Kanske hör du det på radio först, kanske har du en nyhetsapp i din mobil, kanske har dina vänner delat länkar på Facebook. Kanske ringde telefonen, kanske såg du någons blick förmörkas. Kanske ska du alltid minnas hur du hörde det, eller så kommer du aldrig att ha en tydlig bild av den dag som sedan blev kaos.
Världen stannar upp, slutar andas, mitt i ett andetag. Allt det du trodde du hade, allt det som kändes mjukt och gott, allt bra är borta. Mattan rycks undan dina fötter igen, den där mattan som var lugn och ro, som var frid och fröjd, som var värme och skydd. Nu är den borta.
Bryssel. Paris, Trollhättan, Utøya. 9/11. Tsunami. Estonia. Cancer. Självmord. Vilken katastrof som än attackerar dig, offentlig eller privat, när det än sker, så är det långfredag den dagen.
För den dagen är Gud död.
På långfredagen tar meningsfullheten slut. Mörkret tar över. Döden tar makten.
Det var enkelt på Jesu tid också, att rycka av dem all deras tillit. Korset tog ifrån dem deras räddning. Jesus, som de trodde att de alltid skulle ha. Deras matta, undanryckt som din, deras trygghet, förmörkad och bortdriven, som din.
När jag var yngre hoppade jag helst över långfredagens mörker, tyckte att det var dramatiskt men ganska oviktigt att kyrkan gick igenom denna mörka och ledsna fas - allt skulle ju ordna sig bara några dagar senare. Alla visste ju det.
Men som vuxen, som sörjande, som utsatt, har jag hittat en slags bakvänd tröst i den här dagen. I tomheten. I svarslösheten. I kyrkan som stannar upp i smärta över de tillfällen när tron saknar svar, när livet saknar svar.
Den här dagen, när kyrkan klär av sig allt som är vackert, allt som är prakt, allt som är högtid.
Den här dagen, när ingen orgel brusar, när inget guld glänser, när inga ljus flammar.
Den här dagen, när klockorna inte ringer oss samman, utan sorgen föser ihop oss, oceremoniellt som en fårskock, mot den plats där vi kan stå i tomrummet av den Gud vi inte längre vill tro på, stå i intigheten av det som tidigare var en världsbild, en säkerhet, en tro.
Detta är platsen, den plötsliga tomhetens plats. Svekets plats.Och detta är dagen, tomhetens dag, mörkrets dag.
Mitt i allt det nakna i kyrkan har någon lagt fram ett kors. Korset som ska påminna oss om att Gud inte bara är död, utan skändad, hånad, plågad. Och ord hörs i rummet, ord om en Gud som lider. Ord om en Gud som svikits av de människor han utvalt, dödats av de människor han älskar. Och allt det där kanske rusar förbi som ord kan göra, blir en fondvägg av prat.
Förutom kanske en fras. Den stannar iallafall kvar i mig. Den Gud som lider. Frasen letar sig in i en vrå i mitt hjärta som jag inte visste väntade på den: Den Gud som lider. Den Gud som lider. Den Gud som lider.
Från det kors han dog på talar han till oss utan ord: om meningslösheten, om smärtan, om övergivenheten. Han berättar inte varför meningslösheten, smärtan och övergivenheten finns. Han är bara där. I meningslösheten. I smärtan. I övergivenheten. Hos oss.
Någonting i tomheten berättar för oss att vi inte är ensamma i pinan.
Den Gud som plågats, lidit, dött, han vet något, något om mig och dig. Han vet något om svärtan, ruttenheten, utsattheten.
Och när du ser honom, kommer du att veta. När han ser dig. Du kommer att känna igenom honom på hans ögon, på hans blick. Det är en blick, som du inte kommer att känna igen om du inte lidit. Han har ögon som vant sig vid mörkret, ögon som kan se in i den svartaste svärtan,den dunklaste dimman. Ögon som möter den blick som skymts av tårar, ögon som söker din blick.
Här är han, i lidandet. På långfredagen. Den Gud som lider.
Charlotte Frycklund, präst