Det råder stor enighet om att den våldsbejakande extremismen, som dessvärre finns i Sverige, måste förebyggas och bekämpas. Frågan är vilka åtgärder som är mest effektiva och vad olika samhällsaktörer har för ansvar. Särskilt aktuell är frågan om trossamfundens roll när det gäller att värna demokratin mot våldsbejakande extremism.
I Sverige arbetar flera myndigheter, organisationer och institut för att hela tiden ha en uppdaterad och aktuell bild av extremismens mönster, metoder och rekrytering. Det är högerextremismen och den islamistiska extremismen som idag utgör de mest aktiva och våldsbejakande miljöerna. Där finns antisemitism, rasism, islamofobi och främlingsfientlighet; en idé om att vissa människor är mindre värda och att oliktänkande inte ska ha en plats i samhället.
Våldsbejakande extremism tar sikte på demokratins fundament och yttrar sig bland annat i hot, hat, trakasserier, misshandel, och mordbrand. Dess yttersta uttryck är terror. Men vad har dessa terrordåd med religion att göra? I debatten hörs både de som säger att vi i terrordåden möter religionens sanna ansikte och de som anser att detta överhuvudtaget inte har med religion att göra. Inget av dessa svar träffar rätt.
Att å ena sidan reducera en religion eller ideologi till sina värsta avarter är att demonisera den. Då demoniseras i förlängningen även alla dess utövare eller anhängare, det vill säga hela grupper av människor. Men med demoner kan man inte föra samtal. De kan man bara bekämpa. Demonisering underminerar därför demokratins metoder och leder endast till polarisering och ytterligare konflikt.
Att å andra sidan bortse från kopplingen mellan religion eller ideologi och dess våldsamma uttryck är att istället romantisera dessa. Effekten är inte lika våldsam men lika ödesdiger. Även i detta fall omöjliggörs det rättvisande och fungerande samtal som den demokratiska samhällsordningen är beroende av.
Alla terrordåd är inte religiöst motiverade. Bombdådet mot ett flyktingboende i Göteborg i början av året är ett exempel på extremism i vårt land som hämtade sin näring från politiska ideologier.
Religiösa traditioner, liksom politiska ideologier på såväl höger- som vänsterkanten kan uppvisa exempel på våldsbejakande extremism. Skiljelinjen mellan våldsbejakande och fredliga ideologier går ofta rakt igenom olika religiösa traditioner och politiska ideologier, inte mellan den ena och den andra.
Gemensamt för många attentat är att gärningsmännen antingen utnyttjar religion för att rättfärdiga sina handlingar, eller riktar sin handling mot en religiös grupp. Därför känns det angeläget att fråga vilken roll religiösa ledare kan ha i arbetet mot våldsbejakande extremism.
För ett år sen skrev företrädare för kristendom, judendom och islam i Sverige tillsammans en debattartikel där de fördömde religiöst motiverade våldsdåd. De argumenterade för nödvändigheten av en sekulär stat som kan och ska garantera religionsfrihet. De konstaterade även att deras heliga skrifter innehåller passager som kan användas för att legitimera våld, men att huvudbudskapet i dessa skrifter är något helt annat.
Därför är det viktigt att skrifterna tolkas ansvarsfullt och att religiösa ledare får en gedigen utbildning med akademisk standard. Församlingsledare möter dessutom ofta personer i utsatta situationer, och ibland även familj, vänner och andra närstående till radikaliserade individer. Här finns en mycket viktig roll att spela. Religion kan vara en kraft som leder människor ut ur våldsbejakande extremism oavsett hur denna är motiverad.
Detta kräver ett gott och förtroendefullt samarbete mellan trossamfund, övriga civilsamhället och myndigheter. Det förutsätter långsiktig dialog och samverkan med lokala aktörer från olika delar av samhället, såsom skola, idrottsföreningar, kommun, trossamfund, polis och socialtjänst.
Men om detta ska ske effektivt behöver beröringsskräcken när det gäller religion övervinnas. Från andra länder finns det goda exempel på samarbete mellan myndigheter och religiösa ledare. Om ett sådant arbete sker med ömsesidig respekt, tar fasta på varandras styrkor, och värnar om alla parters integritet, kan det bidra till att förebygga radikalisering och extremism.
Även interreligiös dialog är i det sammanhanget en nödvändighet. Anhängare av de abrahamitiska religionerna utgör tillsammans mer än 50 procent av världsbefolkningen. Det går inte att bygga internationell fred om företrädare för dessa religioner inte är i samtal med varandra. Även i Sverige.
Sådan dialog kan ha sina risker. Man kan råka tala med tvetydiga personer. Men, som den dansk-israeliske rabbinen Michael Melchior säger: om samtal bara förs med dem som är accepterade i alla läger når vi inte långt; om det ska byggas fred behövs samtal också tillsammans med dem som är kontroversiella och som tänker annorlunda.
I den meningen är en svepande stämpling av organisationer, som den ibland förekommer i svensk debatt, kontraproduktiv i att förebygga våldsbejakande extremism. Ett uppriktigt samtal om religion kräver kunskap och förmågan att se nyanser i och mellan beskrivningar som liberal, konservativ, antidemokrat, extremist eller våldsbejakande extremist.
Om vi ska förstå och agera mot våldsbejakande extremism behöver vi göra upp med en krampaktig syn på vad religion är. De fredsbejakande krafterna i varje religion behöver lyftas fram och stärkas.
För extremisterna är religion i vissa fall en måltavla. I andra fall en drivkraft och motivation. Men något av det viktigaste som religioner kan göra är det förebyggande: att stå upp för alla människors lika värde och rätt att vara olika; att hitta vägar att vara fredligt oense; att söka dialog, identifiera konsensus och olikheter, och att ta gemensamt ansvar för det samhälle som vi lever i.
Den 14 juni i år gjorde 22 av världens religiösa ledare ett gemensamt uttalande. Huvudbudskapet är att vänskap med människor av olika uppfattningar utgör ett motgift mot polarisering, hat och våld i vårt samhälle. Det perspektivet vill vi också låta prägla våra samtal under Almedalsveckan. Detta måste få färga av sig på debatten om religion och extremism.
Anna Carlstedt, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism
Antje Jackelén, ärkebiskop Svenska kyrkan
Aron Verständig, ordförande Judiska centralrådet
Salahuddin Barakat, imam och grundare av Islamakademin