro och ångest för människor. Kyrkans engagemang i denna fråga grundar sig både i ett pastoralt ansvar och i övertygelsen att vi människor anförtrotts ett uppdrag att förvalta Guds skapelse. I biskopsbrevet om klimatet är den teologiska grunden presenterad utförligt, i inledningskapitlet och hela det fjärde kapitlet.
Vad påskuppropet egentligen handlade om
Rapportförfattarna påstår att Svenska kyrkans samhällsengagemang är ideologiskt snarare än karitativt och dialogiskt. Här diskuterar man påskuppropen 2005 och 2011, som reagerade mot regeringens behandling av asylsökande (2005) respektive utförsäkrade (2011). Rapporten nämner att påskuppropet 2011 riktade sig mot en borglig alliansregering, men säger ingenting om att det första uppropet riktade sig mot den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Detta faktum, som inte stöder rapportens försök att måla upp en partipolitisk kyrka, förbigås med tystnad.
Som stöd för påståendet att Svenska kyrkans samhällsengagemang är ideologiskt snarare än karitativt och dialogiskt använder rapportförfattarna en uppsats om påskuppropet 2011 av Mattias Haglund – som inte stöder rapportens påståenden! Haglund identifierar visserligen kategorierna ideologisk, karitativ och dialogisk, men ställer dem inte mot varandra. Han hänför två individer till den första kategorin, varav en är katolik, samt ”många av ickekyrkliga som var aktiva”. Till den andra gruppen räknar han ”Svenska kyrkans diakoner och frivilligarbetare som reagerade utifrån vad de såg och mötte i sitt vardagliga arbete.” Till den dialogiska gruppen räknar han ärkebiskopen och Sveriges kristna råd.[4]
Haglund garderar sig genom att tillägga: ”Det ska självfallet sägas att en sådan här uppställning blir missvisande såtillvida att enskilda kan ha känt sig motiverade att engagera sig på fler än ett sätt, men detta är de motiv jag kan skönja i det jag har hört och läst under mitt arbete.”[5]
Rapportförfattarna har fel när de påstår att ”Enligt Haglund rättfärdigades de politiska protesterna och fördes in i ett teologiskt sammanhang genom att begreppet ’profetisk diakoni’ myntades.” Haglund visar istället att begreppet ’profetisk diakoni’ har en betydligt längre historia än så.
Tvärtemot rapportens agenda skriver Haglund att upprinnelsen till påskuppropet började på markplanet långt före vintern 2010 och att det var en decentraliserad nätverksorganisation, inte ett påfund av en kyrkoledning som går i otakt med sina församlingar. Enligt Haglund förmådde uppropet att hålla samma budskap och samma tydlighet rakt igenom – i synnerhet i hävdandet av att det inte var fråga om partipolitik.[6]
Avslutningsvis är vi givetvis medvetna om att förtroende är en färskvara som kan förverkas snabbt. Därför välkomnar vi kritiska och självkritiska frågor, allra helst när de är väl underbyggda.
Gunnar Sjöberg
kommunikationschef på kyrkokansliet i Uppsala
Fotnoter
[1] Se SOM-institutet, Svenska trender och
Medieakademins förtroendebarometer 2015
[2] Kyrkoordningen, inledningstext till fjärde avdelningen
[3] Jonas Bromander, Svenska kyrkans medlemmar. Stockholm: Verbum 2011, 115.
[4] Mattias Haglund, ”’Detta är den fasta jag vill se…’ Kyrkligt ställningstagande i samhällsfrågor - exemplet Påskuppropet 2011”. Lunds universitet 2011, 40f.
[5] Haglund 2011, 41.
[6] Haglund 2011, 43.